DAN HYLANDER och JANNE BARK, Solhällan, Löderup den 24 juli 2020 – intimt och inspirerat liveförsök med breda leenden i en svår (konsert)tid

Annons

Hallelujah! Prisa Dan Hylander, gitarrspelande vännen Janne Bark samt arrangerande Folk å Rock. Första livekonserten sedan första helgen i mars då både punkigt glammiga Las Vegasbandet Palaye Royale och skojaren Björn Rosenström avnjöts, avverkades alltså i de trevliga österlenska tassemarkerna igår. Abstinensen har förvisso hållits på en förhållandevis dräglig nivå trots allt, men visst har saknaden efter den fysiskt handfasta konsertupplevelsen ändå varit avsevärd.

Gör sitt bästa för att glädja

Vi är dock som bekant långt från att befinna oss i det tillstånd där rubriken kan gå under något som liknar normaliet än. Således är det alltjämt femtio närvarande personer som är gränsen för alla sammankomster där musik framförs. Men man får väl vara glad för det lilla. Som detta arrangemang där urskåningen Hylander tillsammans med ständige Ulf Lundell-gitarristen Bark som backning gör sitt bästa för att glädja en liten, men ändock publik.

Tidiga favoriter och något från senaste

Inte alldeles oväntat blandades det och gavs ur den sedan länge tämligen digra repertoaren, men fokus var kanske föga förvånande på de tidiga favoriterna. Ska man tro föregående konserts låtlista hade drygt hälften av numrena hämtats från samlingen Samlad värk 1977-1988. Vilket väl får sägas var förståeligt.

Fast några sånger från förra årets släpp Indigo hade sångaren i alla fall gjort plats för. Som Alla har rätt, en melodiskt västkustrockig sak som hade haft alla förutsättningar att bli en jättehit om den släppts i USA för sisådär 40 år sedan och sjungits på engelska. Eller för den delen Aldrig sluta drömma, en likasinnad skapelse om att se tillbaka utan att ångra och att fortsätta tro på en positiv framtid.

Dysterhet och cover på Elvis

Lika upplyftande var inte inledande balladen Från en till en annan, om spruckna drömmar i kölvattnet på knarkmissbruk, men berörde gjorde den i vanlig ordning denna kväll. Dysterheten fortsatte sedan tona fram även i en försvenskad fin Townes van Zandtcover.

Fast kanske vackrast av allt denna kväll var Alltid inom mig, den svenska versionen av Always on My Mind. Här betonade Elvisfantasten Hylander också mycket riktigt att det var The King, och inte Willie Nelson som gjorde originalet. I skåningens tolkning hade dock storslagenheten i ursprungsversionen bytats ut mot en slags nertonad strävhet som adderade en mer hudnära touch.

Barks förträfflighet med guran

Extra beröm bör här även delas ut för Janne Barks snygga solo. Men med detta sagt är det också värt att rent allmänt framhålla denne rutinerade herres förträfflighet med guran. De nyanserade gitarrfigurerna han levererade lyfte nämligen i stort sett utan undantag varje nummer.

Det gällde även Clown i mina kläder, hiten Hylander en gång i tiden skrev till Totta Näslund. Här gav ett klädsamt mellanspel ett gott komplement till den tralliga bakåtlutade refrängen och fick en icke att förglömma att bortse från de urvattnade dansbandsversioner som sett dagens ljus genom åren.

Påmindes om Jackson Browne och västkustrockiga arvet

Lagom till det akustiska – nåja – setet övergick till en mer elektrifierad variant – med “trummisen i en låda”, som sångaren själv uttryckte saken – inträdde realiteterna. Sista bussen från byn avgick nämligen strax därefter mot Ystad för vidare transport med tåg mot Malmö. Väldigt rist, men definitivt sant, måste jag säga. Men en gediget tjusig version av Farväl till Katalonien hanns i alla fall med att avnjutas, och här påmindes man igen om Hylanders västkustrockiga arv. I samband med sånger som denna förtjänar han verkligen inte utan anledning att begåvas med epitetet Skånes Jackson Browne.

Ytterligare klassiker och anekdoter

Till tonerna av en som sig bör energisk version av den sprittande 21/3 lämnades så rotundan till sitt öde för kvällen med en publik som så smått hade börjat resa sig för att dansa med sig själva. Ytterligare en rad Hylanderklassiker stod då på låtlistan, och jag förutsätter att även dessa gjordes full rättvisa. Liksom ytterligare ett antal roliga anekdoter och berättelser, får man förmoda.

Så vad blir då domen? Ja, vad sägs om intimt avslappnat och inspirerat liveförsök levererat med många breda leenden från scenen i en svår (konsert)tid. Och det är ju verkligen inte illa.

Skriven 2020-07-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners