TONI BRAXTON : SPELL MY NAME (Island) – man gläds över soul-/R&B-ikonens mognad och förfining

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Man skulle kunna säga att den här skivan legat till sig, men eftersom de flesta i detta avlånga land förmodligen inte ens vet att den existerar kan vi väl bara köra på ändå. Annat var det i slutet på nittiotalet. Då red Toni Braxton högt på vågorna med sitt andra album Secrets, en skapelse som bland annat innehöll USA-ettan You’re Makin´Me High och den internationella smash hiten Un-Break My Heart. Secrets och den självbetitlade debuten från 1993 sålde för övrigt i massiva 27 miljoner exemplar tillsammans.

Men det var då det. För det behöver väl knappast nämnas att det här är framgångar hon aldrig varit i närheten av att upprepa sedan dess. Arbetet med att driva bort från producenterna Antonio ”L.A.” Reids och Babyface breda vuxensoul-R&B mot ett mer urbant och hippt sound föll inte särskilt väl ut. Med album nummer fyra och fem, More Than a Woman och Libra var det på håret sångerskan kunde inkassera en guldskiva på hemmaplan, men då hade å andra sidan den musikaliska stöldfesten på internet också börjat slå igenom fullt ut, vilket påverkade försäljningen för precis alla som gav ut skivor högst negativt.

Domineras föga förvånande av ballader

Ytterligare femton år har förflutit sedan dess, och vi har kommit till album åtta i ordningen om vi räknar bort julskivan Snowflakes och Grammyvinnande duettskivan med Babyface, Love, Marriage & Divorce. Spell My Name är alltså titeln, och för den som nu undrar kan avslöjas att det här föga förvånande är en skiva som starkt domineras av balladerna. Dance utgör en välbehövlig variation från dieten – vi talar groovy och sexigt á la You’re Makin’ Me High – annars är det soft tempo för hela slanten som gäller och lyrik om kärlek, och då oftast olycklig sådan.

Hade förtjänat bli en hit

Av klassiskt snitt, bör tilläggas. Sådant som Do It, Saturday Night och Happy Without Me hade mycket väl kunnat platsa på Braxtons två första album. Bortsett från pianoarrangemangen då, som knappast tillhörde stapelvarorna i sådana här sammanhang i början på 90-talet och framåt. Men ändå, det här är tre spår som borde få mer uppmärksamhet. Vilken som helst hade förtjänat att bli en hit på topplistorna. Starka melodier, sparsmakad snygg produktion och Braxtons djupa stora röst som aldrig drar iväg i orgier i wailande. Säg vad kan man väl önska sig mer?

Stoltserar inte med svordomar

Jo, kanske något som Gotta Move On, en groovy släpig sak om en relation på dekis med ett tämligen fett gitarrsolo av unga fyndet H.E.R som överraskande distraktion. Eller kanske Fallin’passar bättre. Vi talar typisk sovrumsballad i R & B-land som mer än antyder vad som händer i sänghalmen. Men med klass, bör tilläggas. För Braxton är inte den som direkt stoltserar med svordomar och könsord.

Klokt förbli vid sin läst

Fast om det behövs kan hon alltid värva någon från rappingvärlden att hjälpa. Som Missy Elliott, som figurerar i den alternativa och ganska onödiga versionen av Do It utan att göra alltför mycket väsen av sig. För som Braxton ungefär uttryckt vid något tillfälle: ”Jag har inte ett uns av hip hop i min kropp”.

Därför är det både logiskt och klokt att hon förblir vid sin läst och som här uppenbarligen struntar i trenderna. Särskilt som hon alltjämt gör sitt jobb med sådan inlevelse. Sedan må inte Spell My Name direkt ha rockat listorna, men det är likväl ett album som övertygar ur kvalitetssynpunkt och får en att glädjas över Braxtons mognad och förmåga att förfina sitt hantverk.

Skriven 2021-03-15