EXIT (säsong 1) – skruvat kompromisslöst om hedonistiska finansvalpar i ny stark serie

Annons

FAKTA
Flyhänt, vasst och beroendeframkallande om överåriga sviniga finansvalpar, Norge 2019
Regi: Øystein Karlsen
I rollerna: Simon J. Berger, Agnes Kittelsen, Pål Sverre Hagen, Tobias Santelmann, Jon Øigarden, Ine Marie Wilmann, Gjertrud L. Jynge, Catharina Vu, Eivin Nilsen Salthe, Marte Germaine Christensen
(SVT Play)

BETYG: FYRA

Fyra djupintervjuer med lika många överåriga finansvalpar på hög nivå i Oslo har blivit en tv-serie utan hämningar som programenligt chockat den känslige, pryde och/eller moralistiske runt om i norden. Den grafiska sekvensen med en naken man som går bananas med sitt organ i erigerat tillstånd är redan omtalat, men det är inte det enda att uppröras av om man nu är lagd åt det hållet. För Exit frossar verkligen i manligt grisig hedonism samtidigt som det knappast råder minsta tvekan om att de fyra såta vännerna i handlingens centrum är ett gäng självcentrerade skithögar rakt igenom allihopa.

Super, snortar och lägrar betalda damer

För att ge det hela en mer verklighetstrogen effekt varvas det vanliga berättandet med inklippta dramatiserade intervjuscener baserade på de riktiga samtalen med dessa förvuxna brats. Ett effektivt sätt att få tittaren att inte för en sekund glömma att det här faktiskt bygger på verkliga händelser. I alla fall till sjuttio procent, det är i nämligen vad manusförfattande regissören Øystein Karlsen (Dag) själv påstår.

Hur som helst; de fyras gäng i handlingens centrum befinner sig onekligen högst upp i samhällets näringskedja, något alla inblandade är synnerligen medvetna om och vill utnyttja. Pengar är den enda guden de tillber, de har gjort allt och lite till innan de fyllt trettio och ett ord som konsekvenser existerar inte i deras vokabulär. De arbetar och leker lika hårt. Efter dagens deals drar de ofta till sin gemensamma väl tilltagna mansgrotta och super till, snortar kokain och lägrar betalda damer. Life´s good. Synd bara att det är så svårt att hinna med allt kul om man har fru och barn också.

Barn ett löjligt koncept och tidstjuv

Fast barn är för all del inget svenske Adam behöver bekymra sig om. Visserligen suktar hans fru Hermine efter småttingar, men det lär inte bli några eftersom maken steriliserade sig för fem år sedan. Han tycker hela konceptet med barn är närmast löjligt och ser dem mest som en tidstjuv. Men att äga den senaste Porschen det är grejor det, och något att vara mäkta stolt över.

Polaren Henrik å sin sida har hela fyra barn, men låter sina au pairer ta hand om dem till nästan hundra procent eftersom han inte vill ”umgås med dem förrän de är vuxna”. Han säger sig kvävas av hemlivet, och försöker hålla sig borta så mycket som möjligt. Inte de bästa förutsättningarna för att gifta sig kanske, men nu stundar likväl ett senkommet bröllop med den långtida flickvännen.

Kan oförskyllt drabbas av rusigt vrede

Näste ”gubbe” i sällskapet är Jeppe. Ska sanningen fram är han förmodligen den mest målmedvetne i sällskapet. Han har onekligen fokus när det gäller att ha koll på finansmarknaden och pusha vinstmarginalen till det yttersta. Men han har också dåligt ölsinne och tränar kickboxing. En dålig kombination, får man väl säga. Oskyldiga kan liksom oförskyllt drabbas av hans rusiga vrede och/eller nycker. Fråga bara den köpta damen som pressas att lägga sig raklång på ett bord med en golfpeg i munnen medan Jeppe står på nämnda bord och svingar klubban så det står härliga(?) till.

Slutligen har vi William. Hans fastighetsaffärer har länge gett honom ett lika gott liv som kompisarna. Men efter en del dåliga investeringar har det börjat gå utför, så tar han tar ett avgörande beslut. Som inte är av den kloka icke blodiga sorten, bör tilläggas. Men vad göra när man känner sig förföljd av pengaindrivande gangsters och ingen utväg tycks vara inom räckhåll.

”Kan vi aldrig ha fest utan ambulans?”

Det ballar således ut ofta och mycket i den här serien. Grabbarna Grus kan verkligen konsten att tänja på gränserna, och ibland går det till och med för långt sett ur deras egen synvinkel. Det är som Henrik säger vid något tillfälle; ”Kan vi aldrig ha fest utan ambulans?”. Men djupare än så går aldrig resonemanget. Det handlar mest om att något är besvärligt eller utgör ett streck i räkningen. Någon eftertankens kranka blekhet dyker sällan eller aldrig upp hos någon av dem. Möjligen kan herrarna tycka synd om sig själva någon gång, men förmågan och viljan att sätta sig in i någon annans tankevärld än den egna finns inte.

Ingen tar konsekvenserna av sitt handlande

Således finns det ingenting hos kvartetten som får en att sympatisera med dem. Inga förmildrande drag finns direkt att skåda någonstans, och finns det någonsin någon ånger över någonting, så är den på sin höjd högst tillfällig. Visst, William krisar och uppvisar svaghet, men han tar lika lite som någon av vännerna konsekvenserna av sitt handlande och lär sig något av det. Den enda i den här serien som man känner för är Adams manipulerade nertryckta fru Hermine, men utan att avslöja något kan man väl säga som så att hon också lär sig spela spelet som ett proffs innan slutepisoden rullat färdigt.

Allt detta kan förstås tyckas vara både tragiskt och nedslående. Men med detta sagt, så är det här ändå på det hela taget ändå en lika fascinerande, som skruvat kompromisslös skildring av en värld ytterst få av oss känner till av egen erfarenhet.

Plockar fram sina inre svin

Sedan måste verkligen också påpekas att det hela är väldigt flyhänt genomfört. Tempot är högt, dialogen vass och skådespeleriet glänser överlag. Får intrycket av att svenske Simon. J. Berger och hans tre norska kollegor Pål Sverre Hagen, Tobias Santelmann och Jon Øigarden njutit i fulla drag av att plocka fram sina inre svin för att gestalta dessa individer på bästa motbjudande sätt. Som motvikt till allt detta demonstrerar Agnes Kittelsen i Herminerollen en berömvärd dos nyans. Så extra plus för det.

Summa summarum talar vi i termerna en lika obehagskittlande som stark, beroendeframkallande och underhållande skapelse med skarp edge. För att inte tala om mörk sådan, Därför är det också bara fullt förståeligt att Leonard Cohens You Want It Darker spelar en icke oäven roll på ljudbandet.

Skriven 2020-07-09

Trailer

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners