BLUES PILLS – succébandets gitarrist Zach Anderson: “Antar att det inte finns någon återvändo längre”

Annons

Mången band har fått epitetet “Big in Japan”, men svenskamerikanska Blues Pills är definitivt i första hand stora i Tyskland. Redan med sin självbetitlade klättrade de ända till en fjärdeplats där, och som om detta inte vore nog kunde framgången krönas med en topplacering med 2016 års Lady In Gold.

En plats i sitt hjärta

Inte illa marscherat av en combo som blickar bakåt – om än med en personlig touch – mot sextio- och sjuttiotalets bluesiga hårdrock á la Jimi Hendrix och Led Zeppelin. Men tydligen har de annars så power metaltokiga germanerna, inklusive schweizarna och österrikarna, likväl hittat en plats i sitt hjärta för den svenskamerikanska gruppen.

– Jag tror det beror på vårt skivbolag Nuclear Blast, spekulerar Kalifornienbördige gitarristen Zach Anderson per telefon från hemmet i Karlstad. Det är ju en tysk etikett. Samtidigt är vår manager från Österrike. Alla omkring oss är baserade där, inklusive vår bokare. Så allt hänger samman, och då leder en sak till en annan.

Vad Zach säger är att kontakter därmed kan utnyttjas. Inte minst kan bättre promo i rockmagasinen skapas. Fast han betonar inte helt oväntat att musiken är det viktiga. Gruppen är trots allt tämligen ensam om vad de gör i dagens läge, vilket också bidragit till det snabba lyftet på en del av världens (rock)marknader.

Men som det heter i krassa ordalag; ingen är bättre än sin senaste skiva. Det har blivit dags att se framåt igen för kvartetten i och med releasen av nya albumet Holy Moly!. Hur ska det gå är den givna frågan? Ska bandet lyckas följa upp succén med föregångaren? Det är för tidigt att säga än så länge. Däremot råder det ingen tvekan om att verket ifråga utgör en fortsättning på den mix av rå rock n’ roll, blues och psykedelia med en nypa soul som introducerades på de två föregångarna.

Singeln ett feministiskt statement

Zach berättar vidare att alla spåren ”typ” var färdiga innan pandemin slog till med full kraft, så lyriken hann aldrig påverkas alls av den samma. Istället är det de båda singelsläppen Low Road – om hopplöshet och självdestruktivitet – och Proud Woman, ett starkt feministiskt statement framburet av sångerskan Elin Larssons kraftfulla pipa, som stått ut mest hittills, och responsen har inte låtit vänta på sig.

– Nej, den har verkligen varit positiv. Sedan måste ett band utvecklas, men det finns alltid de som gillar det första man gjort bäst. Det går aldrig att komma undan det. Till och med när Lady In Gold kom ut fick vi höra att låtarna därifrån inte var lika bra som på den första skivan. Å andra sidan har responsen i helhet varit mycket starkare den här gången. Tonvis med folk tycker det här är det bästa vi gjort.

En fräsch approach

– Vad är skillnaden mot tidigare då?

– De nya sångerna är råare, och mer ”strippade”, och det tror jag folk gillar. De påminner folk om vad vi gjorde i början. Vi har haft en fräsch approach till det den här gången. Sedan tycker jag det låter tyngre också, och eftersom vår bas av fans är mycket inne på tung musik tror jag de gillar det här mer.

”Tyngre band blir galna på oss”

– Samtidigt noterar jag att kommentatorsfälten till Proud Woman och Low Road har inaktiverats. Vad beror det på?

– Jag tror det har att göra med att vi är signade till Nuclear Blast. Det är både en välsignelse och förbannelse. Å ena sidan har de gjort mycket bra för oss, och vi kan tacka dem för vår succé. Men det kommer med ett pris. Nuclear Blast har miljontals följare, och fans av tyngre band som Cannibal Corpse blir galna på ett band som oss, och vill inte ha med oss att göra. Så de reagerar. Bara precis för att vi inte är metal.

Hatkommentarer och passion från tjejer

Zack utvecklar resonemanget och menar att folk på YouTube rent allmänt varit mer fientliga än dito på andra plattformar genom åren. Instagram är en helt annan sak, förtydligar han. Till skillnad mot YouTube då, där nättrollen härjar ohämmat. Och på tal om just Proud Woman; jodå, det fanns de som reagerade och blev provocerade på dess budskap.

– Vilket jag tycker är intressant. När vi släppte videon tänkte vi inte alls på det, för mig är det här ingen politiskt statement. Men sedan när jag såg att det kom hatkommentarer från en massa killar kände jag mig lite naiv. Å andra sidan fick vi mycket passion från tjejer som inspirerades av låten, och det var mycket viktigare för oss än arga män som skrev arga kommentarer.

Musikalisk kemi infinner sig

Blues Pills bildades så tidigt som 2011. På det stadiet var Zach och Elin alltjämt bara tonåringar. Allt började när den framtida frontkvinnan förlorade sitt arbete i Sverige och bestämmer sig för att åka på semester till Kalifornien. Väl på plats där träffar hon Zach och hans styvbror Cory Berry, varpå musikalisk kemi infinner sig.

I samband med detta spelar trion i sin tur in demos i brödernas föräldrahemsgarage, lägger upp dem på YouTube och får en massa turnéerbjudanden samt en chans att spela in en ep på en svensk indieetikett. I förlängningen blev kvartetten fullständig när fransmannen Dorian Sorriaux gick med i bandet, varpå de alla skaffade sig en bas i Sverige, och på den vägen är det. Därefter har både Cory och Dorian hoppat av och ersatts av André Kvarnström och Kristoffer Schander 2014 respektive 2018, men det är en annan historia.

– Yeah, det summerar i stort sett det hela hur det gick till. Jag antar att du ”satt” historien redan. Förutom att det inte var fullt så tillfälligt när jag träffade Elin. Vi hade pratat på internet innan. Hon hade haft ett band som yngre när hon gick i rockskola, så jag visste att hon kunde sjunga. Samtidigt var jag i ett annat band, Radio Moscow.

Ett hemskt kontrakt och Nuclear Blast

– Sedan 2012 släppte ni EP:n Bliss, men redan året därpå fick ni kontrakt med Nuclear Blast. Det måste ha varit ett enormt lyft för er?

– Yeah, absolut. Jag minns att vi hade flera erbjudanden då, är ganska säker på att det var ett från Storbritannien och några tyska. Men de var alla metaletiketter, och vi ville bli signade av någon som var mer inne på rockband. Innan dess hade vi spelat på Desertfest (i Berlin), och dit kommer mycket skivbolagsfolk, så det blev ett surr om oss efter det. Men vi hade tur då, för vi höll nästan på att skriva på ett hemskt kontrakt i den vevan. Det hade varit det största misstaget i våra liv.

– Men var fanns Nuclear Blast då?

– Jag hade redan försökt med dem då, och hade inte hört någonting. Så vi var bokstavligt talat på väg att skriva på det där usla kontraktet precis när jag kollade min skräpmail och hittade ett mail från dem där.

Inte tid att reflektera

– Vid det här laget har du och Elin hållit igång bandet i nio år. Hur ser du på er karriär så här långt?

– Jag menar, det är klart jag är stolt över vad vi åstadkommit. När vi började fanns det inte i mina drömmar att vi skulle kunna försörja oss på det här. Sedan gick allt väldigt fort, så jag hade inte tid att reflektera, och efter det har det rullat på ännu fortare. Men störst av allt är att kunna leva på musiken, att inte behöva gå till ett jobb jag hatar. Det känns som om det har varit och är min största drive.

Irriterande att vara offentlig

– Men du är inte rädd för att tappa fotfästet. Det kan ju vara svårt att hålla fötterna på jorden när rocklivet snurrar som fortast?

– Jag vet inte. Jag har aldrig känt det som om att jag vill vara i rampljuset. Om något kan jag tycka det är lite irriterande att vara offentlig, och då kommer jag tillbaka till det här med hatare och det där på internet. Att göra det man älskar och sedan behöva se någon som skriver ”Du suger” är inte roligt. Men som det är nu har jag varit hemma så länge att jag glömt bort allt sådant för tillfället.

– Du verkar inte vara så bländad av partyglamouren kring rocklivet?

– Nej, jag har ju redan hållit på med det här så länge. Jag har turnerat sedan jag var 17. Men det är klart att man kan bli påverkad. Jag har sett människor tappa bort sig själva, men för egen del är det här det enda jag någonsin känt till. Kanske har det att göra med att jag var basist från början, då får man inte chansen att släppa ut egot på samma sätt som andra i ett band.

Finns ingen återvändo

– Men bortsett från allt det där. Ni är ju fortfarande yngre än de flesta band, så det talar för en lång karriär om ni vill?

– Yeah, det hoppas jag verkligen. Jag planerar i alla fall inte att lägga av i första taget. Vi har ju redan nått en nivå där vi har en inbyggd bas av fans. Sedan även om jag kommer till en punkt då jag är äldre och inte vill turnera längre kommer jag att spela in, mixa och skriva musik ändå. Så jag antar att det inte finns någon återvändo längre.

Skriven 2020-08-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners