COUNTING CROWS sångare Adam Duritz är lycklig: “Livet är inte tomt längre. Det hjälpte mig att komma igång och skriva igen”

Annons

Klicka för att se hela bilden

Det tidiga 90-talet var en period då grunge knockade rockvärlden och abrupt satte p för fortsatt dominans för hårfager metal överallt, men det var också en tid då ett rotrockigt band till synes kom från ingenstans och gjorde monumental succé med sitt debutalbum.

Bandet var förstås skivaktuella Counting Crows och albumet var August and Everything After. Via hitsinglarna Mr. Jones och Round Here skulle septetten så småningom lyckas sälja hela tio miljoner exemplar av sitt förstlingsverk. Därmed var deras lycka också gjord, men för sångaren Adam Duritz var omställningen från ett liv i skymundan till superstarstatus inte alldeles lätt att hantera, och då är det inte svårigheter att hålla fötterna på jorden som åsyftas.

Föll sönder mentalt

– Nej, det var inte det som var problemet, säger sångaren per Zoom-länk från hemmet i New York. Det var mer så att jag led av en ganska svår dissociativ störning. Jag hade alltid varit väldigt blyg, och plötsligt så tittade hela världen på mig, och då var det viktigt för mig att ingen visste något om det. Så till slut föll jag sönder mentalt på ett väldigt offentligt sätt. Sedan ville jag inte att det skulle bli ett sådant spektakel av det här, men jag kunde inte anpassa mig.

Adam säger att det kanske låter som om han gnäller över sitt kändisskap, men poängen är att han helt enkelt inte visste hur det skulle hanteras och drar ett exempel om hur det skulle kännas för oss vanliga dödliga att helt plötsligt bara vakna upp på Mars en dag.

Musik den enda viktiga saken i livet

Enorma mängder vatten har runnit under broarna sedan dessa tidiga dagar i Counting Crows liv. Inte minst befinner sig Adam på en avsevärt bättre plats idag. Bara sedan sist bandet gav ifrån sig ett livstecken i form av albumet Somewhere Under Wonderland har mycket positivt hänt i Adams liv, och nya verket, ep:n Butter Miracle Suite One är ett resultat av det.

– Well, jag menar för mig har musik alltid varit det viktigaste, eller rättare sagt enda viktiga saken i mitt liv. Det har varit viktigare än allt annat. Som att vara lycklig. Fast så är det inte längre. Nu är musiken inte lika viktig som att vara lycklig längre. Men just eftersom jag är lycklig nu ville jag göra musik igen.

En möjlighet att inte känna sig galen hemma

– Ja, det är ju sju år sedan Counting Crows släppte något nytt?

– Ja, jag hade blivit utbränd och fokuserade på andra saker. Som läget är nu har jag levt med samma person ett bra tag nu. Livet är inte tomt längre, som det var förr. Och det hjälpte mig komma igång med att skriva något igen. Det gav mig möjlighet att inte känna mig galen hemma.

För när kreativiteten började flöda igen befann sig Adam med flickvän mycket riktigt inte hemma i New York, utan på en väns bondgård på den engelska landsbygden.

– Jag spenderade mycket tid där, och ingen annan bodde där på flera kilometers avstånd. Enda sällskapet var två hundar och ett par hästar. Sedan efter ett tag började jag skriva igen. Jag hyrde ett piano i London, och lärde mig spela igen. Så plötsligt när jag satt där insåg jag att slutet på en sång även var början på en ny. Så jag ville verkligen skriva denna ”svit”. Det hade inget att göra med att jag var tvungen på något sätt.

Trevlig situation inte behöva göra någonting

För ett ögonblick reflekterar Adam sedan över situationen innan han inser sin lyckosamma tillvaro och uttrycker sin tacksamhet.

– Det är en trevlig situation när man inte måste göra någonting. Jag har haft tillräckligt med framgång för att att kunna ta mig den tid som behövs att få rätsida på mitt liv. Men jag vet att inte många har den möjligheten att göra det. Så jag sätter stort värde på det.

Varför inte bara en fullängdare rakt av

Detta värde har alltså nu också slutligen resulterat i ett påtagligt musikaliskt resultat. Butter Miracle Suite One släpps redan innevarande månad. Därefter vad det lider kommer en ”tvåa” av Butter Miracle Suite att få se dagens ljus. Vän av ordning kan dock här undra varför bandet valt att sprida gracerna istället för att bara släppa en vanlig fullängdare direkt rakt av.

– Men det handlar inte om det. Grejen var bara den att någon frågade mig om det kommer en del till senare, och då slog det mig att det finns en poäng att släppa spår separat, men att det samtidigt inte är min styrka. Sedan när jag skrev första låten på den här skivan flödade den bara över till en lång sång. Fast det var inte så att jag planerade att det skulle bli två ep av det. Visserligen funderade jag på att göra en ”tvåa” när den första var färdig, men det var inte en del av någon sorts storslagen plan.

Skrevs och spelades in på 24 timmar

– På tal om det här med att skriva; tycker du det här med låtskrivande har blivit lättare eller svårare med åren?

– Aah, jag vet inte. Jag har aldrig tänkt på det som att vara lätt. Däremot har en del sånger kommit till mig väldigt lätt medan andra tagit lång tid. Den som gått snabbast att bli färdig med är nog A Long December. Det skrevs och spelades in på under 24 timmar. Men den var ändå svårt att göra den, och spela in är alltid svårt.

Adam sammanfattar sitt svar och säger att han verkligen är stolt över alla album bandet gjort. Men vissa dagar bara flödar det och allting kommer väldigt lätt, och ibland går det trögt.

– Sedan gick det sex år utan att jag skrev något innan den här skivan, och på turné skriver jag aldrig eftersom det inte går utan att släpa in ett piano på varenda hotellrum. Så tillfället måste vara perfekt. Fast det tuffaste är att jag hamnar i dåliga situationer som är självförvållade, men jag tycker jag blivit bättre på att undvika sådant.

Lär sig mycket av att arbeta med olika producenter

The Butter Miracle Suite One har precis som ert föregående album Somewhere Under Wonderland producerats av Brian Deck, som bland annat även arbetat med Josh Ritter och Iron & Wine. Det överraskade mig lite. Förra gången vi pratades vi sade du att ni vill arbeta med en ny producent varje gång?

Yeah, och så gjorde vi också under lång tid. När vi till exempel gjorde Saturday Nights & Sunday Mornings (från 2008) arbetade vi med Brian först på Sunday-delen innan vi fortsatte med Gil Norton (The Pixies, Foo Fighters) på Saturday-delen. Vi gillar verkligen att arbeta med Brian, men man lär sig så mycket av att arbeta med olika producenter. Sedan var det trevligt att gå tillbaka till Brian igen nu. Vi har ett väldigt bra groove med honom. Jag var verkligen helt på att göra jobbet, och det mesta blev klart på två veckor.

Har aldrig låtit skivbolag bli involverade i det kreativa

Adam förtydligar och säger att arbetsrelationen med Brian ”verkligen är bra”, vilket gjort att känslan av att behöva arbeta med olika producenter försvunnit. Han säger att det var ”en enormt bra utbildning” att arbeta med så vitt skilda namn som T-Bone Burnett till Gil Norton. Vad skivbolaget tyckt om deras val av samarbetspartners har Adam och hans bandkollegor i sin tur aldrig behövt bry sig om. Integriteten har alltid kommit först, och megasuccén med debutalbumet gav dem friheten.

– Vi har aldrig låtit något skivbolag bli involverade i det kreativa, och det fanns miljoner dollar på bordet redan från början. Men vi tackade nej och skrev på för Geffen istället för att de gav oss total frihet.

Bad att bli lösta från kontraktet

– Och det får man väl säga gick väldigt bra?

– Ja, sedan fick vi framgång och tjänade mycket pengar ändå. Fast när man gör en skiva med T-Bone Burnett som säljer tio miljoner vill de inte att man ska gå till Gil Norton. De skiter fullständigt i att han arbetat med The Pixies tidigare. Och vid en viss tidpunkt senare bad vi att få bli lösta från kontraktet. Därefter gjorde vi en skiva på egen hand, och försökte sälja in den till ett nytt skivbolag. Vi sade bara till dem ”Det här är vad vi har att komma med”.

Att ta livet i rocksvängen dag för dag

Det är kanske svårt att tro det, men faktum är att Counting Crows kan fira trettioårsjubileum i år. En underbar grej, betecknar Adam bemärkelsedagen som samtidigt som han antyder att det aldrig varit något han funderat särskilt mycket på. Snarare har inställningen till tidens oundvikliga flyktighet hos alla i bandet varit att ta livet i rocksvängen dag för dag.

– Jag tänker inte mycket på det där, men ibland när jag är för mig själv kommer tankarna på vad vi gjort, och då kan jag känna hur fantastiskt det är att vi som varit med från början hållit ihop så länge. Det är helt galet, sådant händer inte speciellt ofta. Också är det bara en liten del av alla band som får så stor framgång som vi haft, så trettio år är ren fiction för mig. Chansen att lyckas är så liten att det inte ens borde kunna hända.

Alla gillar att vara med i bandet

– Ändå blev det så. Både vad gäller succén och laguppställningen?

– Ja, jag måste vara en väldigt bra bandledare haha. Ingen springer iväg eller hoppar av tåget, så jag tror att alla gillar att vara med i det här bandet. Samtidigt har jag en mental sjukdom, och det är en kamp. Men det har inte tagit död på mig. Fast jag vet inte vad som hade hänt om vi inte haft tillräckligt med framgång som kunde ge oss frihet. När jag var i mitt första band tvingades jag diska och arbeta som landskapsarkitekt vid sidan om, och sågs bara som den konstige killen, så det hade blivit svårt.

”Vi är fuckin’ fantastiska

– Slutligen; vad är den största missuppfattningen om dig och bandet?

– Åh, jag vet inte. Men det finns människor som tycker vi är fuckin’ fantastiska, och det tycker jag också. Vi har aldrig kompromissat, vi tackade nej till pengarna för vår frihet, vi har aldrig stressat fram något och vi har gett fan i vad alla som kritiserar oss säger. Så många vänner säger till mig hur mycket vi influerat andra, och jag är stolt över alla våra album. Vi har gjort dem exakt som vi velat, och de har motstått tidens tand. Så den största missuppfattningen ligger väl hos dom som inte tycker vi är fuckin’ fantastiska.

Skriven 2021-05-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners