STAGECOACH – Diligensen i nyutgåva: gav John Wayne det stora genombrottet

Annons

FAKTA
Regi: John Ford
Skådespelare: Claire Trevor, John Wayne, Andy Devine, John Carradine, Thomas Mitchell
Land: USA
År: 1939
Genre: Western
Längd: 96 minuter
Format: DVD
Distributör: Majeng Media
Betyg: 5

Hur skulle Guy de Maupassants franska klassiker Fettpärlan se ut som western? Svaret är John Fords Stagecoach.

Båda historier innehåller ett tvärsnitt ur samhället – alla “socialgrupper” är representerade – båda har en prostituerad som huvudperson, båda handlar om en vådlig resa genom fiendeland, där den prostituerade får göra modiga handlingar …

Optimistiskt, nytt slut i Det Nya Landet

Bara slutet är annorlunda. Maupassants passagerare återgår till sina klassroller (och alla återgår till att återigen förakta den vackra kurviga prostituerade Fettpärlan) så snart resan som har förenat dem är över. I Stagecoach anar man att de relationer som tvingats fram under den farliga färden kan hålla … för livet. Och att vänskaps-och-kärleksallianser över klassgränserna har grundats.

Stagecoach eller Diligensen, som den heter på svenska utspelar sig nämligen i Det Nya Landet dit man kan komma för att få nya chanser, och inte tyngas ner av klasstillhörighet eller det förflutna. Det är givetvis en optimistisk syn på livet i Amerika, och dess möjligheter. Men konceptet främlingar på färd tillsammans fungerar ypperligt och har fungerat gång på gång i litteratur och filmhistorien.

Fullpackad diligens

I denna diligens färdas: Filmens huvudperson, den prostituerade Dallas (Claire Trevor), hennes vän den gravt alkoholiserade Doctor Boone (Thomas Mitchell som Oscarsbelönades för sin prestation), bankiren Gatewood (Berton Churchill) som har smitit iväg med gruvbolagets avlöningskuvert, en handelsresande i whisky med det skojiga namnet Mr. Peacock (Donald Meek) som är filmens comic relief, spelaren och prickskytten Hatfield (John Carradine) och den fina gifta damen Lucy Mallory (Louise Platt) som är på väg till sin man, som är kapten i kavalleriet. Större delen av färden verkar hon irriterande och krävande – är törstig, blir lätt illamående, tål inte cigarettrök från den gode doktorn, håller för näsan … hon är som en typisk karikatyr av “fin dam”.

Som en twist mitt i filmen avslöjas det att hon är gravid (ingen utom Dallas har anat någonting) – Diligensen gör ett längre uppehåll för barnafödande, Dallas och Lucy blir mot alla odds vänner … Och trots att illvilliga blodtörstiga apacher lurar, röstar man för att stanna kvar tills Lucy har repat sig. Det visar sig vara ödesdigert och alla kommer inte att överleva resan …

Claire Trevor i filmens egentliga huvudroll

Diligensens förare Buck (Andy Devine) klagar på det mesta hela tiden, och vid sin sida på kuskbocken har han sheriffen Curly (George Bancroft) som är på jakt efter … just den man de stöter på under färdens gång: Ringo Kid (John Wayne).

Stagecoach blev John Waynes stora genombrott – men det är väl värt att tänka på att Claire Trevor, skådespelerskan som spelar den vackra prostituerade Dallas, det här dramats “Fettpärla”, står överst på alla listor över filmens skådespelare. Hon var vid denna tid den största stjärnan. Och dessutom har hon ju filmens egentliga huvudroll …

The beginning of a beautiful friendship …

Det kanske finns en hel del önsketänkande i Lucys och Dallas vänskap, att doktorn och sheriffen kan ta ett glas tillsammans “this is the beginning of a beautiful friendship” (som i Casablanca) att både Dallas och Ringo Kid får en nystart långt bort från “lag och ordning” och sociala regler … Men det säljer definitivt in myten om Amerika och den vilda västern, där möjligheter var för alla. Utom för de stackars indianer som fördrevs från sitt land … Inte konstigt att de är på krigsstigen!

I Stagecoach får vi förresten för första gången höra den klassiska repliken Geronimo!

Stagecoach har på senare år kritiserats för sin bild av “indianerna” som vildar – men egentligen: De verkar bara vara rättmätigt förbannade.
Och de har alla de coolaste stuntsen.

Dessutom … en hel del är filmat på westernrancher, så man ser samma miljöer återkomma om och om igen. Det är en del av charmen med Stagecoach. Att man förr i tiden filmade på den typ av westernrancher som fanns i Once Upon a Time in Hollywood

Framtiden finns i “The Wild West”

Westerns skulle kunna vara biofilmatiseringarnas framtid enligt branschens förståsigpåare – man filmar mitt ute i ingenstans, skådespelare och crew beblandar sig inte med (eventuellt smittbärande) stadsbefolkning, alla håller avståndet till varandra, alla har en egen häst och ett eget Winchestergevär (vilket i sig tar upp mycket avstånd) och vid eventuella dueller stegas avstånd upp mycket noga. Olika läger beskjuter varandra från klippor, långt ifrån varandra. Westerns är de stora viddernas filmgenre. Se bara på John Fords maffiga westerns, det var tider det, menar de som hoppas att Fords westerngenre med pampiga landskap och hästburna huvudpersoner är på väg tillbaka.

Men … man får inte glömma att Fords mest kända och mest framgångsrika klassiker Stagecoach egentingen är ett kammardrama – inte de stora viddernas film. Mestadelen av tiden sitter skådespelarna tätt inklämda i en diligens, och när det är paus för att vattna hästarna klämmer man in sig runt små bord eller små bardiskar i små värdshus längs vägen. Det är intimt, på gränsen till klaustrofobiskt och skulle fungera lika bra som kammardrama i en teatersalong – med undantag för de magnifika stunts med skenande hästar och modiga stuntmän som serveras på slutet.

Men spänning byggs upp lika mycket med instängdhet och med dialog som med de stora vidderna, de skenande hästarna och duellerna …

Skriven 2020-07-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners