THE SECRETS WE KEEP – ordinär thriller med Förintelsen som pikant bakgrundsdetalj

Annons

Klicka för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Yuval Adler
Skådespelare: Noomi Rapace, Joel Kinnaman, Chris Messina, Amy Seimet, Jackson Dean Vincent
Land: USA
År: 2020
Genre: Drama, Thriller
Längd: 97 minuter
Format: DVD/Blu-Ray/VOD
Distributör: SF Studios
Betyg: 2

I programmet Min Sanning berättade Camilla Läckberg att hon efter sin pappas död fått reda på att han haft en första fru som hon aldrig vetat om – och att Camilla själv haft en bror som hon aldrig hade vetat om … Det där skulle ha blivit en bra intrig i en film! Det finns förvånansvärt många små och stora hemligheter i de vanligaste familjer.

I fiktionens värld kan detta ge stora möjligheter till drama … Mike Leighs Secrets & Lies, där en vit arbetarklasstjej får veta att hon har en syster som är svart och överklass, är ett mästerverk. I andra änden av kvalitetsskalan ligger The Secrets We Keep.

Torterar man i källaren

Fast upplägget ser ju så lovande ut – ta en “Welcome to Pleasantville”- ironisk look och avslöja hur olyckliga och frustrerade alla dessa framgångsrika helyllekärnfamiljer i den perfekta amerikanska förortsidyllen egentligen är.

Ungen i kärnfamiljen som står i fokus i The Secrets We Keep har ett par psykopatföräldrar som gömmer en misshandlad kidnappad man i källaren, en man som föräldrarna binder fast och torterar. Offret får till exempel fingret avklippt med en sekatör, det hörs underliga ljud från källaren (bland annat under ett flyktförsök) och ungen märker så klart allt … och går absolut inte på att det bara är “röd målarfärg” på mammas kläder och händer.

60-tal som 50-tal före Elvis

Ungens föräldrar ser ut som respektabel amerikansk medelklass. Han är läkare och heter Lewis. Hon heter Maja och verkar vara en hemmafru som hjälper till lite lagom som sekreterare på makens jobb. För femton år sedan avslutades andra världskriget (krigsslutet för Europa var våren 1945, för USA var det hösten 1945 – eftersom USA:s krig mot Japan tog längre tid). Hur som helst – tiden “femton år efter ett efterkrigstrauma” borde alltså vara 1960 eller 61. Men kläder och miljöer och värderingar ser snarare ut som mitten av 1950-talet före Elvis och rock ‘n roll och modern popkulturs stora genombrott.

Tror hon är psykiskt sjuk

Maja har minnen från sitt liv i Europa, då hon drev runt efter andra världskrigets slut och blev misshandlad och våldtagen av ett gäng arbetslösa tyska soldater som också drev omkring någonstans – och hon är övertygad om att en nyinflyttad man i grannskapet är en i gänget som hon hävdar att hon minns i detalj.

Minnesexperter som läkarmaken Lewis rådfrågar håller inte med. Man kan konstruera minnen. Speciellt efter ett trauma. Lewis som fixat sömnpiller mediciner och terapeuter till frun tror att hon hallucinerar och är psykiskt sjuk – det hörs på hans samtal med kollegor på jobbet – men han hjälper henne ändå att hålla mannen i källaren fången. Hur länge?

Berättar hemlisar

Maja nästlar sig in hos den fångna mannens familj och blir bästis med frun och ungen blir vän med dottern … och sånt brukar ta tid. Veckor, månader … Frun berättar saker för sin nya vän som hon aldrig berättat för någon, inte ens sin man. Hemlisar. Sådant berättar man typ bara för väninnor som man känt i åratal. Barndomsvänner. Systrar. Den typen av väninnor som man säkert vet “she’s got your back”.
Man berättar det inte för någon som ser ut som psykopaten från Ensam ung kvinna söker

Intrig tagen från gammal film med Sigourney Weaver

Förmodligen tyckte någon att det var en bra ide att ta Noomi Rapace, känd från Lisbeth Salander-trilogin, och låta henne köra tortera- och hämnaskonceptet igen … fast det är måttligt intressant är det hela filmen, och inte bara en scen. Samtidigt är det måttligt intressant att hela tiden titta på samma gamla brungråa källare. (Sedan finns också misstanken om att man tagit det mesta av intrigen från en gammal Sigourney Weaverfilm, där en förmodad våldtäktsman kidnappas och hålls fången – detta långt innan Lisbeth Salander var marknadsförd över hela världen).

Osannolikt och raka motsatsen till method acting

Det är också konstigt att använda Förintelsen och vad som hände judar och romer och homosexuella … som en pikant bakgrundsdetalj till en ganska ordinär thriller som utspelar sig i USA. Det känns som väldigt klumpigt gjord kulturell appropriering.

Lewis, som verkar vara pacifist och som är en noggrann läkare, accepterar sin frus nycker utan att ifrågasätta dem … Trots att han tror att hon är psykiskt sjuk och behöver terapi … och det hela är så osannolikt.

Det är också osannolikt att en polis som undersöker försvinnandet av schweizertysken inte undersöker källaren (det hörs rop från källaren) eller blodet på dörren som finns kvar efter att kidnappningsoffret knockats. Och varför inte krossa en fönsterruta istället för att stånga sig blodig mot en dörr? Ingen tycks veta vad de håller på med eller vad som motiverar deras karaktär! Det här är raka motsatsen till method acting – folk rör sig som pappfigurer för att manuset ska “skapa spänning” utan att fråga sig om utifall vad någon gör överhuvudtaget är logiskt motiverat eller motiverat på något sätt alls.

Mycket är inte genomtänkt

Och hur gammal ska ungen vara? Korten med djur på tillhör tidig dagispedagogik, men han har leksaker som tillhör ett mycket äldre barn och han kan springa runt själv, packa väskan själv och sova över hos kompisar själv …, vilket verkar mer som att han gått i lågstadiet ett tag. Och att han verkligen är för gammal för att titta på kort och säga “björn” och “kanin”.

Mycket är inte genomtänkt … Både små och stora detaljer och hela den övergripande storyn.

Det är så synd när hela konceptet med mörka familjehemligheter i den falska kärnfamiljsidyllen i Welcome to Pleasantville verkade så lovande.

Skriven 2021-01-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners