WHITNEY ROSE, We Still Go to Rodeos (MCG Recordings) – en vokalissa bland de klaraste lysande utanför Nashvillesfären

Annons

Whitney Rose tillhör den nya generationens kvinnliga countryartister. Ett gäng som inte nödvändigtvis tar avstånd från Nashville, men som defintitivt inte satsar på samma publik som låt säga drottningen Reba McEntire och dagens countryprinsessa Carrie Underwood Istället hör hon mer hemma i samma gäng som låt säga Brandy Clark, Kacey Musgraves, Margo Price och Caithlyn Smith. Utan att för den sakens skull ofta inte alls låta likadant inbördes, bör tilläggas.

Popcountry, jazzigt och talande gitarr

Med detta som utgångspunkt är det lätt att förstå att helheten präglas av en frihet att röra sig ”all over the place”. I Rose alster finns stråk av såväl Johnny Cash och gitarrpop som sextiotalets tjejgrupper och crooning.

Hela detta nya verk utgör för övrigt en utmärkt bekräftelse på detta. Inledande Just Circumstance är till exempel fin popcountry med retrofeeling, titelspåret har en jazzigt soft touch, Don´t Give Up on Me ter sig som gammaldags country med modern touch medan In a Rut låter gitarren tala mer än vad som är standard när Rose tar sig ton.

Det melankoliska och Raul Malo

A Hundred Shades of Blue å sin sida är kanadensiskan från sin mest balsamerande melankoliska sida. Kanske är det i den här typen av sånger som hon är som allra mest tilltalande. Samtidigt kan det här vara värt att ha i åtanke att The Mavericks frontman Raul Malo producerat ett par av vokalissans album, och han är som bekant en fena på att skapa de där innerliga gråtmilda stämningarna.

Ett av de klarast lysande namnen

We Still Go to Rodeos är Whitney Rose fjärde fullängdare, men också den första på egna etiketten MCG. Så ska detta ses som att en ny vår vankas i hennes karriär? Kanske det, man kan väl bara hoppas. Fast oavsett vilket; Att sångerskan vandrar aningen mer åt det rock’n’roll-iga hållet nu än åt det honkytonk-iga, som var fallet då det begav sig vid releasen av den självbetitlade debuten 2012 framgår rätt tydligt.

Vem vet, det är möjligt detta kommer att störa de allra mest renläriga. Men i min bok utgör det här oavsett vilket ännu ett formbesked, som visar att Rose är ett av de klarast lysande namnen utanför Nashvillesfären.

Skriven 2020-07-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners