Intervjuklassikern: TENACIOUS D är rockens skojfriska räddare

Annons

Bakgrund

Tänk vad tiden går. Året var faktiskt så tidigt som 2001 och Tenacious D alias nuvarande Hollywoodstjärnan Jack Black och bäste kompisen Kyle Gass presenterade sig i tillplattad form med sitt självbetitlade album. Vid det laget hade duon redan existerat halvdussinet år och haft en snirklig karriär där ryktet byggts upp på Los Angeles caféer och klubbar som Viper Room innan de till slut gjorde en miniserie för HBO betitlad – vad annars – Tenacious D.

Förband åt Beck, Pearl Jam och Foo Fighters

På det stadiet började även kollegorna uppmärksamma duon, och självaste Dave Grohl chefsdesigner i Foo Fighters var en tidig fan. Ingen var dock så tidig som Toolsångaren Maynard James Keenan, som redan 1995 gav dem en trio förbandsgig. Längre fram skulle ytterligare jobb av samma art följa från namn som Beck, Pearl Jam och just Foo Fighters.

Stjärnspäckat backande band på debuten

Därmed är vi nästan framme vid dåtidens nutid. 2000 fick de två kompisarna nämligen slutligen skivkontrakt, och året därpå såg den självbetitlade debuten dagens ljus. Albumet blev en stjärnspäckad historia där den vanligtvis helt akustiska duon backades av ett band bestående av jammiga proggarna Phish klaviaturspelare Paige McConnell, gitarristen Steven Shane McDonald från punkbandet Redd Kross, Warren Fitzgerald från likaledes punkiga The Vandals på bas och naturligtvis icke minst Dave Grohl på trummor. Samarbetet översågs sedan av producentduon Dust Brothers, mest kända för sina samarbeten med Beastie Boys, Beck och självaste Rolling Stones.

Inte sällan grovkornig humor

Ingen kan med andra ord hävda något annat att Black och Gass tog musiken på allvar. Lyriken var dock en annan femma. Förstasingeln Tribute handlade till exempel om att denna ”The greatest song in the world” skulle rädda artisternas själar från Satan medan Dio utgjorde en uppmaning till den då ännu levande rockguden om att lämna över metalfanan till Tenacious D.

Vad gäller söta akustiska balladen Fuck Her Gently, så säger väl titeln det mesta. Samma sak gäller måhända inte för Double Team, men då kan likväl avslöjas att detta verk avhandlar sexuell aktivitet av trekantskaraktär. Lägg därtill att musiken varvas med talade lustifikationer mellan låtarna med titlar som Hard Fucking och Cock Pushups, så förstår säkert var och en att Tenacious D tidigt satsade på humor, och då tillika en sådan som inte sällan rör sig inom mer grovkorniga regioner.

Improviserad stand up per telefon

Denna mer skabrösa del av lyriken har en del, och då inte minst kollegorna haft synpunkter på genom åren. Fast när jag nu fick en intervju med dessa bägge lustigkurrar på en och samma gång blev samtalet emellertid mest bara barntillåtet. Men ett roligt snack blev det likväl. Samtalet präglades av idel punchlines rakt igenom. Kommentarerna kom blixtsnabbt, och både Black och Gass verkade gå in för att köra en slags improviserad stand up comedyshow per telefon.

På Sweden Rock och Fuck Her Gently på DJ-spelning

Vi talar i termerna ännu ett minnesvärt intervjuminne, således. Och duon lever och har hälsan än idag, för övrigt. Inte minst som liveakt håller duon ställningarna som publikdragare. Så sent som förra året framträdde de på Sweden Rock och det finns förmodligen de som alltjämt minns den kaosartade spelningen på Gröna Lund för sju år sedan.

Men 2002 var Tenacious D något nytt och fräscht, och hade precis fått sitt stora genombrott. Det är nästan så man blir nostalgisk. För egen del minns jag att jag agerade DJ på en fest i Lund då det begav sig, och spelade Fuck Her Gently som avslutningslåt eftersom det var en fin tryckare. Dessutom tyckte jag det var intressant att se om någon skulle uppmärksamma den frispråkiga texten. Om någon verkligen gjorde det? Är inte så säker, tror faktiskt inte det det.

Skriven 2020-06-08

TENACIOUS D är rockens skojfriska räddare

Långt innan Jack Black gjorde sig ett namn som kolerisk nörd i filmer som High Fidelity och Min stora kärlek gjorde han och kompisen Kyle Gass galen humoristisk musik under namnet Tenacious D. I början var duon mest en lokal angelägenhet på klubbarna hemma i Los Angeles. Men via en show på kabelkanalen HBO växte kultryktet, och detta i sin tur ledde till ett självbetitlat album som redan gjort succé i USA, England och faktiskt i viss mån även här i Sverige.

– Ja, vi satsar på världsdominans nu, flinar Jack Black. Eminem är på väg ner, och vi är på väg upp. Vi är redan större än Beatles, deras The White Album finns ju inte kvar på listorna.

Sedan krånglar kompisen Kyle in sig i ett roligt, men meningslöst resonemang som går ut på att om Tenacious D hade uppnått samma försäljningsnivå i Sverige som i USA, så hade var artonde svensk ägt ett av deras album eftersom de redan uppnått guldstatusen på en halv miljon exemplar där.

– Fast Sverige är faktiskt det första icke engelskspråkiga landet som vi har lyckats i hittills, säger Kyle, och försöker låta någorlunda allvarlig. Vi gick i alla fall in hyfsat högt på listan.

– Men kritiken verkar inte ha varit så överdrivet bra. Den recension jag läste gav er bara en etta?

– Va, fick vi bara en etta, kommenterar Jack. Jaså, han tyckte vi var barnsliga. Jag visste väl det, det är den mest uppenbara kritiken vi brukar få. Men vad jag verkligen vill veta är om den här killen recenserar Enrique Iglesias i vanliga fall. För om han gör det vet jag att recensionen är meningslös.

Jack beskriver Tenacious D:s alster som en blandning av heavy metal, folk och komedi med en nypa klassiskt i. Han ser sig själv och kompisen som historieberättande trubadurer, men försöker knappast tilltala hela den breda massan. Deras grabbiga humor är inte för alla, och det är dom stolta över.

– Yeah, för om dina föräldrar hade gillat en av våra sånger, så hade det inte varit rock’n’roll.

– Men det är ni?

– Ja, vi tycker själva att vi är jordens bästa rockband, och det skäms vi inte för att säga. Vi är rockens räddare. Rocken håller på att dö, men vi är akutpersonalen som håller på att ge den syrgas.

Det är som synes svårt att få något vettigt svar från dessa ständigt skojande lustigkurrar. Alla spörsmål besvaras med ett skämt, en ironi eller ett medvetet pretentiöst klyschigt svar, som skulle kunna vara hämtat från en uppföljare till Spinal Tap. Det är först när producentteamet Dust Brothers medverkan på albumet kommer på tal som de blir en aning seriösa. Åtminstone en liten stund.

– Dom är legendariska, säger Jack. De har ju producerat både Beastie Boys Paul’s Boutique och Becks Odelay som både var kul och hade element av rock i sig. De var grooviga killar som var kul att umgås med. Också hade de rykte om sig att vara genier, och vem vill inte vara med folk som är det.

– Ja, vi gav dem en omgång stryk och betalade dem massor av pengar för att de skulle vara med, fyller Kyle i. Det var viktigt för oss. Jag menar, vem skulle du vilja arbeta med? Einstein eller Enrique Iglesias?

Inte utan stolthet berättar han sedan att Foo Fighters frontman Dave Grohl ställde upp och spelade trummor för första gången sedan Nirvana lade ner verksamheten.

– Vet du vad det betyder? Jo, att vi är lika bra som Nirvana.

– Ja, jag har faktiskt försökt övertyga Dave om att han borde återförena bandet, berättar Jack. Vi kunde gå in i Kurts ställe båda två eftersom det krävs två personer för att ersätta honom. Vi kunde kalla oss Nirvana Redux. Men Dave har aldrig ringt tillbaka när jag föreslagit det.

Tenacious D började i mångt och mycket som en lek i Kyles hemmastudio en gång i tiden. Inte mycket blev gjort de första åren, men 1994 bestämde sig de sig ändå till slut för att bruka lite allvar.

– Det är sant, bekräftar Kyle. Du har läst på. Saken var den att vi både var bästa vänner och genier, och ju längre vi satt och slöade i soffan desto mer funderade vi på att gå ut och spela för världen.

Lyckligtvis hade Tenacious D så pass mycket flyt att de blev upptäckta redan i samband med sin allra första show. Detta ledde till fast engagemang på Diamond Club, en Los Angeles-klubb som allt som oftast hade gästframträdanden av Hollywoodkändisar som Ben Stiller och Janeane Garofalo. Men det var som sagt en show på HBO som kom att innebära det största lyftet för duon.

– Ja, det gjorde oss till kultikoner, flinar Kyle. folk bandade programmet och började göra bootlegplattor av våra klubbgigs. Därför tänkte vi att det var lika bra att göra en riktig platta på ett stort bolag, så att vi kunde ta över världen på riktigt.

– Men har ert skivbolag aldrig bett er tona ner er stundtals ganska grova humor?

– Nej, aldrig, försäkrar Jack. Men de fattar inte riktigt vad det är vi håller på med. Dessutom är dom lite generade över att visa videon till singeln Fuck Her Gently offentligt.

– Fast det största problemet är väl inte videon utan låtens frispråkiga text?

– Ja, men det går faktiskt att komma runt om man är lite kreativ i redigeringen. Det görs jämt när det gäller raplåtar. Eminem hade inte kunnat spelas alls om man inte hade redigerat dem, men ingen verkar bry sig om att vara kreativ med vår jävla musik.

Skriven: 2002-07-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners