DENNIS DeYOUNG – ex-Styxsångaren vill återförenas “Är stolt över musiken, och då spelar det ingen roll vad arslena som skapade den gjort mot varandra”

Annons

Han var bara fjorton när de första fröna såddes till en av sjuttiotalets- och det tidiga åttiotalets mest framgångsrika rockband Styx. Nu är Dennis DeYoung sjuttiotre, och har börjat tänka på refrängen. I nostalgins tecken går sångaren dessutom som grädde på moset ända tillbaka till platsen där allt började i Chicagos södra delar – titeln 26 East syftar på adressen han växte upp på – med tolvåriga grannarna Chuck och John Panozzo i släptåg som entusiastiska bandkumpaner. Fast om nu sanningen ska fram hade frontmannen inte alls lust att spela in en ny skiva. Men då kom vännen och grannen, Survivors klaviaturspelare *Jim Peterik in i bilden och framhärdade.

Fick till guld den här gången

Yeah, han var väldigt påstridig, intygar den pratsamme sångaren per telefon från hemmet i Chicago. Och det är jag glad för nu, men då tyckte jag han var en ”pain in the ass”. Jim tjatade på mig hela tiden, och sade att världen behöver min musik, och då bad jag honom SMS:a mig om han hörde att så var fallet.

Fast till slut blev det alltså ett album ändå. Eller snarare två, skivbolaget Frontiers valde att dela upp de sånger som paret skrev på *två utgåvor. Men hade inte inspirationen uppenbarat sig för sångaren hade det inte blivit något alls.

– Nej, för det finns bara en anledning till att göra ett album, och det är om sångerna blir bra. Om inte, varför då bry sig? Jag och Jim satte oss ner för fem år sedan också och hade en skrivarsession utan att det blev något. Men den här gången fick vi till guld.

En skiva för Styxfansen

Guld, som inte ligger långt bort stilmässigt från vad Dennis gjorde med sitt gamla band, bör tilläggas. Ett faktum han absolut inte sticker under stol med, tvärtom.

– Det låter ganska mycket som förväntat. Jag läste precis en engelsk recension där det stod: ”De här sångerna låter som *Paradise Theater”, och det är verkligen ingen tillfällighet. Jag gjorde det här för Styxfansen, och om de verkligen nu är fans kommer de att gilla den här skivan.

– Fast med detta sagt får man väl ändå säga att To the Good Old Days, duetten med Julian Lennon är något som sticker ut?

– Ja, den var kul att göra. Men jag hade aldrig träffat honom innan vi spelade in. Jag skickade en tape till hans management, och sedan gjorde vi en session. Det var en av de där galna sakerna man får uppleva här i livet. Förresten tror jag han har gått in i studion igen sedan vi spelat in…

Solo och band separat

Dennis återgår till ämnet och berättar vidare att han tidigare oftast undvikit att försöka spela in solomaterial som låter för mycket som Styx. Inte minst på sistone har det förhållit sig så. Han ville hålla dessa två saker separat, och denna inställning är något som kan spåras tillbaka ända till 1983 då framträdande gitarristen Tommy Shaw tillfälligt hoppade av för att köra på i egen regi.

– Ja, när Tommy slutade splittrades vi inte, men jag ville inte ersätta honom trots att James (Young, gitarristen) och John (Panozzo, trummisen) ville göra det direkt. Grejen för mig var att vi hade byggt något tillsammans som låtskrivare, och det ville jag behålla intakt.

Tackar för ett underbart liv

De som tänker till här förstår säkert vad Dennis menar. Då det begav sig som soloartist försökte han vare sig påminna om eller vara Styx eftersom det var något som tillhörde bandet. Men åren har gått, så nu känns det rätt. Det har blivit dags att gå in i den artistiska skymningszonen.

– Yeah, du vet jag är glad att jag fått möjlighet att göra det här och ta farväl. Fansen har gett mig och min familj ett underbart liv, och alla människor jag pratat med har sagt att de tycker om skivan. Å andra sidan; vad skulle de säga? ”Du suger”. Jag tror inte det. Men från och med nu känns det bara bra om jag inte gör mer. Nu får andra ta över och göra det här istället.

Gift med fötterna på jorden och fyra trippel-platinaalbum på raken

Dennis yppar det sistnämnda utan något vemod i rösten, men det faktum att karriären är på väg att avrundas föranleder mig att ställa en fråga med ett egentligen ganska uppenbart svar. För naturligtvis kunde Dennis aldrig föreställa sig vad hans och bröderna Panozzos tonåriga jammande skulle leda till.

– Nej, vi fattade ingenting. Jag spelade dragspel, och vi gjorde musik för att göra våra föräldrar glada. Det var inte förrän Beatles slog igenom som vi började spela rock’n’roll.

– Sedan i mitten på sjuttiotalet slog Styx igenom och fick så småningom en synnerligen framgångsrik karriär som bland annat resulterade i fyra trippel-platina album på raken. Var det inte svårt att hålla fötterna på jorden då?

– Nej, jag var redan gift med min ”babygirl” (Suzanne) innan vi fick skivkontrakt. Jag hade arbetat som lärare, var tjugofem år och hade ansvar. Jag var ute efter att kunna ha ett arbete som professionell musiker, så jag gav inte efter för alkoholmissbruk och annat.

Skivat bröd eller kirurgiska tandläkaringrepp

Musik är inte något man kan beskriva i ord, säger Dennis vidare. När någon hör en sång, och håret står upp på armarna är det inte något intellektuellt, utan ett mysterium, menar han.

– Miljoner av människor kan tycka det vi gör är det bästa som finns sedan skivat bröd medan andra hellre hade genomgått kirurgiska tandläkaringrepp än att lyssna på den här musiken. Därför går det inte att berätta historien om musik på det sättet. Du kan skriva om lyriken, men det är den intellektuella delen.

Framgångsrik turné och sjukdom

Ett annat mysterium är Styx och dess frånvaro av Dennis de senaste två decennierna. Något som varit föremål för mycken spekulationer och rykten trots att både dagens laguppställning av bandet och Dennis själv varit väldigt tydliga med vad som gäller.

När jag själv intervjuade James Young i samband med ett skivsläpp 2012 och frågan kom upp var svaret att en återförening med Dennis aldrig kommer att bli aktuell. Någonsin. Anledningen? Säsongen 1996-1997 gjorde hela gänget en framgångsrik USA-turné med femton-, tjugotusen i publiken varje kväll. Om detta är båda parter överens, men sedan går åsikterna isär. James Young påstod i nämnda intervju att den forne bandkumpanen sade nej rakt av att anta ett fett erbjudande om ännu en turnévända medan Dennis har en annan förklaring.

– Det här är vad jag kan säga; Turnén `97-`97 utgjorde en extremt framgångsrik comeback. Sedan 1998 blev jag sjuk, men i slutet på året spelade vi ändå in ett nytt album. Sedan blev vi tillfrågade av vår manager om att göra en turné, men då bad jag om att vi skulle vänta så jag kunde repa mig. Då sade de att de tänkte göra turnén även om jag inte var med.

Sparkad ”för pengar och makt”

– Varför gjorde de så?

– För pengar och makt. Det var orsaken till att de sparkade en kollega från bandet. Och nu efter tjugo år har de börjat spela min musik igen. De senaste tre åren har de spelat *Mr. Roboto igen för att fansen ville det, men under tjugo år gjorde de inte det.

– Ändå har du sagt att du skulle kunna tänka dig återförenas för en sista turné för fansens skull?

– Jag skulle stå på scen med James och Tommy ”in a heartbeat”. Jag hyser inget agg. Vi är mänskliga, vi gör misstag. Jag dömer inte. Om de hade ställt upp hade jag ridit bort i solnedgången sedan. Jag är stolt över musiken, och då spelar det ingen roll vad arslena som skapade den gjort mot varandra. Så ja, jag har bestämt mig för att säga att jag skulle kunna göra en sista turné. Jag behöver inte pengarna. Jag lever ett komfortabelt liv, men åttio procent av Styxfansen vill se oss tillsammans.

Säger vad jag tycker

– Du låter säker?

– Jag satte mig vid flygeln hemma och sjöng The Best of Times live för YouTube, och nu har klippet fått sjutusen kommentarer och över en miljon views på en månad. Så det är det fansen vill ha. Du berättade ju för mig innan att du och din fru såg mig spela före Boston i Las Vegas för några år sedan, och att alla hade velat se oss spela mer. Och det är precis det jag vill, spela Styxkatalogen länge med Tommy och James.

– Jag uppskattar att du är så öppen i dina svar?

– Här är grejen med mig; jag har ingenting att dölja. Om du frågar mig någonting kommer jag att ge dig ett ärligt svar. Jag säger vad jag tycker, och om någon inte gillar det bryr jag mig inte ett skit.

Nyhetsmedia behandlar folk som de vore imbecilla

– Då måste jag fråga dig om det politiska tillståndet i USA och det kommande valet i höst. Jag vet att du kommenterat det tidigare. Som i Rolling Stone nyligen?

– Well, naturligtvis. Jag skriver en del om det i andra sången på skivan, With All Due Respect, så du får lägga på luren och göra din hemläxa och fixa ett exemplar av den. Men i korthet skulle jag säga att jag tycker amerikansk nyhetsmedia långsamt har frätts sönder vad gäller dess syfte. Båda sidor har gått åt det extrema hållet, och behandlar folk som de vore imbecilla. De förstör demokratin. Resonabla människor vet inte vart de ska vända sig längre. Så media är full av skit, det är min syn på saken. Sedan är jag medveten om att jag vände mig mot folk till höger i Rolling Stone, men liberalerna är lika fel på det. Så på det hela taget är det här ett ”losing game”.

Skriven 2020-06-16

*Survivior, ett av de stora melodic rock-/AOR-banden. För den stora allmänheten är de mest kända för sina megahits från Rocky III (Eye of the Tiger) respektive Rocky IV (Burning Heart), men de hade även en rad andra hits.

*När 26 East Volume 2 släpps är inte klart.

*Paradise Theater är Styx trippel platinasäljande – i USA – album från 1980. Innehåller hitsen The Best of Times, Too Much Times on My Hands och Nothing Ever Goes as Planned.

*Mr Roboto är en av Styx största hits. Den nådde topp-tre på USA-listan, en förstaplats i Kanada och topp-tio i Tyskland, och året var 1983.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners