HUNTERS (säsong 1) – beroendeframkallande nazijägare sedda ur Tarantinos blodbesudlade synvinkel

Annons

FAKTA
Skapad av David Weil
Regi: Nelson McCormick (episod 4,7,9), Michael Uppendahl (8, 10) Wayne Yip (2, 3) Alfonso Gomez-Rejon(1), Dennie Gordon (5), Millicent Shelton (6)
Skådespelare: Al Pacino, Logan Lerman, Jerrika Hinton, Saul Rubinek, Carol Kane, Josh Radnor, Greg Austin, Tiffany Boone, Kate Mulvany, Dylan Baker
Land: USA
År: 2020
Genre: Brott, Drama, Mysterie
Längd: tio avsnitt av varierande längd från knappt en timme till första episodens 90 minuter.
Visas på Amazon Prime
Betyg: 4

En judisk hämndfantasi beskrev skräckregissören Eli Roth (Hostel, remaken av Death Wish) Quentin Tarantinos Inglorious Basterds som i samband med sin egen medverkan, och det är inte svårt att hålla med med tanke på den blodiga hämnd de judiskamerikanska soldaterna tog på nazisterna där. En slags logisk fortsättning på samma tema utgörs av Hunters. Fast här är spelplanen den amerikanska storstaden, här rör sig de nazistiska kvarlevorna anonymt även om de snedvridna drömmarna om ett slags tusenårigt rike alltjämt lever kvar i deras sinne.

Året är 1977 och platsen är New York . Där spårar en grupp nazijägare upp krigsförbrytare från Hitlers armé som lyckats ta sig in i USA och flyga under radarn. Sammanslutningen leds av Al Pacinos Meyer Offerman, en förmögen judisk ålderman med ett svårt förflutet i ett koncentrationsläger. Det traumatiska delar han med sin gamla vän Ruth, kvinnan han en gång i tiden grundade Hunters med.

Lena Olin som ledare för Fjärde riket

Dessvärre blir Ruth mördad redan i historiens öppning, och då dras hennes sonson Jonah snart in i verksamheten och blir en aspirerande medlem. Initialt är ynglingen totalt omedveten om gruppens existens, men väl inne i värmen tvingas han se verkligheten och fokusera på mer än en bekymmerslös tillvaro med serienörderi som ett av hans största intressen. Fast med detta sagt; det behöver väl knappast påpekas att den unge mannen när motiverad av att få veta sanningen om släktingens död. Viss skepsis råder dock på sina håll inom gruppen om nykomlingens förträfflighet, men den situationen ska gradvis komma att förändras.

På motståndarsidan figurerar vår egen Lena Olin som den kallhamrade Översten, ledaren för gruppen Fjärde riket. Hennes främste hantlangare ”på golvet” är Travis Leitch, neo-nasse, som med resolut kyla utför sina blodiga dåd. På högre ort i det politiska livet hittar vi Biff Simpson, – spelad av alltid sevärde Dylan Baker – högdjur i den demokratiska Carteradministrationen, men också nasseagent med en helt annan agenda.

Beroendeframkallande serieäventyr

FBI verkar dock dessvärre ha dålig koll på att det finns illasinnade nazister på plats i USA överhuvudtaget, men när dessa börjar dyka upp i avlivat skick börjar man utreda och nosa runt. Eller en på deras lönelista gör det i alla fall. Hennes namn är Millie Morris, en ung agent, som vill följa sina spår, men inte blir trodd av byråkratin. I alla fall inte i dess tidigare skeenden.

Om detta låter som en fullt ut realistisk skildring av ett atmosfärrikt återskapat 70-tal som aldrig funnits ber jag dock ödmjukast om ursäkt. För även om nu helheten har sina trovärdiga delar, så framstår Hunters i slutänden till större delen som ett beroendeframkallande serietidningsäventyr sett med Tarantinos blodbesudlade glasögon på nästippen, och det är helt okej.

Frejdigt och lättsamt blodsprutande

I alla fall om man som undertecknad som jag har en faiblesse får sådant. För ursäkta att jag nu svär i den filmiska kyrkan; hämndhistorier är inte sällan hur underhållande som helst. Så är det bara. Sedan ska villigt erkännas att de oftast inte gör tillräckligt mycket för att problematisera våldet som utförs under rubriken öga för öga. Men det är väl om vi nu ska vara riktigt ärliga en del av det som är tilltalande med denna nisch.

Fast samtidigt som Hunters i mångt och mycket ter sig oväntat frejdig och lättsamt blodsprutande existerar trots allt visst utforskande av sättet att hantera krigsbrottslingarnas brott. På ett tidigt stadium uttrycker till exempel Jonah att han inte tror på hämnd, medan Meyers åsikt är den diametralt motsatta; han menar att gruppen utför Guds arbete. På samma sätt fantiserar det åldrade paret Murray och Mindy om att äntligen få döda sin sons mördare 35 år senare, men det blir inte riktigt som de tänkt sig.

Inga gränser för nazisternas grymheter

Sedan är det för all del lätt att förstå den kritik som framförts mot de flashbacks i koncentrationslägret som seriens skapare och manusförfattare David Well spånat fram. Skildringarna härifrån uppvisar inga gränser för nazisternas grymheter, och en rakt igenom påhittad sekvens som involverar ett mänskligt schackspel har också mycket riktigt fått förståelig kritik.

Som om verkligheten skulle behöva förstärkas för att vi tittare ska acceptera torterandet och mördandet av nazisterna som Meyer och hans team utför. Verkligheten överträffade i fallet Förintelsen väl trots allt dikten rakt igenom. Men det har Weil och exekutive producenten Jordan Peele (Get Out; Us) uppenbarligen valt att ignorera. De har gått ”all in” i sin vision, och ignorerat en kritik som de nog trots allt måste ha vetat skulle komma.

Tagna av daga av Syster Harriet

Okänsligt, kan tyckas på ett sätt. Fast jag dömer ingen. Inbillar mig nämligen att upphovsmännen likväl tar Förintelsen i sig på stort allvar även om de velat att deras serie skulle ha en annan, om ni så väl färgstarkare och positivare ton – här får ju alla nazister sitt straff när de väl blir uppspårade.

Dessutom får de ju äran att bli tagna av daga av häftiga typer som Kate Mulvaneys hårdföra nunna Syster Harriet, Josh Radnors avdankade hunkskådis Lonny Flash och Tiffany Boones reinkarnation av Pam Griers blaxploitationikon Coffee, Roxy Jones, och det är ju inte det sämsta.

Avsvär sig från att skildra verkliga händelseförlopp

Fast så här förstås få eller inga föreställt sig nazistjägarna i Simon Wiesenthals spår, men så är också den här serien knappast någon dramadokumentär. Snarare uppvisar den drag av både exploitation och pulp samtidigt som den skriver om historien.

Detta är förstås något inte alla svalt med hull och hår, snarare tvärtom. Kritiken på den amerikanska hemmaplanen har förvisso i viss mån varit både god och hyfsad, men ibland också hård, och då inte minst vad gäller just detta. Vilket bara ter sig fånigt med tanke på hur tydlig Hunters faktiskt är med att avsvära sig alla tankar på att skildra verkliga händelseförlopp.

Skriven 2020-10-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners