DU GÖR MIG GALEN (The Silver Linings Playbook) – de bipoläras helt vanliga revansch

Annons

De bipoläras helt vanliga revansch, USA 2013
Regi: David O. Russell
I rollerna: Jennifer Lawrence, Bradley Cooper, Robert De Niro, Julia Stiles, Chris Tucker, Shea Whigham, Jacki Weaver
DVD/Blu-Ray/VOD
(Noble Entertainment)

BETYG:

I brittisk media tokhyllades The Silver Linings Playbook (Du gör mig galen) inte främst för att den förnyade en genre som verkade mer stendöd än musikalen (nämligen den traditionella romantiska komedin), utan för att de bipolära fick ett ansikte, ett positivt, snyggt ansikte med ärliga blå ögon.

Vem har bestämt vad som är normalt?

Pat, som är bipolär, spelas av Bradley Cooper och han, liksom Jennifer Lawrence som spelar Tiffany (vilket gav henne en Oscar), porträtterar människor som har ett beteendemönster som ligger utanför vad som anses vara ”normalt”. Men vem har egentligen bestämt vad normalt är?

Tiffanys sorgebearbetning efter sin makes död anses vara onormal, hon har blivit sexmissbrukare på kuppen. Pat diagnostiseras som bipolär, alltså ”störd” efter att han slagit ner fruns älskare. Men hade det inte varit mer onormalt att inte reagera med någon slags aggression?

Bipolär behöver inte vara konstigast

Pats och Tiffanys olika historier har gjort dem till människor som rör sig i periferin av samhället som är fullt av ”normalstörda” människor – eller snarare: människor som inte fått sin diagnos än.

När man ser filmen reflekterar man snabbt att Pat verkar vara den mest ”normale” i sin familj, alla andra beter sig väldigt konstigt hela tiden. Men det är förmodligen poängen med filmen – att visa att den som är bipolär inte alls behöver vara ”konstigast” i sin värld.

Det går att förstå varför allt och alla från BBCs filmprogram Talking Movies till alla dagstidningar hyllade The Silver Linings Playbook. Det var på tiden att en huvudperson i ett mainstreamdrama fick vara bipolär.

De flesta är inte supertalanger på att lösa brott

Eller rättare sagt: att en ”normal” huvudperson fick lov att vara bipolär. Supergenier, brottslingar och brottsbekämpare som är vansinniga och som har mer eller mindre bipolära drag finns redan.

Mest framgångsrik är förmodligen den snygga Carrie Mathison i HBOs Homeland. Just därför att hon är bipolär (och ofta otroligt manisk) klarar hon av svåra fall som ingen annan klarar av och ser monster som ingen annan upptäcker. Tror Carrie en sak och resten av FBI en annan, så är det Carrie som har rätt. Carrie är som en avlägsen kusin till BBC:s samtida Sherlock Holmes, även han med bipolära och maniska drag. Om Sherlock tror en sak och resten av världen en annan är det Sherlock som har rätt.

Men liksom de flesta autistiska personer inte är mattegenier som Dustin Hoffman i Rain Man är inte de flesta bipolära supertalanger på att lösa brott och komma på saker som ingen annan kan komma på. De flesta är helt vanliga personer, som Pat som försöker få ordning på sina liv. Därför blev The Silver Linings Playbook så hyllad och så sevärd.

Stephen Fry som bipolär gjorde TV-serie

I England är bipolär det nya ”komma ut”. Idag är det normalt att vara gay, när t.ex. en skådespelare säger att han är gay är det ingen som vare sig rynkar på näsan eller höjer på ögonbrynen. Men att vara bipolär … När Stephen Fry (öppet homosexuell) kom ut som bipolär resulterade det i en hel TV-serie där han undersökte bipolaritet. Serien Stephen Fry: The Secret Life of the Manic Depressive blev universellt hyllad och vann en Emmy. Under seriens gång intervjuade Fry både kändisar, skådespelare och stora komiker, och folk med mer anonyma, vanliga yrken, som en sjöman som ständigt brottats med sin bipolaritet och försökt begå självmord.

Vanliga människor är unika och ovanliga samtidigt

Oavsett läggning eller yrke var stigmat i deras liv deras bipolaritet. Det syns inte men det känns. Och att närapå slentrianmässigt introducera bipolära som supergenier är inte att göra dem en tjänst. För varje supersmart Stephen Fry eller Carrie Mathison finns det en hel hög med vanliga Pats som promenerar runt och funderar på nästa steg och slänger ut sin senaste Hemingway genom fönstret (eftersom handlingen inte visade sig vara feel good) och övar på sin nya hobby. Ibland går det som en dans. Ibland inte.

En stark påminnelse att alla människor är vanliga människor. Och unika, ovanliga människor, samtidigt.

Skriven 2016-08-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners