PSYKOS I STOCKHOLM – varm relation, mental instabilitet och svenska (film)klyschor

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Regi: Maria Bäck
Skådespelare: Josefine Stofkoper, Josefin Neldén, Sanaz Saldi, Maria Bäck, Elisabeth Bäck
Premiär: 2020-08-28
Betyg: 2

Psykos i Stockholm är en sådan där film man per definition ska tycka är viktig och därmed åtminstone ha en överseende attityd mot vad gäller brister. Psykisk ohälsa är liksom ingen man ska skoja om. Men Maria Bäck försöker i alla fall. Lite grand. Med varierande framgång. Just därför har jag förstått att termen edgy mycket väl kan ta till heders i just det här fallet. Fast i slutänden är förstås den manusförfattande regissörens film mest bara en tragisk historia på mer än ett sätt.

I handlingens centrum finner vi en tonårsdotter och hennes mentalt instabila mamma. Ingen av dem har begåvats med något namn som för att betona att det här minsann är en allmängiltig berättelse.

Hur som helst tar historien sin början på tåget till Stockholm, och redan där får man en olycksbådande känsla. Visst verkar det finnas en god och varm relation mellan mor och dotter, men den yngre medelålders kvinnans beteende är redan på detta tidiga stadium ”konstigt” för att nu citera tonårsdottern vid ett senare tillfälle.

Detta senare tillfälle uppkommer när de båda sitter framför en läkare på psykakuten efter en total urspårning av mamma på Arlanda. Efter en ojämn och pinsam, men ändå dräglig dag med en del fina stunder tvingas dottern fira sin 14-årsdag på egen hand på McDonalds, i ett folktomt Gröna Lund, på en båt med nya kompisen Cora och så vidare. Detta planlösa kringdrivande avbryts sedan bara av ständiga förvirrade och ilskna sms och telefonmeddelande från mammans ofrivilliga husering på psyket.

Så nej, det här är ingen rolig historia. Däremot finns här trots allt några smålustiga scener. Som den när mamman berättar några opassande vitsar för en servitör eller den där hon pratar med sina deppiga medpatienter om varför de alla hamnat på psykakuten.

Fast för övrigt finns det inte mycket ljus i mörkret. Vilket är helt helt naturligt och okej med tanke på ämnet som avhandlas. Men varför måste svenska filmer av det här slaget nästan alltid vara fulla av närbilder på ansikten eller saker ackompanjerade av icke melodiösa ljudmassor? Förstår att det handlar om ett stämningsskapande stilgrepp, men det känna både gammalmodigt och tjatigt vid den här laget.

Det är liksom inte bara genrefilmer som tar näring från sina väl använda klyschor. Om nu sanningen ska fram, och det ska den ju. Sedan kan jag också känna att helheten mått bra av att stramas upp en aning. Allt i de långa dialoglösa sekvenserna ter sig i ärlighetens namn inte alldeles nödvändiga.

Därmed inte sagt att det inte är lätt att både respektera och känna sympati för ämnet och personerna som Bäck försöker gestalta i Psykos i Stockholm. Men det är förstås en helt annan sak.

Skriven 2020-08-26

print

Våra samarbetspartners