YONAKA, Don’t Wait ’til Tomorrow (Asylum) – starkt med electrorock och emo i förening

Annons

Hört talas om Yonaka? Inte yours truly heller. Förrän jag av en händelse i jakt på annat råkade stöta på dem på YouTube, och då visade sig minsann efter lite research att de faktiskt hade ett debutalbum ute. På legendariska Asylum icke desto mindre, hem åt västkustens rockadel Jackson Browne, Eagles och Linda Ronstadt då det begav sig på sjuttio- och åttiotalet.

Alternativrock med electro och emo

Detta förpliktigar förstås med tanke på den status denna trio legendarer uppbär, men det tål samtidigt att påpekas att Brightonbandet inte har ett dugg att göra med dessa akter rent musikaliskt. Istället skulle man kunna ge band som Cobra Starship, Neon Trees, australiska Tonight Alive och Paramore som lämpliga associationspunkter. Vi talar således i termerna alternativrock i den fåra där både electrorock och emo huserar.

Idel catchy alster

Det som gör mig förvånad är emellertid det faktum att Yonaka faktiskt är britter. De här nischade, men likväl populära genrerna domineras trots allt starkt av amerikanska band. Fast låt inte detta hindra er från att ge Yonaka en chans om du vet med dig att det här möjligen kan vara din kopp av te. För Don’t Wait `til Tomorrow utgör onekligen ett gott tillskott till ovannämnda grupper. Denna sångsamling innehåller nämligen i stort sett bara idel catchy alster.

Borde bli en megahit

Inte minst börjar det bra. Inledande Bad Company, om desperation på gränsen till inbillad(?) galenskap är en ganska oemotståndlig sak, och bättre ska det bli. Efterföljande Lose Our Heads borde bli en megahit om det funnits någon form av rättvisa. Versen sitter direkt med sina inslag av falsettsång innan den inlevelserika refrängen skjuter ner en fullständigt.

Bland övriga favoriter märks till exempel Fired Up. Här blandas en smågroovy vers med en tvättäkta pophook i refrängen, och det funkar givetvis det också. För att inte tala om Rockstar, som bär ett tydligt släktskap med Lose Our Heads. Utan vidare en renodlat musikalisk tvilling, kan man väl hävda.

En sårbarare sida

Mer alternative än i Punch Bag – som för övrig figurerat i tv-serien The Flash – blir det dock aldrig. En stökigt punkig refräng kompletteras av ett malande gitarrintro, varpå en släpigt stötig vers tar över, och på den vägen är det.

Är emellertid inte så säker på att det här är ett av mina favoritspår, men oavsett vilket kompenserar kvartetten för detta sidospår med varsamt uppbyggda Don’t Wait `til Tomorrow och Guilty (For You Love), där de visar upp en annan sårbarare sida av bandet i allmänhet och sångerskan Theresa Jarvis i synnerhet.

Karisma, look och personlig röst

Theresa Jarvis, ja. Här har vi onekligen en vokalissa som rimligen borde kunna lyfta Yonaka ett par snäpp på karriärstegen redan innan nästa album ser dagens ljus. Karisman är given, liksom scenutspelet, och looken likaså. På samma sätt ger den personliga rösten, som i viss mån ändå får en att associera till Gwen Stefani, i ännu högre utsträckning ett löfte om att bandet har framtiden för sig. Det ger redan detta starka, om än inte fullständigt helgjutna debutverk en tydlig antydan om.

Skriven 2020-07-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners