TAU – thrillerartad historia med över förväntan fungerande spännings- och skräckelement

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Federico D´Alessandro
Skådespelare: Maika Monroe, Ed Skrein, Fiston Barek, Ivana Zivkovic, Paul Leonard Murray
Land: USA
År: 2018
Genre: Sci-Fi, Thriller
Längd: 97 minuter
Visas på Netflix
Betyg: 3

Nej, det här är knappast någon splitterny film. Det tog ett bra tag med dagens uppstressade mått mätt innan jag tog mig i kragen och slutligen gick in på ”Min lista” på Netflix och klickade igång den. Men så här efteråt kan jag undra ”Varför denna senfärdighet?”. Särskilt som den effektiva trailern slog an en tilltalande thrillerton begåvad med obehagliga skräckelement.

Tiden är en nära odefinierad framtid. Där möter vi initialt coola singeltjejen Julia, men poängen är att hon inte kommer att vara singel, eller snarare ensam länge till. Hon blir nämligen kidnappad och bortförd till en luftigt möblerad high tech-lägenhet där tanken är att hon ofrivilligt ska deltaga i idel obehagliga experiment.

Allt i vetenskapens heliga namn, bör tilläggas. Hennes hjärna behövs för att skapa en bättre och mer avancerad AI-modell. Den ska visst omvandlas till algoritmer, och dessa ska därefter bli till en prototyp. Eller något ditåt.

Ändamålet helgar medlen

Hjärnan(!) bakom detta projekt är en viss Alex, ett sorts geni av Steve Jobs-typ, som utöver sin begåvning mest framstår som en odräglig empatilös ensling. Således ser han i stort sett bara Julias förestående offer som en nödvändighet för ett lyckat projekt. Allt är till mänsklighetens fromma, så. ändamålet helgar medlen. Om ni förstår.

Det hela utvecklas snabbt till en duell och viljornas kamp mellan Julia och Alex. Han behöver henne för att fullborda sin vision till varje pris medan hon bara vill komma på ett sätt att fly. Men det är förstås Alex som sitter med all trumf på hand. Han är knappast främmande för att brutalt straffa sin motvilliga gäst.

Uppenbar manipulation

Mitt i allt detta finner vi också titelns Tau, en superdator fastnitad i väggen i form av en triangel. Den har Gary Oldmans röst och är Alex närmaste och tillika ende förtrogne. Tau har förstås ingen känsla för… öööh, känslor. Men det hindrar inte Julia från att försöka få ”det” att förstå hennes prekära situation och i slutänden varandra på en större och lite djupare nivå. Vi talar förstås uppenbar manipulation här, och i bästa fall kan Tau bidraga till hennes flykt. Alltmedan ”det” i sin tur blir alltmer intresserad av att försöka förstå vad som gör en människa.

Fungerande spänning och skräckelement

I första hand är Tau förstås en thrillerartad historia som spelar på spänning och vissa skräckartade element. Och den biten måste jag faktiskt säga fungerar avsevärt bättre än vad jag hade trott från början. För Tau framstår faktiskt som en ganska tajt liten ”potboiler”, och det tål att sägas utan något som helst syfte att vara det minsta nedvärderande.

Triggar datorn ifrågasätta sin existens

Sedan ska för all del också villigt medges att det hela också ger löften som inte uppfylls. Manuset har ansatser till att vara filosofiskt. Till exempel diskuterar Tau och Julia vad som gör en person. Är Tau måhända också en person? Svaret är inte givet, men det triggar likväl datorn att ifrågasätta sin egen existens som enbart pass-upp till Alex och längta efter något annat. Som frihet.

Moraliska frågeställningar

Men sedan då? Vad vill manusförfattaren Noga Landau mer säga med sin historia? Ja, det kan man fråga sig. Samtidigt är det inte svårt att ha tveeggade känslor inför det här med existentiella funderingar, moraliska frågeställningar och djuppsykologiska studier i skräck- och science fiction-svängen. För när man går hela vägen som i till exempel rymddramat Ad Astra, bio-picen om Neil Armstrong, First Man och Ari Asters arty farty-skräckis Hereditary kan det hela inte sällan blir både segt, svävande och/eller (över)pretentiöst. Det gäller med andra ord att balansera sådant här gods så att dramatiken inte blir lidande.

Både creepy och exalterande

Men tillbaka till Tau. Vad blir då domen? Well, alldeles märkvärdigt är det här kanske inte, men en film värd att se för den genrebitne är det hur som helst. Måste säga att jag inte alls förstår det undermåliga kritikerbetyget på Rotten Tomatoes. I min bok är det här nämligen en både creepy och tämligen exalterande liten sak som håller intresset vid liv ända till eftertexterna börjar rulla. Och det är ju inte precis det sämsta.

Regissör med hel hög storfilmer på sitt CV

Slutligen bör nämnas att långfilmsdebuterande regissören Federico D´Alessandro till vardags så kallad storyboard artist på en hel hög storfilmer från Mumien och Narnia via Bad Boys for Lifeoch Free Guy till idel superhjältefilmer, typ Doctor Strange, Thor och kommande Aquaman and the Lost Kingdom på sitt CV. Det är säkert därför Tuas look ter sig så pass classy och snygg rent visuellt.

Skriven 2022-02-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners