MINIONS: THE RISE OF GRU – som bäst när den håller sig till minionerna eller deras samspel med Gru

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Kyle Balda
Medregissörer: Brad Ableson och Jonathan del Val
Originalröster: Steve Carell, Pierre Coffin, Alan Arkin, Taraji P. Henson, Michelle Yeoh
Svenska röster: Andreas Rothlin Svensson, Jacob Nordenson, Frida Öhrn, Astrid Assefa, Rafael Edholm
Land: USA
År: 2022
Gemre: Animerat, Äventyr, Komedi
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: SF
Betyg: 3

De är gula, de är gulliga, de gaggar gobbeldigook … Minionerna är tillbaka! De slog igenom med dunder och brak i Despicable Me (Dumma mej), och sedan dess har de återkommit i två långfilmslånga uppföljare, en prequel och en hel rad med kortfilmer. Minions: The Rise of Gru är återigen är prequel. Eller ja, det är en uppföljare till den första prequelfilmen, men den är en prequel till den första Despicable Me filmen. Samma ledmotiv återfinns, men här kompletterat med en massa härliga discobeats.

Årets är 1976, lille Gru är 11 år gammal och han drömmer om att bli en superskurk. När skurkbandet Vicious Six får en ledig plats passar han på att söka. Och blir utskrattad som tack för besväret. Gru passar på att lägga sina slajmiga vantar på en amulett som kan förvandla folk till zodiakdjur (alltså: är detta samma amulett som är med i barnboksserien Tigerväktaren?) för att imponera på skurkarna. Men “imponerad” är inte den känsla som sammanfattar hur skurkarna reagerar. De tänker utkräva en gruvlig hämnd. Det är alltså bara det trogna gänget av minioner står mellan Gru och total katastrof …

Nya och gamla vänner

Gru får två nya vänner under filmens gång. Nefario (känd från originalfilmen Despicable Me) och Wild Knuckles, en superskurk som fått kicken från Vicious Six för att han blivit för gammal. Skurkbandet är alltså så mossigt och fördomsfullt och tillämpar åldersrasism. Underskattar både folk som är för unga och för gamla … och för “minion-iga“. Gruppen med outcasts drar självklart det längsta strået. Även om superskurkarna tar alla de coolaste och till synes starkaste zodiakdjuren (typ drake, tiger, oxe …) och bara lämnar de minsta och mesigaste till de tre minionerna (typ tuppkyckling, bebisget, påskhare …) som ska kämpa för Gru.

Cykellopp genom Death Valley

Otto är en ny minionfigur i gänget. Han älskar disco och gulliga stenar och han får bland annat äran att cykla genom Death Valley på en trehjuling. Otto har helt egna äventyr under en stor del av filmen – och vem vet, han kanske stannar kvar i San Fransisco och dansar disco, och det är därför vi inte har sett honom i originaltrilogin av Despicable Me filmer? Hur som helst, Otto är helt klart en ny favorit i gänget.

Stumfilmsklass på minionernas upptåg

Bäst är filmen när den håller sig till minionerna, eller samspelet mellan minionerna och Gru. Flera scener skulle fungera som helfestliga minifilmer. Kaoset när en hel grupp minioner försöker bygga ett högkvarter till Gru i källaren påminner om höjdpunkter från stumfilmens guldålder. Scenerna där Gru och minionerna bara har busigt skoj tillsammans, när de går på bio och släpper en brakare för att få bra platser, eller spelar arkadspel och vinner gosedjur, eller äter jättestora glassar utanför ett viktväktargym … Det är bara så kul. Det är inte stressigt, överdrivet, uppblåst … och det bygger inte på någon skrikig och smattrande dialog.

Tung tredje akt

Filmen som helhet är betydligt stressigare och högljuddare med en massa flygande hit och dit och en tredje akt som tyngs ner av CGI och specialeffekter och en lång, lång final battle. Nu behövs ju inte CGI och specialeffekter när det är animerat. Men det känns ändå som det. Som en massa fejk. Och som om man tappar allt det som var äkta och fint med Gru och hans minionvänner, genom att bre på med för mycket explosioner och hamrande. Det blir bara tröttsamt. Och filmen blir för lång. Små barn hinner tröttna på filmen lagom tills alla superskurkarna ska komma tillbaka och skrika igen. De vill se minioner!

Vad gör de och varför skriker de hela tiden?

Vilka är alla de där vuxna människorna? Varför skriker de hela tiden? Vad gör de? Vad vill de göra? Svar: ingen aning, ingen aning, ingen aning och absolut ingen aning.

Filmmakarna har förmodligen inte ens själva någon klar bild vare sig av superskurkarnas identiteter eller deras agenda.

Om du är en superskurk är det bra att kunna flyga under radarn. Typ: klä ut sig till farfar eller liten skolpojksscout. Det är inte speciellt smart att förvandlas till en stor neonlila och rosa drake som syns precis överallt!

Ingen av skurkarna i Vicious Six är det minsta intressant eller minnesvärd. Och Lucy Lawless (som gör en av rösterna) har ett bättre namn i verkligheten än alla de fiktiva skurknamnen tillsammans. En av skurkarna ska förresten ha svensk bakgrund och rösten görs av Dolph Lundgren – som tidvis låter som Arnold Schwarzenegger.

Två nya mini-minionfilmer

Med huvudfilmen följer två kärnfulla minifilmer med minioner: Post Modern Minion där en liten matglad minion koras till konstvärldens nästa geni, och därefter dansvärldens nästa geni, och så Minons and Monsters, som är en hyllning till (eller parodi på) Drakar och Demoner.

För att begripa den senare filmen måste man känna till Drakar och Demoner och konceptet rollspel. Det är ju inte riktigt “på riktigt” minionerna fantiserar ju bara medan de sitter i källaren och spelar spel. Den första filmen är däremot kul för alla. En minion som kladdar med mat och kallar det konst … ja, det fattar ju alla att det är skojigt!

print

Våra samarbetspartners