ANNA JÄRVINEN pratar de sju dödssynderna, musikalisk brokighet, rosa vinyl och sex genrep på Melodifestivalen

Annons

Hon är ständigt rosad, sjufaldigt Grammisnominerad, en oväntad Mellodeltagare och aktuell med sitt första album på fem år. Namnet är Anna Järvinen, och för många med ett någorlunda stort musikintresse är hon förmodligen ett bekant namn, men samtidigt motsvaras sångerskans lågmälda musik av en lika låg profil då hon inte är aktuell med en ny skiva eller turné. Och rollen som en slags välbevarad hemlighet i de breda folklagren passar henne i ärlighetens namn utmärkt.

– Ja, det är nog ganska bra, tror jag, säger den sjungande låtskrivaren per telefon från hemmet i Stockholm. Hittills har det ju också funnits folk som velat ge ut min musik, och det är ju superlyxigt. Sedan är det ett plus att jag ändå kan vara privat. Jag har tillåtelse att arbeta, och sedan tar det bara slut där.

Ett nytt verk, rosa vinyl och jazzigt bojkottande av Spotify

En parallell med Cher kan tyckas långsökt här, men när jag nämner något om att den legendariska divan har sagt något i stil med ”Jag är bara Cher på scen”, och att hon kräver respekt för det håller Anna med i resonemanget. ”Det var väl bra sagt”, säger hon. Men skivtider är offentliga tider, och sprillans nya verket Vestigia Terrent släpptes så sent som förra veckan, vilket innebär att det åter är fokus på henne. Och på musiken. Anna hoppas förstås att folk köper skivan, och kanske då särskilt vinylen, vars upplaga till en tredjedel är pressad i rosa.

– När man ger ut en skiva lägger man ner mycket på helheten med bild, text och musik och så. Vinyl är jättehäftigt på det viset, så de som bara lyssnar digitalt går miste om mycket. Fast musiken är förstås ändå det viktigaste i slutänden. Sedan bojkottar faktiskt många av mina jazzvänner Spotify för att det inte ger några pengar, men oavsett vilket känns det som det är en revival för vinylen nu.

– Hur skulle du själv vilja beskriva Vestigia Terrent för någon som följt dig från början?

– Jag tycker själv den känns som första soloskivan (Jag fick feeling). Där finns samma variation och brokighet, och är trasig på sina ställen samtidigt som alla detaljer är genomarbetade. Det tog två år att få någon att ge ut den första skivan eftersom folk tyckte den var konstig och ofärdig. På samma gång finns det en glädje och eufori på den nya skivan, och det beror på att det varit så härligt att spela in i studion med de här människorna.

Stjärnskott med fria händer i stråkarren

Människorna det varit ”så härligt att spela in med” avser bland annat basisten/gitarristen Fredrik Swahn, Reine Fiske, till vardags gitarrist i Dungen, pianisten Johan Graden, känd för sina samarbeten med Ane Brun och Rikard Wolff samt multimusikern Josefin Runsteen, stjärnskottet som adderade bonus på den nya sångsamlingen i form av tjusiga stråkarrangemang.

– Ja alltså, det finns stråkar på de andra skivorna också, men nu fick jag glädjen att lära känna Josefin också, som dessutom gick igång på den här musiken. Hon hade en helt egen ingång och fick fria händer, och då blev det en annan sak. Hon spelar alla stråkar och står för alla arren, så det är hennes person som format det här. Istället för att bara plocka in en stråkkvartett som man sade till att göra så här och så här fick man någon väldigt direkt och intuitivt.

De sju dödssynderna och den mänskliga existensen

– Du uppskattar tydligen att arbeta spontant i studion?

– Jag styrs at intuition. Jag ser musiken i bilder, och det har fungerat väldigt bra med de musiker jag samarbetat med här. Det har varit en sådan lyckoträff. Musiken har fått födas i stunden.

Texterna är emellertid en annan historia. De tillkommer oftast sist för Anna, och den här gången kan den som vill läsa in både de sju dödssynderna och funderingar över den mänskliga existensen med tillhörande skrämmande saker i orden.

– Jag vet inte. Det jag skriver om är väl bara som det är. Livet är både och. Det handlar om romantik, kärlek, girighet och döden. Samtidigt är texterna ju en del av ”ljudhelheten”, men de har alla skrivits allra sist.

Fyra Grammisnomineringar till solodebuten

Det är kanske svårt att tro det, men vid det här laget tangerar Annas karriär faktiskt tjugofem år. Efter att ha lagt ner sitt första band 1998 var hon med och bildade det sedermera hyfsat kända indiebandet Granada, som släppte en EP och tre fullängdare innan splittringen sex år senare. Fast det var förstås i egenskap av soloartist genombrottet skulle komma. Ovannämnda debutverket Jag fick feeling nominerades till fyra Grammisar, fick lysande recensioner och fick överlag lysande recensioner, och detta var bara början.

– Alltså, det har ju hänt väldigt mycket såklart, och det är ju något man bär med sig efteråt. Jag har arbetat mycket med *Mattias Glavå. Det var han som pushade mig att göra första soloskivan, så relationerna har hållit i sig. Så på det sättet känns det inte så länge sedan jag började. Men jag har väl blivit på det klara med hur allt funkar nu. Sedan är det ändå läskigt varje gång jag står i studion. Varje andetag är lika svårt. Fast samtidigt behöver jag inte övertyga mig själv om att jag har rätt att hålla på med det här längre.

Sex genrep i Melodifestivalen

– Men med detta sagt; när du var med i Melodifestivalen 2013 med sången Porslin var det inte utan att jag blev förvånad. Det måste ha varit en udda upplevelse för dig?

– Ja, det var det ju. Det drog ganska mycket i den där lokalen vi var i, så jag borde haft med mig en filt. Men sedan var folk så otroligt proffsiga och snälla. Så närvarande. Men sedan var det rätt tufft också med sex genrep, jag är inte van vid att göra det så många gånger. Jag blev trött av det. Sedan kände jag att det sista genrepet var asbra, men under de första tjugo sekunderna på det riktiga framträdandet sjöng jag dåligt. Men jag åkte ut direkt, och det var ju skönt.

Älskar ABBA, men kan bara göra på sitt sätt

– Men bortsett från Mellogrejen; du har aldrig känt att livet skulle varit lättare om du prövat på att göra något poppigare eller mer kommersiellt?

– Nej, jag har inte tänkt så. Jag är otroligt tacksam för att jag kan göra just den musiken som gör mig glad, och att jag haft turen att träffa människor som gillar samma sak som jag lika mycket. Det uppstår så bra energi mellan oss. För jag kan bara göra det här på mitt sätt. Det är någon slags brist hos mig. Sedan tycker jag det är fantastiskt med stora pophits med Britney och Max Martin och George Michael. Och jag älskar ABBA, det är stor musik. Men jag skriver på mitt sätt.

En norsk reklamfilm

– Å andra sidan hade du ju inte behövt göra någon sell out musikaliskt för att tjäna en extra slant. Du kanske bara hade kunnat tacka ja till att låta någon använda en redan existerande låt i en reklamfilm om någon frågat?

– Ja, det hade jag nog gjort. Sedan är det klart jag velat fråga till vilken sorts reklam den skulle användas, så det inte varit för casinon. Så jag säger inte att jag har som princip att tacka nej. Jag har ju faktiskt redan deltagit i en norsk reklamfilm en gång.

Tacksam för varje (musik)dag

– Avslutningsvis; hur ser du på framtiden? Känns det som om musiken kommer att fortsätta vara en del av ditt liv i fortsättningen också?

– Ja, absolut. Jag är tacksam för varje dag jag får göra det här. Och att få teckna, måla och vara med barnen. Jag vill ju bara fortsätta göra det jag gör.

Skriven 2020-04-28

*Mattias Glavå är producent hemmahörande i Göteborg som även arbetat med kända namn som Broder Daniel, Dungen och Håkan Hellström.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners