Klicka på bilden, för att se hela bilden
Frågan är inte så tokig. Eftersom på tv är det snarare regel än undantag att du tvingas att missa slutet och i hel del av fallen även början av en film.
Ta till exempel filmen The Upside of Anger med Joan Allen, Kevin Costner och Mike Binder, som också skrev manuset, regisserade filmen och dessutom spelar den all beslutande radioproducenten Adam ’Shep’ Goodman i den.
Filmen börjar med en kort, regnig begravningsscen, i vilken vi känner igen skådespelarna Joan Allen och Kevin Costner. Ovanpå scenen hörs voice over, som vi bara mycket, mycket senare får veta tillhörde karaktären Lavendel ’Popeye’ Wolfmeyer.
Det är en vuxen röst, även om den förnekar det. Den säger: “Anger and resentment can stop you in your tracks. That’s what I know now. It needs nothing to burn but the air and the life that it swallows and smothers. It’s real, though – the fury, even when it isn’t. It can change you… turn you… mold you and shape you into something you’re not. The only upside to anger, then… is the person you become. Hopefully someone that wakes up one day and realizes they’re not afraid to take the journey, someone that knows that the truth is, at best, a partially told story. That anger, like growth, comes in spurts and fits, and in its wake, leaves a new chance at acceptance, and the promise of calm. Then again, what do I know? I’m only a child.” Hela scenen är kort, den varar lika länge som det tar dig att läsa hennes grubblerier.
Efter denna introduktion, börjar berättelsen om Terry Ann Wolfmeyer, spelad av Joan Allen, hennes äktenskap, hennes fyra döttrar Andy, Emily, Hadley och Lavendel samt hennes relation till Denny Davies, spelad av Kevin Costner.
The Upside of Anger är inte världens bästa film men den är hyfsat underhållande och den håller spänningen konstant uppe. Vi kan inte släppa tanken på vem det är som begravdes i början av filmen. Och under filmens gång upptäcker vi flera kandidater på den som finns i kistan och det antingen genom självmord, mord, trafikolycka eller död i sjukdom. Men om man har missat den inledande begravningsscenen, då måste man heta Anders ’Filmhistoriker’ Petterson för att klara av att se filmen ända till slutet.
Oftast visas filmerna inte till på slutet, i biografer och definitivt inte på tv. När tv-maskinisterna tror att filmen är slut, då börjar de prata om kommande program och kör eftertexterna i ett slags förvridet, förminskat perspektiv, som ingen har någon nytta av. Detta är ett ingrepp som inte bara är ohyfsat mot filmens upphovsmän som efter många slitsamma förhandlingar under filmkonstens historia äntligen tillskansat sig rätten att skylta med sina prestationer, utan även mot åskådare som är intresserade av att få veta vem som står bakom filmens olika prestationer. Men problemet är större än så. Låt mig exemplifiera med 3 korta exempel:
I den norske regissören Nils Gaups film Hodet over vannet (Huvudet över vattnet, manus: Geir Eriksen och Eirik Ildahl), förgiftar Einar (Svein Roger Karlsen) en flaska mineralvatten. När maskinisten ”tände ljuset i biografen” efter sitt eget och dessutom felaktiga beslut att filmen är slut, frågar sig den uppmärksamme åskådaren varför denna förgiftade flaska aldrig kom till användning? Men faktum är att den gör det. Efter eftertexterna dricker nämligen den räddande ängeln, polisen, spelad av Jon Skolmen, ur denna flaska, och filmens tolkningsmöjligheter får därmed en avgörande vändning.
I Mike Newells och Richard Curtis mästerliga film Four Weddings and a Funeral (Fyra bröllop och en begravning) får vi följa ett gäng kamrater under ett antal år. Sex av dem flyttar ihop och en av dem dör. Men vad händer med de övriga i gänget? Varför får man inte veta något om deras fortsatta öde? Jo, det får man. Det vill säga om maskinisten inte förvägrar filmens åskådare den självklara rätten, att se filmen ända till sista bildrutan.
I Stephan Elliotts australiensiska drag-roadmovie The Adventures of Priscilla, Queen of the Desert (Priscilla – öknens drottning) färdas filmens trio genom världens glesast bebodda område. Eftersom de är showartister berättar denna miljö om deras status både på det direkta och det allegoriska planet. De utvecklas som artister och som personer under filmens gång och inte heller är deras förhållande till sin publik statiskt, vilket berättas bl.a. genom en uppblåsbar docka som de släpper upp i luften i öknen på väg till Alice Springs. Men att dockan och allt det symboliska värde den är laddad med, så småningom landar i Japan, i ett av världens mest tätbefolkade länder, får bara de veta, som får tillfälle att se precis hela filmen.
Men vem bryr sig om sådana petitesser som tolkningar? Film anses bara vara underhållning för stunden och följaktligen behandlas den och dess publik som om de inte hade några krav. Böcker säljes med alla sina sidor i behåll och dess bilder är lika avläsbara som texten. Det är onekligen inte bara människor som bemöts olika beroende på deras status.
Filmmakare vill att deras publik får bekanta sig med eftertexterna. Det kan vara anledningen till att de lägger ytterligare en eller flera kompletterande scener efter eftertexterna. Kommer bara publiken att märka att filmerna är försedda med en ”efterskrift” kommer den förhoppningsvis ”kräva” att få ta del av filmerna i sin helhet, från första till sista rutan.
Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.
© vladimir oravsky
Skriven 2020-08-16
