Intervjuklassikern: RATT – drogmissbruk, tragik och konstant kaos en del av mångmiljonsäljarnas historia

Annons

Klicka för att se hela bilden

Gamla hair metalband dog sällan eller aldrig de bara falnade bort i kölvattnet på den kortlivade grungevågen under 90-talet innan de smög fram i rampljuset igen efteråt. Som Ratt, ett av de band som faktiskt getts credit för att ha dragit igång glam metalvågen i skarven mellan 70- och 80-talet – i en våg som även skyltade med akter som Bon Jovi, Mötley Crüe, Poison, Winger och Warrant för övrigt. Det var med andra ord bara betecknande att det tog sju år för bandet att följa upp sin första 90-talsskiva Detonator, och då handlade det ändå bara om gammal osläppt skåpmat från det tidiga 80-talet.

Men vi tar det från början. Ratt bildades redan 1976, men släppte inte sin debut, en självbetitlad ep förrän sju år senare. Vid det laget hade bandet skapat sig ett namn på Los Angeles rockklubbar, och sålde regelbundet ut gigs på helgerna. Den indiesläppta ep:n i sin tur sålde i 100.000 exemplar utan särskilt mycket marknadsföring, och gav i slutänden kvintetten ett skivkontrakt med Atlantic.

Trippel platinastatus

Kontraktet med multijätten skulle visa sig vara början på något stort. Fullängdsdebuten Out of the Cellar blev snabbt en framgång, och skulle i slutänden nå trippel platinastatus i USA. Bland spåren kunde man hitta tidiga Rattklassiker som och förstås icke minst Round and Round, som nådde en tolfteplats på Billboardlistan och med åren blivit något av en signaturmelodi för bandet.

Därefter fortsatte framgångarna mer eller mindre oavbrutet från uppföljaren Invasion of Your Privacy fram till 1990 års guldsäljande Detonator. Vid det laget hade dock Nirvana, Pearl Jam och andra grungeband tagit över världen. Hårfager partymetal var historia – åtminstone tillfälligt – och skivbolagen agerade därefter vad gäller kontrakterande och support av den här typen av band.

Avslöjade han hade AIDS

Året därpå lämnade medgrundaren Robbin Crosby bandet, och han var knappast i form. Vid det laget var hans drogmissbruk redan utom kontroll och det hade börjat påverka hans insatser på scen. Dessvärre skulle det aldrig ske någon förbättring. Snarare tvärtom. I en intervju med den Los Angelesbaserade radiostationen KNAC avslöjade gitarristen att han hade AIDS. Han trodde han fått den då dödliga sjukdomen när han började ta heroin i mitten på 80-talet.

Robbin Crosby gick sedermera ur tiden den 6 juni 2002. Då låg den tidigare gitarrguden på ett vårdhem istället för på sjukhus eftersom hans vikt eskalerat till en ohanterlig omfattning för sjukvårdspersonalen. Bukspottskörteln hade nämligen gett upp, vilket påverkade metabolismen och därmed vikten. När han dog vägde han 180 kilo. Så tala om att tragiken hade fått ett ovälkommet ansikte.

”Låt oss ha ett party istället”

I en intervju från 1999 för VH1 Behind the Music uttryckte Crosby en senkommen ånger över sitt drogmissbruk. Han var tydlig med att det kostat honom hans karriär, förmögenhet och även sexlivet när han fick det HIV-positiva beskedet.
Men det fanns uppenbarligen ingen mening med att gråta över spilld mjölk. För i samma intervju sade han vad gäller sin förestående död:

– Jag vill inte att någon ska gråta på min begravning. Låt oss alla ha ett party istället, . Jag har levt ett mer fullödigt liv än tio män. Jag har fått alla mina drömmar uppfyllda och mer än så.

Internt tjafs och stämningar

Sångaren Stephen Pearcy berättade i sin tur några år efter Crosbys död på rocksajten Blabbermouth att Crosby var extrem i allt han gjorde. Om han själv tog en drog, tog bandvännen fyra.

– Men han berättade för oss andra för sent. Han dolde det här så länge att det inte fanns mer vi kunde göra än att gå vidare i livet och stötta honom. Men vi lämnade honom aldrig åt sitt öde.

Samtidigt betonar Pearcy att Crosby såväl var hans högra hand som den varmaste mannen man kunde möta och något av en ledare i Ratt som höll ihop bandet. Det sistnämnda fick på något sätt sin bekräftelse de kommande åren när internt tjafs och så småningom stämningar skulle komma att prägla bandets historia. Något Pearcy är den förste att bekräfta. och när han själv hoppade av tåget 2000 bidrog han på sitt sätt också själv till kaoset. Plötsligt fanns det två versioner av Ratt, och det var bara början på eländet. För det skulle fortsätta med besked.

Framgångsrik USA-turné

Fast innan det blev värre återförenades de överlevande från originalsättningen trots allt mot oddsen 2006, det vill säga Pearcy, gitarristen Warren DeMartini och trummisen Bobby Blotzer. Basisten Juan Croucier fanns dock inte med på detta stadium utan hade vid tillfället ersatts av Robbie Crane.

En framgångsrik USA-turné med och Poison avverkades sedan året därpå, och 2010 släpptes så det mången fans väntat på; det första albumet med nyskrivet material sedan 1999. Infestation var titeln på verket ifråga, och det var i samband med releasen av det samma nedanstående intervju gjordes med Bobby Blotzer.

Begravd stridsyxa och god stämning

Det var en nöjd och öppenhjärtigt trummis som lade ut texten där i andra sidan på linjen. Nöjd för att inspelningen gått bra och sångsamlingen visar på hunger av 80-talssnitt medan öppenhjärtigheten mest kunde relateras till pratet om de juridiska turerna efter millennieskiftet. Stridsyxan var förvisso i då läget begravd, men Blotzer stack inte under stol med att han var förbannad på Pearcy när de möttes i rätten i början på 00-talet.

Den goda stämningen i samband med Infestation-projektet varade emellertid inte länge. Därefter dröjde det inte länge förrän den inbördes illviljan åter stack upp sitt fula tryne i slutet på 2010. Problemet löstes tillfälligt genom att pausa bandet på obestämd tid innan Pearcy hoppade av tåget igen 2014 i kölvattnet på ”konstant kaos, olösta affärer, personliga attacker och hot offentligt och framförallt respektlöshet mot fansen”.

Stämningar och juridisk långbänk

Och sådär fortsatte det. Året därpå bildade Blotzer sin version av Ratt, kallad Bobby Blotzer´s Ratt Experience till övriga ex-medlemmars förargelse. Ny juridisk långbänk tog vid när Croucier, DeMartini och Pearcy stämde sin gamle kollega, men förlorade i Los Angeles federala domstol. Blotzer å sin sida replikerade genom att stämma Croucier för att han turnerat med andra musiker under Ratts fana 2015, men det hade han i slutänden inte mycket för. Efter diverse juridiska turer dömde domstolen till Crouciers fördel fyra år senare.

”Fullständigt avskedade”

Hänger ni med? Om inte är det förståeligt. Jag hade lite problem själv när jag resarchade inför denna text. Men om någon undrar om Ratt överhuvudtaget existerar efter allt detta drama, modell Spinal Tap kan avslöjas att så är fallet. Av allt att döma består dagens band av Pearcy och Croucier samt trummisen Pete Holmes (ex-Black `n Blue) och gitarristen Jordan Ziff.

Vad sedan gäller de övriga levande originalmedlemmarna Blotzer och DeMartini, så är ”dessa två gentlemän fullständigt avskedade” enligt Pearcy. Fast frontmannen har i alla fall ändå utlovat ny musik vad det lider.

Försoning ett naivt önsketänkande

Vilket förstås är positivt. Men samtidigt är det svårt att undvika att vara i alla fall en smula irriterad över läget. För hur vore det om det ursprungliga sällskapet bara lagt ner tjafset, kom överens och började jobba igen. Det om något hade varit det bästa sättet både för att vårda bandets arv och respektera de trogna fansen.

Samtidigt ter sig något sådant förstås inte som något annat än ett naivt önsketänkande i dagens läge. Någon försoning av det slag som inträffade i samband med tillkomsten av Infestation 2010 lär aldrig hända igen, så nedanstående intervju är om inte annat intressant och läsvärd ur den aspekten.

Skriven 2021-04-01

RATT – comebackande hair metalakt som lagt grollet bakom sig

De har inte utan anledning fått äran för att ha bidragit till starten av Los Angeles håriga Sunset Striprörelse i början på åttiotalet, och Ratt blev också mycket riktigt ett av genrens största band. Men på sant Spinal Tapmaner tappade gruppen så småningom både fokus och karriär i en dimma av inre konflikter, de vanliga överdrifterna och en grungig Nirvanaspik i glamkistan. Fast efter ett osedvanligt tjafsigt förstadecennium på seklet är kvintetten nu tillbaka med sitt första album på elva år. De stora frisyrerna är borta, men stridsyxorna är nedgrävda, fysiken är på topp och den musikaliska motivationen tillbaka. Frågan är bara om nya verket Infestation är det fansen har väntat så länge på.

– Jag tror i alla fall det, säger trummisen Bobby Blotzer. För mig är det här en av de två, tre bästa plattorna vi gjort. Vi var fullständigt motiverade är vi gjorde den, och jag har hört folk säga att det här är skivan Bon Jovi eller Motley Crue borde göra. Så jag är väldigt stolt. Särskilt med tanke på att en del annat jag hört på sistone inte varit särskilt bra.

Bobby säger att Infestation kommer från samma ställe som multimiljonsäljande Rattklassiker som Out Of The Cellar och Invasion Of Your Privacy. Man försökte fånga samma vibbar nu som då. Det är samma känsla, hunger och energi som på åttiotalet, menar han även om texterna med ålderns rätt till viss del blivit allvarligare och mindre partyorienterade. Samtidigt gick bandet in för att hitta ro i samband med inspelningen och begav sig därför till nu metal-/poppunkproducenten Michael Baskettes studio utanför Los Angeles på behörigt avstånd från både distraktioner och familjer.

– Det var annorlunda och Michael borde tacka oss för att vi åkte dit. Han tjänade mer pengar för att vi var hos honom. Men det var uppfriskande att vara där. Man tog sin kaffe i köket och gick direkt in i studion. Sedan kunde vi sitta på stranden när vi var färdiga för dagen. Det var väldigt inspirerande.

– Hur var det att arbeta i studion igen efter ett så här långt uppehåll?

– Du vet, det kändes både naturligt och normalt. Vi skrev alla individuellt på egna sånger och sedan plockade producenten de han tyckte bäst om. Det kändes fint och jag är i bra form. Vi är redo att sparka oss själva på kulorna.

– Du har sagt att den största utmaningen med att få till den här skivan hade med det affärsmässiga att göra. Hur menar du då?

– Well, när folk ställer den frågan är jag ärlig. Jag skjuter från höften, och ska sanningen fram är det så att alla i bandet redan från början hade sitt eget sätt att göra affärer. Detta skapar förstås alltid vissa spänningar, men det kommer också till uttryck som goda aggressioner i musiken.

Och vad beträffar just aggressioner, så gör inte Bobby direkt någon hemlighet av att livet i och med Ratt varit långt ifrån friktionsfritt. Uppbrottet 1992 var bara en försmak av vad som komma skulle. Efter diverse glömda soloutflykter bar det sig inte bättre än att både å ena sidan avhoppade sångaren Stephen Pearcy och å andra sidan Bobby och originalbasisten Juan Croucier körde på under Rattflagg. Detta var dock inte slutet. Flera medlemsbyten och turer fram och tillbaka följde innan röran slutade i rätten 2001. Då hade man lustigt nog försonats och gjort ett nytt album två år tidigare, men framtidsutsikterna var onekligen av det mörka slaget på detta stadium.

– Det är sant, och det fanns tillfällen då jag aldrig trodde vi skulle göra något igen. Men även om vi haft våra slag är kriget över nu. Vi har förlåtit även om vi inte har glömt och på sätt och vis har vi blivit klokare också. Fast när vi andra träffade Stephen i rätten ville jag bara säga “Dra åt helvete”. Samtidigt är det inte klokt ur affärssynpunkt att inte ha med originalrösten, så vi andra övertalade honom att komma tillbaka.

– Sexton år har gått sedan genombrottet med debuten Out Of The Cellar nu. Vad var höjdpunkten från den här tiden?

– Att vara kämpande musiker som helt plötsligt sålde miljoner plattor. Plötsligt kunde vi ta hand om våra familjer och leva vår dröm. Det gör vi för övrigt fortfarande, och om det är något folk verkligen kan förstå är det historien om den resa vi tog från ingenting till Ratt och att hänga med Motley Crue och Bon Jovi

– Men åttiotalet var excessernas årtionde, något er originalgitarrist Robbin Crosby är ett bra exempel på. Hur hanterade ni framgången?

– Well, vissa hanterade det på ett annat sätt än andra. Alla som ser tillbaka på sitt liv skulle självklart vilja ändra på en del saker. Det är en konstig fråga som skulle kräva ett långt svar, men på det hela taget är varje dag på scen en bra dag och jag är glad över att fortfarande vara vid liv. Livet är härligt.

– Vad motiverar dig idag?

– Överlevnadsinstinkten. Om jag inte gör något konstruktivt känner jag mig inte bra. Jag kan inte bara sitta och se på tv hela dagarna.

– Är det lika roligt som det var i början då?

– You know, bästa tiden är alltid när vi uppträder. Jag får alltid en energikick av det. Men resten av tiden handlar mycket om väntande. När vi är på turné väntar vi hela tiden. Vi väntar på att bussen ska köra, när vi är på hotellet väntar vi på att få göra intervjuer och så vidare. Det går mig på nerverna ibland, men jag glömmer alltid bort det där när jag väl går på scen.

Skriven: 2010-04-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners