THE MAVERICKS, En Espanol (Mono Mundo Recordings) – texmexiga countryveteranerna hyllar sitt latinska arv med urtjusig sångsamling

Annons

The Mavericks var alltid en udda fågel i Nashville även under sin storhetstid, men det gick ju rätt bra ändå. Ett tag. Men sedan sinade hitsen. Det kom inga fler What a Crying Shame, I Should Have Been True eller All You Ever Do Is Bring Me Down, och efter fjärde albumet med multijätten MCA fick gruppen silkessnöret. Därefter följde en olycklig splittring i kölvattnet på diverse monetära problem.

Kontrakt med samma bolag som Taylor Swift

Detta blev dödsstöten för bandet. För lång tid framöver. En återförening med tillhörande comebackalbum 2003 blev kortvarig. Det skulle dröja till början på innevarande decennium innan kvartetten var på banan igen. Då med nytt skivkontrakt med Big Machine Records – ja, samma bolag Taylor Swift lämnade under konfliktfyllda former – underetikett Valory Music.

Fast numera släpper kvartetten musik i egen regi, och behöver inte bry sig ett dugg om vad ”kostymerna” på ett skivbolag säger. Därav releasen av En Espanol. För det känns inte direkt som det ultimata draget att ge ut ett album på spanska. Visst att hylla det latinska arvet är för all del logiskt, men dessvärre lär det här gå en onödigt många potentiella lyssnare förbi.

Smäktande känslofylld sång

Vilket förstås är synd. För på många präglas En Espanol likväl av en tydlig ”business as usual”-approach. I positiv mening då, förstås. Sedan må så vara att country/americanatendenserna få komma i andra eller snarare tredje rummet denna gång, men Raul Malos smäktande känslofyllda sång går aldrig att räkna bort, och det säger onekligen en hel del.

Skapelse Dean Martin hade kunnat göra

Sedan spelar det mindre roll vilken typ av sånger han sjunger. Vare sig det handlar om svängig latinofolk typ Poder vivir, en gammal schlager som Cuando me enamoro, en croonerdoftande skapelse á la Suspiro azul – som jag kunnat se Dean Martin göra då det begav sig – eller sådant som Recuerdos och avskalade Mujer, den stilfullt nyanserade sentimentaliteten lyser igenom lika smakfullt i varje ton han tar.

Gediget, urtjusigt och Malos röst

Ja, också får vi inte heller glömma bort ett spår som La Sitiera. Det räcker att höra gitarrintrot för att bli knockad. Tänk i termerna någon av Sergio Leones spaghettiwesterns typ Den gode, den onde, den fule, så få du en bild av hur det låter, och den följsamma dramatiska melodin följer i samma spår.

Så för att nu knyta ihop säcken; En Espanol utgör en stark bekräftelse på att The Mavericks alltjämt lever i högsta välmåga efter 30 år. Det här är en bra gedigen sångsamling, urtjusigt orkestrerad och med Malos smäktande röst som grädde på moset. Säg vad kan man väl önska sig mer? Inte mycketn om nu sanningens ska fram.

Skriven 2020-09-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners