STAFFAN HELLSTRAND, Parken, Trelleborg den 1 oktober 2020 – gedigen show med en repertoar hämtad från hela karriären

Annons

Mina sista fysiska konserter på plats fysiskt innan pandemin bröt ut var med kanadensiska artpunkarna Palaye Royale i Köpenhamnska Pumpehuset den 5 mars och med skojfriske popsångaren Björn Rosenström dagen därpå på Malmöitiska KB. Sedan gick rullgardinen som bekant bokstavligt talat ner över konsertindustrin världen över.

Irriterande och svår konserttorka

Det var sju månader sedan. Därefter har enda glädjeämnet på denna front varit Dan Hylander backad av Janne Bark på Löderups Solhällan ute på den skånska landsbygden. Det är alltså inte konstigt att konserttorkan tidvis känts både irriterande och svår. Visst, hälsan är viktigast. Säkerhetsåtgärderna är nödvändiga även om en uppenbar inkonsekvens i riktlinjerna blivit extra tydliga nu i sommar när folk flockats på stränder, samlats och smort kråset på restauranger och lallat runt i köpcenter överallt. Samtidigt som allt vad musik, show och teater på plats varit tabu.

Levererar trots endast 50 personer i publiken

Fast detta finns det som bekant likväl olika uppfattningar om. Vad alla rimligen borde var överens om är dock att det skapat ett uppdämt behov att uppleva inte minst musik live igen. Men det kräver förstås att det både finns arrangörer typ kvällens värd, den hängivna lokala musikföreningen Riffet och artister som går i bräschen. Det vill säga sådana likt Staffan Hellstrand som äntrar scenerna och levererar trots endast 50 personer i publiken.

För visst levererade sångaren en självklart gedigen show. Ärligt talat visste jag väl inte riktigt vad jag skulle förvänta mig eftersom det märkligt nog var min första konsert någonsin med artisten. Men tillsammans med sina rutinerade scenkumpaner gitarristen Eddie Nyström, Wilmer X basist Thomas Holst och trummisen Conny Städe bjöds man på en avslappnat välspelad stund som sånär tangerade sjuttio minuter.

Acapellanummer ett av mest bejublade numrena

På samma sätt sträckte sig repertoaren över hela solokarriären från debuten Hemlös med sina tonsatta dikter av Dan Andersson via Låt det inte dö plockad från uppföljaren Den stora blå vägen från första albumet med egna sånger och ända fram till den fräscht folkdoftande I Stockholm är jag fri, hämtad från kommande starka (tema)albumet Mordet i Nürnbergbryggeriet. Förstnämnda album representerades för övrigt av Spelmannen, kvällens kanske mest udda nummer och tillika ett av de mera bejublade. Jag säger udda för ärligt talat; hur ofta hör man acapellasjungande på ett gig?

Hyllning till sonen och uppspelt countryfolk

Sedan är det ju ingen direkt uppenbarelse att hävda att Hellstrand har en tämligen tjock sångkatalog att ösa ur. Av ständigt hög kvalitet dessutom. I Parken lyste självklarheter som inledande Hela vägen hem, söta balladen Bilder av dig och Du går aldrig ensam, tillägnad yngste sonen i samband med födseln. Sistnämnda stod det i vanlig ordning stämplat hit på lång väg. Obegripligt att den inte blev större då det begav sig, kan tyckas.

Ingen sång var dock mer uppspelt catchy än Hungrig väg. Tralligare än så här blev det aldrig denna kväll. Glad countryfolk Hellstrandstyle, skulle man kunna beskriva det hela som. Det var onekligen svårt att tro att detta skrevs i kölvattnet på pappans och broderns död, en skilsmässa och till råga på allt en skatterevision. Trots att han enligt egen utsago denna kväll satt i soliga Barcelona med en öl framför sig när idén till sången uppenbarade sig.

Opretentiöst bakåtlutad inspiration

Fast oavsett vilken typ av låtar det nu än handlade om kan det vara värt att påpeka att Eddie Nyström i stort sett lyfte dem varje gång med sina stilsäkra och lyhörda gitarrfigurer. Samtidigt var gitarristens bara ännu ett uttryck för den opretentiöst och till synes smått bakåtlutad inspiration som präglade detta gig som helhet. Hellstrand och bandet gav ett spelsuget intryck, och glädjen att stå på scen gick inte att ta fel på även om de stora gesterna lyste med sin frånvaro.

– Vi är så glada ni är här, sade sångaren redan efter de första tre sångerna, och det var väl om något ett statement man var benägen att tro på.

Men känslorna var uppenbarligen ömsesidiga. När tillställningen höll på att rundas av med hyllande signaturmelodin till vanligt folk, Fanfar i opluggad kostym, och en aningen rå Lilla fågel blå vågade sig till och med en del i publiken sig på att ställa sig upp och dansa där intill sitt bordsområde. Bara en sådan sak. I dessa Coronatider.

Skriven 2020-10-02

Foto: Michael Lindström (Bilderna tagna dagen efter på Folk o Rock under bandets soundcheck)

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners