Intervjuklassikern: MAROON 5 – det blev starkare, sexigare och mörkare på uppföljaren till mångmiljonsäljaren

Annons

Klicka för att se hela bilden

BAKGRUND:Hört talas om Kara’s Flowers? Förmodligen inte. Men Maroon 5 är förstås en helt annan sak. Här talar vi i termerna en av 00-talet största säljare och hitleverantörer överhuvudtaget. Eller vad sägs om låtar som This Love, She Will Be Loved, Makes Me Wonder, Moves Like Jagger, One More Night och Girls Like You. Listan kan göras avsevärt längre än så, men ni förstår grejen

På Wikipedia kan man vidare läsa att bandet sålt 120 miljoner skivor totalt, vilket förstås låter som en ren fantasi i dessa dagar, men då ska ni veta at ”bara” 26 miljoner kan relateras till ren albumförsäljning. Resten avser till större delen singlar i digital form.

Utan någon framgång att tala om

Vilket förstås inte är så dåligt det heller. Egentligen. Man får trots allt ha i åtanke att karriären tog fart en bit in på milleniets första decennium, mitt i den värsta och mest ogenerat skamlösa första piratvågen, som då sköljde över världen.

Man som sagt; det började trögt, och det är inte Kara’s Flowers som avses i första hand då. Detta band bör mest ses som ett första stapplande försök av fyra gymnasieungdomar att hitta sin egen stil. En egenhändigt releasad fullängdare, We Like Digging? följdes av kontrakt med multijätten Reprise och albumet The Fourth World utan några framgångar att tala om. Sedan blev det silkessnöret från Reprise.

Tog ett år innan något hände

Ett album senare hade Kara’s Flowers nått vägens ände. Men likt Fågel Fenix kunde kvartetten därefter resa sig från sitt fall, bestiga poptronen med en ny stil under annat namn och sikta in sig på världsherravälde. Nej, riktigt så var det inte. Visserligen lyckades man få kontrakt med artistvänliga A&M Octone Records, och släppte sin första skiva under namnet Maroon 5 i juni 2002, men sedan skulle det ta åtminstone ett år innan något hände, och först i september 2004 nådde Songs About Jane som verket döpts till sin bästa placering, en sjätteplats, på Billboardlistan.

Draghjälp av John Mayer

Vid det laget hade hitsen också börjat komma. Förstasingeln Harder to Breathe gjorde det grundläggande jobbet, och sedan följde This Love, She Will Be Loved och Sunday Morning. This Love skulle så småningom belönas med en Grammy, och det var också detta nummer som på allvar fick folk att få upp ögonen för bandet.

Samtidigt kunde bandet tacka John Mayer för att han bjudit in bandet att agera förband till honom vid två tillfällen 2003 och 2004. Vid den här tiden var Mayer redan en storsäljande stjärna, så det var givet att Maroon 5 skulle kunna dra nytta och få draghjälp av att få visa upp sig på diverse arenor på ett så pass tidigt stadium i den nya (band)karriären.

Guld och platina i 35 länder

Exakt hur stor betydelse detta hade går givetvis inte att värdera, men det går knappast att skoja bort att Songs About Jane när krutröken lagt sig hade sålt guld- eller platina i 35 länder. I reda försäljning betydde det hela tio miljoner sålda exemplar.

På plus- och prestigkontot fanns för övrigt redan då också en turné med legendarerna i Rolling Stones och uppträdande med självaste Stevie Wonder.

I intervjun här nedan utbrister bandets medgrundare och mångåriga basist Mickey Madden ”Gud, det här är fantastiskt ” och ”Wow, det här är ganska crazy” om allt som hade hänt på detta stadium. Det var i alla fall dessa ord som fanns i tankarna vid dessa tillfällen.

Starkare, sexigare och mörkare

Men sedan kom den svåra uppföljaren efter en succé. It Won´t Be Soon Before Long var titeln på verket, som släpptes nästan fem år efter debuten. Starkare, sexigare och mörkare var ledorden som användes för att beskriva den nya sångsamlingen, och det var ju ett recept som funkade riktigt bra. Även om de där tio miljonerna sålda exemplar inte fanns inom räckhåll den här gången. Möjligen knappt hälften.

Vilket förstås inte var så illa. Men om herrarna nu mot förmodan behövde plåster på såren fick de trösta sig med sin första USA-etta i form av förstasingeln Makes Me Wonder.

För övrigt skulle det dröja till 2011 innan nästa etta på hemmaplan. Då handlade det om Moves Like Jagger, världshiten tillsammans med Christina Aguilera. Vi talar i termerna ett veritabelt ”powerhouse of a song”.

Det blev idel guld- och massplatinautmärkelser från så vitt skilda länder som Australien, Italien, Tyskland och Nya Zeeland.

Kaxigt å det värsta

Min egen personliga minne relaterad till denna dänga hänger samman med Maroon 5:s konsert i Köpenhamnska Falconer-salen då bandet helt sonika inledde med just Moves Like Jagger. Kaxigt å det värsta må man säga. Men bara nästan Lika kaxigt som när Eagles inledde med Hotel California på Sjöhistoriska i Stockholm 1996 kan de inte konkurrera med. Men oavsett vilket; tala om att effektiv tändvätska för en redan från början uppskruvad publik.

Sedan dess har har tio år förflutit, och ingen kan påstå att karriären inte rullar på med oförminskad styrka. Om jag säger att bandet haft ytterligare minst miljonsäljande album och femton hits – varav den stora majoriteten topp 10-hits – fram till detta nu förstår ni själva framgångens omfattning.

”Kids” sågar programenligt

Så långt är allt gott och väl, men ska sanningen fram har väl kollegorna alltid haft en tendens att uppvisa högst blandade omdömen. Icke helt överraskande har trendängsliga för att inte säga skitnödiga lokala kritiker sällan eller aldrig uppskattat bandets poprocksouliga hitiga mix.

Inte minst svenska ”kids”, som alldeles för ofta vill skapa rubriker och framhäva sig själv snarare än nyansera och recensera vettigt sågar programenligt. En viss Natasha Azarmi gav till exempel senaste verket, 2017 års Red Pill Blues en etta i den röda kvällsblaskan, och gnällde på ”trötta radiodängor”.

I stark kontrast till internationella recensioner

Enda berömmet som gavs var till gästartisterna, däribland Julia Michaels och Sverigebekantingen ASAP Rocky, men jag misstänker att det mest beror på att de var tillräckligt färska för att hon skulle ha hört talas om dem. Men så spenderade den unga damen då också sin tid på lågstadiet när bandets debut släpptes för nitton år sedan.

Detta står i bjärt kontrast till de internationella recensionerna, där det ofta blandades och gavs på ett seriöst genomtänkt sätt vad gäller beröm och kritik.

Hårdhudad approach till kritik

Å andra sidan kan man misstänka att ingen inblandad bryr sig nämnvärt vad någon tyckare skriver i dessa dagar. Vid det här laget måste de ha utvecklat en hårdhudad approach till allt vad onyanserad kritik heter. Redan då nedanstående intervju gjordes verkade det inte vara någon stor sak för någon i bandet. Ämnet kom inte ens på tal. Istället betonade Mickey att sångaren Adam Levine hittat både sin röst och plats som textförfattare samtidigt som influenserna alltjämt tedde sig lika tydliga som tidigare.

”Våld i hemmet”

Här bör också nämnas att Mickey Madden vid intervjutillfället framstod som en sympatisk, pratig och glad gamäng. Men någonstans har uppenbarligen något gått fel. Förra året hoppade han nämligen av Maroon 5 efter 26 år. Varför? Tja, det har säkert något att göra med att han blev arresterad för ”våld i hemmet” i somras. Ett tråkigt slut på en framgångsrik karriär? Vem vet, men Mickey har officiellt lämnat bandet.

Men The Show Must Go On. Maroon 5:s karriär fortsätter programenligt. En ny ännu så länge obetitlad skiva släpps senare i år samtidigt som fjolårets inställda turné är planerad att gå av stapeln i år istället. Vilket förstås återstår att se. Inget är säkert i dagens läge, som bekant.

Sångare med klädkollektion, parfym och skivbolag

Däremot kan man vara säker på att sångaren Adam Levine kommer att fortsätta vara en frontman som kommer att synas både på och utanför scenen. Kanske har det till och med blivit för mycket sidoprojekt för bandets bästa från och till.

Genom åren har han sångaren gjort allt från att begåvas med en klädkollektion och ge ut en egen parfym till att designa en gitarr och starta skivbolaget 222 Records. Förutom då att agera domare i The Voice och fuska som skådepelare i sådant som tv-seren American Horror Story, komedin Clapper och Sånger från Manhattan mot Keira Knightley.

Samt icke minst att arbeta för medvetenhet om ADHD (Han fick själv diagnosen som tonåring) och stötta HBQT-kampen (Hans bror är gay).

Vek ut sig

Vad mer? Jo, damerna gillar honom skarpt. 2012 rankades han som nummer 41 på kvinnliga nätmagasinet Glamours ”Sexiest Men of…”-lista och året därpå utnämndes han till ”The Sexiest Man Alive” av People Magazine Sedan skadade förstås inte att han vek ut sg i brittiska Cosmopolitan för att öka medvetenheten om testikelcancer heller redan 2011.

Men med risk för att göra kvinnorna besvikna. Levine är gift sedan sju år tillbaka gift med namibiska supermodellen Behali Prinsloo som han har två barn med, och de är – får man förmoda – så lyckliga.

Skriven 2021-02-15

MAROON 5 är nästan störst i världen

Makes Me Wonder är titeln på comebacksingeln som föregick Maroon 5:s andra fullängdare i våras. och många undrade säkert i sin tur om bandet någonsin skulle kunna följa upp den oväntade megasuccén med debuten Songs About Jane. Svaret är förstås inte givet, men Los Angeles-combon kan åtminstone se med tillförsikt på framtiden. Uppföljaren It Won´t Be Soon Before Long är redan en dubbel miljonsäljare och kritikerna är inte riktigt lika vresiga som tidigare.

– Yeah, det är helt riktigt, säger glade basisten Mickey Madden. Vi är väldigt tacknämliga över att fansen varit så pass exalterade att de verkligen gått iväg och köpt plattan. Det är en stor grej för oss. Vad sedan gäller kritiken, så är den alltid blandad. Men jag tycker skivan talar för sig själv.

Mickey är dock den förste att erkänna att responsen varit bättre den här gången, men han håller samtidigt med om att vissa recensenter fortfarande inte förstår vad Maroon 5 försöker göra. Det finns många förutfattade meningar, och det är alltjämt tabu för vita musiker att blanda soul och rock.

– Det där är definitivt sant. Precis som du säger kombinerar vi vissa genrer, något en del ifrågasätter. Fast det är ju bara en avspegling av vad vi lyssnar på. Annars tenderar vårt låtskrivande att vara ganska traditionellt, men förhoppningsvis ska vår ihärdighet göra oss långlivade, och då blir det svårt att ignorera oss.

– Ni har beskrivit den här plattan som starkare, sexigare och mörkare. Var det ett medvetet beslut?

– I viss mån var det så, men skivan är nog mest trots allt en produkt av att vi är äldre och bättre på vad vi gör nu. I grunden har det mest att göra med att vi har fått bättre självförtroende. Vi ville känna oss komfortabla med det vi hade att erbjuda. Vi hade mycket att bevisa om vi inte ville sluta som ett ”one album wonder”, och det märks på det färdiga resultatet.

Mickey säger vidare att att sångaren Adam Levine både hittat sin röst och sin plats som textförfattare den här gången. Lyriken uttrycker bland annat ”missnöje med den riktning världen och dess ledare håller på att ta”. Precis som vilken annan författare som helst ville han utforska nya teman och bredda perspektiven. Fast Mickey förnekar knappast att influenserna alltjämt ter sig väldigt tydliga för alla som lyssnar.

– Nej, de är väldigt uppenbara. Istället är det sättet vi kombinerar dem som gör det vi gör unikt. Vi är ett rockband som växte upp på rockklubbar, men en del av vår musik fungerar som crossover till sådant som Aguilera och Timberlake gör, och det gör det svårt för oss att passa in.

– Hur var det annars att göra den här skivan. Med tanke på att Songs About Jane var en sådan enorm succé måste det ha varit helt andra förutsättningar nu?

– Definitivt. Men vi kände mest pressen från oss själva. För övrigt var vi faktiskt inte särskilt nervösa. På sätt och vis var det jobbigare inför första skivsläppet eftersom vi bara jobbade i ett vakuum och inte kände till förutsättningarna då. Den här gången visste vi i alla fall att publiken visste vem vi var, och det var nog bättre för oss.

Sedan betonar Mickey hur ”otroligt lycklig” han är över att vara del av något som tilltalar och berör så många människor, och även om det är något som väldigt många i samma situation säger är det lätt att förstå honom. Höjdpunkterna har avlöst varandra sedan Songs About Jane såg dagens ljus i juni 2002. Det faktum att man lyckades uppnå guld- eller platinastatus i hela trettiofem länder med albumet ifråga är förstås den mest uppenbara, men det finns andra som förmodligen betyder mer, som till exempel att turnera med Rolling Stones och uppträda med Stevie Wonder.

– Ja, grejen med Rolling Stones var ganska tung. De har varit ett av våra favoritband i evigheter. Så det har absolut funnits ögonblick då vi har velat ta en break och utbrista ”Gud, det här är fantastiskt”. Dagen då vi fick reda på att vi sålt platina var ett sådant, Grammyvinsten ett annat, liksom att vara med i Saturday Night Live.

– Det gick ju ganska trögt i början innan det lossnade, men vid en viss tidpunkt exploderade allting och Songs About Jane blev bara större och större. Vad tänkte du då?

– Det där är intressant för precis som du säger gick det ganska långsamt i början. Sedan blev det en snöbollseffekt där det gick lite bättre för vecka för vecka, men vi kände aldrig att det hände över en natt utan alltihop var en ganska naturlig process. Fast det är klart det fanns några ögonblick då vi tänkte ”Wow, det här är ganska crazy” ha ha ha.

– Hur har livet förändrats efter allt det här då?

– Utåt sett är det klart att det hänt en del. Vi har det bättre ekonomiskt, har egna ställen att bo på och reser komfortabelt nu, men dynamiken är den samma. Livet på turné är lika egendomligt och inskränkt som vanligt. Jag avundas inte soloartister i det avseendet. De tvingas vara ensamma jämt när de är ute och reser, men vi kan åtminstone umgås med varandra.

Skriven 2007-12-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners