MARIA KÜCHEN OCH 12 EDSVURNA MÄN samt Andreas Palmaer, Boel Werner, Inger Fredriksson, Maria Ramdén, Sarah Linton…

Annons

…Casandra Roslund, Ulrika Frolov, Yvonne Eriksson, Åse Hedemark, Arne Jönsson, Niklas Altermark, Monica Rosén, Ingela Wadbring, Åsa Wengelin, Jan Ygge, Katarina L Gidlund, Lars Lindberg, Lena Carlsson, Björn Appelgren, Dan Panas, Gunnel Engwall, Lars Borin, Lars Burman, Anders Olsson, Jennica Thylin-Klaus, Lars Ilshammar, Johan Svedjedal och Anders Cullhed

Maria Küchen var en av de jurymedlemmar som bedömde de inkomna bidragen till tävlingen anordnad av LL-förlaget och där manuset Ninas flykt först tilldelades 1:a pris, och sedan fråntogs det, på falska premisser. Maria Küchen satte Ninas flykt på överlägset första plats, allt enligt vittnesbörden från hennes kolleger. De har visserligen inte nämnt hennes namn, men vittnesmålen ”samtliga i juryn…” och ”alla i juryn…” borde, logiskt sett, inkludera även henne.

”Vissa människor är bättre på att verka i motvind än i medvind. Jag tror mig om att vara en av dem. Jag är, bildligt talat, fantastisk på att kryssa. Att kryssa är att i sicksack ta sig fram mot vinden genom att utnyttja den så gott det går”, skriver Maria Küchen i boken Söndagarna. Det är möjligt att Maria Küchen är ”bättre på att verka i motvind än i medvind”, men hon verkar inte ha någon som helst svårighet att ”verka” i medvind. Om det gagnar henne.

LL-förlagets jurybeslut att frånta Ninas flykt första plats och därmed även prissumman på 50 000 kronor var enstämmigt. Juryledamöterna på LL-förlaget agerade som en man: förlagschefen Inger Fredriksson.

I Sverige är denna farliga enstämmighet inte alldeles ovanlig, och det var det inte heller i den kommuniststyrda Sovjet-påtvingad-unionen, Albanien, Rumänien, Tjeckoslovakien, Polen, Kina, Kuba, Nordkorea, Nord Vietnam, och under en period även i Jugoslavien och Ungern. Och så i Östtyskland naturligtvis, men där fanns det starka traditioner ärvda från den strängt auktoritativa Hitlertiden.

Några är stolta över denna uniformerade unisonitet, andra åter kan inte begripa den och fördömer den.
Om det krävs enhälliga beslut då borde det räcka med en ledamot. Vad har man de övriga till? För att det skall gå åt mer gratis smörgåsar och tårtbitar?

Man vill ha enhälliga beslut, eftersom man vill få ”rörelsens”, folkets tyngd bakom besluten. Som i leninistiska, stalinistiska och poststalinistiska Sovjetunionen: Det var hundraprocentigt valdeltagande och kommunistpartiet fick samtliga röster. Bravo!, bravissimo!…

En jurymedlem bör vara kunnig i de frågor som tävlingen gäller, och där var Maria Küchen ett rätt val. Men en jurymedlem borde kunna uppvisa även följande egenskaper: klokhet, rättrådighet och mod…

Reginald Roses manuskript till hans teveteaterpjäs 12 Angry Men, på svenska 12 edsvurna män, borde vara obligatorisk läsning för alla som sitter i liknande rävsax som Maria Küchen satt i under tiden som hon var jurymedlem i LL-förlagets tävling. Även Sydney Lumets och William Friedkins filmatiseringar av Roses manuskript borde ingå som introduktion till varje juryarbete. 12 edsvurna män lär nämligen ut ett och annat som är essentiellt nödvändigt för det hedersamma och angelägna uppdrag som jurymedlemskap betyder.

Vad handlar filmerna 12 edsvurna män om?
En jury om 12 personer skall enas om huruvida en ung kille är skyldig till ett mord eller ej. Inom fem minuter är det klart att 11 av de 12, tycker att han är skyldig. Den tolfte är inte övertygad om det, så de övriga sätter press på honom. Argumenten haglar och tiden går, och han som var helt ensam om att tvivla på killens skuld, långsamt vinner en efter en på sin sida. Till slut är förhållandena omvända och det finns bara en jurymedlem som är till 100% övertygad om killens brott. Och han har personliga hämndmotiv till det…

Skulle omröstningen om mig och mitt manus Ninas flykt:s degradering och bespottelse konfronteras med liknande samvetsfulla människor som i exemplet 12 edsvurna män, så är det hundra procent säkert att till slut skulle Inger Fredriksson stå där med skamstruten på sin förlagschefs korrupta hjässa.

Hur skulle jag ha handlat om jag var i Maria Küchens byxor?
Jag skulle först och främst kasta bort blöjorna, eftersom jag inte brukar göra på mig omedelbart någon tittar snett på mig.

Maria Küchen, har du läst den Zlata Ibrahimovich dagbok som du fann vara identisk med Ninas flykt? Naturligtvis inte. I annat fall skulle du troligen inte gå med på att gå med på det skamliga förräderi som du begick mot ditt juryuppdrag. Du svek ditt uppdrag, du svek de tävlande och du borde vara besviken på dig själv. Mycket besviken.

Maria Küchen, är du bekant med min kamp om Baz Luhrmanns film Strictly Ballroom – De förbjudna stegen när jag satt i Cannes Midem-filmjury? Och precis som jag har tagit mitt juryarbete på allvar, hade jag full rätt att förvänta mig att du skulle ta ditt. Du framställer dig nämligen gärna som en reko människa. Exempelvis när du beskriver dig själv i en tidningsintervju när du fyllde 50: ”Jag slutar att ge ut dikterna konventionellt. De som läser poesi ska kunna läsa mina dikter på andra sätt: De ska gå från hand till hand direkt mellan människor. Jag vill inte underordnas poetiska karriärprocesser där nätverkande och kamp om priser och stipendier blir viktigare än ren läsning och skrift.” Se ”https://www.hd.se/2011-03-25/maria-kuchen-lockas-inte-av-att-bli-kandis”
”… Jag vill inte underordnas poetiska karriärprocesser där nätverkande och kamp om priser och stipendier blir viktigare än ren läsning och skrift.” What a joke.

Dag Hammarskjöld hade rätt när han skrev: ”Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet – och ambition!”

Att din kollega Andreas Palmaer handlade som han handlade var inte överraskande, Andreas Palmaer är nämligen en professionell kappvändare, som utan minsta tvekan och minsta inverkan på eget samvete förnekar sina egna ord och utfästelse. Ingen någonsin skulle komma på idén att utropa ”lema sabachtani?” / ”varför har du övergivit mig?” riktat mot honom.
“Let your money hustle / Bet you’d sell your mother / You can buy another”, skrev, komponerade och sjöng Eric Stewart och Graham Gouldman.

Om någon stjäl min fina cykel eller min mobil eller min plånbok med körkort och alla andra värdedokument i den, påverkar det mitt humör, eftersom sådana händelser vållar mig en kedja tidskrävande åtgärder. Jag blir på dåligt humör även av tänket att tjuven inte fattade fulla konsekvenser av sin fula handling, att jag exempelvis på grund av denna cykelstöld missade mitt tåg och därmed även en planerad flyganslutning et cetera. Jag blir nedstämd av tanken på det samhälle som med sin fördelnings- och skolpolitik skapar jordmån för tjuvar och skurkar, som till råga på allt inte är kapabla att inse med vilken kraft deras handlingar kan drabba deras offer. Jag blir sur även på mig själv för att jag inte förutsåg stölden, att jag inte hade plan B som kunde mildra konsekvenserna av stölden, att jag inte var mer vaksam och så vidare.

Men efter en tid lägger vreden ner sig, inte minst om jag hade tur att få åtminstone en bråkdel av den ekonomiska skadan täckt av någon av alla de försäkringar jag har. Och jag har återigen lärt mig läxan, köpte nya cykellås, som tro det eller ej, väger tillsammans mer än den dyra cykeln jag ville ha på grund av dess lätta konstruktionsmaterial, jag håller mobilen i stadigt grepp et cetera.

Men sedan finns det stölder som jag knappast någonsin kunde förutse och som jag därför inte kunde ha garderat mig mot och som jag inte kan glömma och radera ut ur mitt minne, eftersom de organiserades av lömska, baksluga, med statliga, det vill säga även av mina pengar finansierade människor. Dessa stölder kan jag inte glömma bort, inte förrän de som organiserade och utförde dem, gör det enda rätta, och återbördar stölden till mig i sin helhet.

LL-förlaget bestal mig med sådan stöld som dröjer sig kvar trots att det har gått tretton år sedan det begicks. LL-förlaget har stulit mina 50 000 vinstkronor som jag och manuset Ninas flykt, enligt flera vittnesbörd som inbegriper även LL-förlagets dåvarande chef Inger Fredriksson tilldelats, och sedan fråntagits. Som stulits ifrån mig med hänvisning till falska anklagelser och som den ärade juryn inte hade minsta lust att verifiera. Att falskt anklaga mig för stöld, är stöld, och efterverkan av denna handling kan mildras bara genom att tillerkänna Ninas flykt första pris inklusive hela vinstsumman.

LL-förlagets jurymedlemmar är ärade medlemmar i det svenska kulturlivet, de får månatlig lön för sina arbeten, de får priser och utmärkelser, och de, som om det var helt självklart, tar emot allt detta, samtidigt som de förmodligen skadeglatt njuter av tanken att det är mig, Vladimir Oravsky, som de så nedrigt bestulit på heder och pengar, och som, om allt detta inte var upprörande nog, jag bidrar till genom mina skatter.

”Hur död kan inte en man vara bakom en fasad av stor duglighet, plikttrohet – och ambition!”

I George Orwells Nineteen Eighty-Four har karaktären Winston Smith, tjänstemannen från Sanningsministeriet uppgift att skriva om och tillrättalägga historiska händelser. Smith genomskådar dock den officiella lögnen och går med i en motståndsrörelse. Men han upptäcks av tankepolisen och denna instans omskolningsprogram är obarmhärtigt effektivt: ”Two gin-scented tears trickled down the sides of his nose. But it was all right, everything was all right, the struggle was finished. He had won the victory over himself. He loved Big Brother.”
Maria Küchen, hur känns det att vara Sanningsministeriets trogna förvärv?

Varje gång jag läser något från Maria Küchen eller hör henne på radio, då tänker jag: det här har hon inte själv kommit på, utan det hörde hon någon annan att säga tidigare. Och så reproducerade hon det, efter att hon först sträckte ut sitt pekfinger i luften för att känna från vilket håll vinden blåser och sedan återgav hon det när hon insåg att detta kommer gagna henne.

Jag läste att du Maria Küchen, var en av dem som i september 2017, manifesterade ”mot nazism och för medmänsklighet” utanför Domkyrkan i Göteborg. Vad skall jag säga om det? Jag är nämligen ganska så skeptisk till att din medverkan i denna manifestation var helhjärtat, att du verkligen menade att du befann dig utanför Domkyrkan mest ”för medmänsklighetens skull”, och alls inte främst för att få gratisomtalande i pressen och sociala medier. I Sverige är det nämligen hur lätt som helst att som i en kollektivs klunga demonstrera och ta åt sig äran för mod och visad medmänsklighet. Men var i din förmodligen blöjförsedda byxa var ditt mod och din kamp för medmänsklighet när du lånade ditt namn och din röst åt att diskvalificera Ninas flykt?

För vidare läsning hänvisar jag till artikeln Dawit Isaak-biblioteket – yttrandefrihetsbibliotek på Malmö Stadsarkiv.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky

Skriven 2021-01-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners