CLIFF RICHARD : MUSIC…THE AIR THAT I BREATHE (East West) – ett ganska trevligt album, men bara ett måste för hardcorefansen

Annons

Det är så sorgligt när gamla favoriter går bort. Då är det trots allt bättre när de sjunger på sista versen. Bokstavligt talat. Som Cliff Richard. Men han kommer av allt att döma inte ge sig förrän kroppen säger definitivt stopp. Så sent som den 14 oktober fyllde han 80, men det hindrar honom inte från att fortsätta turnera. Och ge ut skivor. Music…The Air That I Breathe är hans 45:e studioalbum – soundtracks, liveskivor, samlingar och annat borträknat – och det skulle inte förvåna mig om det kommer att nytt om om något år.

En uttolkare, snarare än kreatör

För av allt att döma är Sir Cliff en pigg gammal pensionär, och rösten låter i stort sett som den alltid gjort, vilket väl får sägas är imponerande. Fast att betrakta Music…The Air That I Breathe som ett verk skapat från grunden vore att överdriva. De fem duetterna som serveras har getts ut tidigare – om än inte på Richards egna album. Lika många spår, i sin tur, är covers medan endast två nummer är nyskrivna.

En svaghet, kan tyckas. Men Richard gör inget som inte till exempel Rod Stewart också gjort, så man ska väl inte vara för hård, utan se det här för vad det är. Dessutom är det ju så att sångaren i likhet med Bryan Ferry solo alltid varit en uttolkare, snarare än en kreatör av nytt material. Inga jämförelser i övrigt dock, men ni förstår poängen.

Toppar inte 80-talets starka poptid

Fast med detta sagt; för fans som längtar efter ett nytt album med sångaren utan tema i form av tidiga rock’n’roll-eran, återförening med backup-bandet The Shadows, soundtracks eller för den delen soul á la 2011 års Soullicious är det här likväl ett vettigt alternativ.

Sedan vore det synd att påstå att det här är i närheten av att toppa 80-talets storhetstid då starka popalbum, typ, Rock’n’Roll Juvenile, I’m No Hero, Wired for Sound och Always Guaranteed såg dagens ljus, men de som inte skyr det mjuka – somliga skulle inte utan anledning säga smöriga – sound sångaren bjuder på i dessa dagar har en del att hämta. Som luftiga Falling for You, crooneraktiga Where or When och fina akustiska PS Please med Mark Knopfler adderandes smakfulla licks.

Eller för den delen duetten och tillika hymnen med irländska vokalissan Sheila Walsh, It Is Well Inside My Soul och balladen Older, som avhandlar dilemmat med människans önskan att vara äldre som ung och tvärtom som gammal.

Hade behövts edge och mer temperament

Fast detta alster blir förstås aldrig mer uppsluppet eller up-tempo än när Sir Cliff möter fenomenet The Piano Guys i välbehövligt positiva (It’s Gonna Be) Okay. Lite mer sådant hade inte skadat. På det hela taget kan jag också tycka att den här skivan från och till ter sig väl tam. Det hade behövts lite edge och mer temperament i vissa av arrangemangen.

Duetten med The Bellamy Brothers i brödernas I Could Be Persuaded är ett passande exempel på det. På samma sätt känns samarbetet med Albert Hammond i dennes The Air That I Breathe tämligen överflödig. I vart fall överträffar den knappast Hollies klassiska 70-talsversion.

Samtidigt förlåter Richards balsamerande välbehållna röst mycket, och på det hela taget är det här ett ganska trevligt album. Om än inte ett absolut måste. Såvida du inte råkar vara en hardcore-fan som måste ha allt.

Skriven 2020-11-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners