ANDERNAS DRÖMMAR (La cordillère des songes)

Annons

FAKTA
Eftertänksamt om blödande sår efter en statskupp , Chile 2019
Regi: Patricio Guzmán
Dokumentär med Jorge Baradit, Vicente Gajardo, Fransisco Gazitúa, Pablo Sales,
DVD
(Njutafilms)

BETYG: FYRA

Andernas drömmar. Minnets ruiner blandas med poesi och politik.

Andernas drömmar fick välförtjänt det åtråvärda priset för bästa dokumentärfilm på Cannes filmfestival 2019. Det här är inte bara en film – det här är slutet på en trilogi och närapå slutet på en livsgärning för Patricio Guzmán som har bott mesta delen av sitt liv i Frankrike. Men han har ägnat 20-talet filmer åt sitt gamla hemland Chile, som han flydde från i panik, med mängder av ovärderliga filmrullar i väskan, efter den våldsamma statskuppen och Pinochetregimens blodiga maktövertagande.

Andernas drömmar är en personlig film om ett öppet sår som för Patricio Guzmáns del aldrig läkt. Det är en film om ett land som fortfarande blöder. Ett land, där Andernas stenar täckts med blod och där mängder med mord och försvinnanden aldrig klarats upp och aldrig fått något svar.

Drönarna svävar över berg och städer

Guzmáns drönare svävar över berg och städer, över tysta tåg som går genom terrängen och tömmer Anderna på den värdefulla kopparen. Vem äger bergen? Vem äger naturens resurser? Vart försvinner de? Vem blir rik på dem?

Bilderna på Anderna är svindlade vackra, täckta av moln och snö. Tyvärr har man valt vit text på mestadels vit bakgrund, vilket kan ge en del läsproblem. Berättarrösten är dock mycket meditativ, långsam, klar och tydlig, man hör varenda stavelse. Så tack och lov kan man kan hoppa över läsandet – i alla fall om man kan lite grundläggande spanska.

Talking heads – om vulkaner eller muralmålningar

Chiles geografi, filosofi och politiska historia varvas med Guzmáns personliga erfarenheter och intervjuer med konstnärer och författare och andra kulturpersonligheter, och till och med en vulkanolog som studerat Anderna och vulkanutbrott och jordbävningar. Ett tag blir det lite väl många “talking heads” – detta gissel som många moderna dokumentärfilmer dras med.

Vilka är alla dessa människor? Deras titlar är skriven i minimal vit kursiverad stil – på spanska.

Filmaren som blev kvar

Störst plats tar en filmare, Pablo Salas, som till skillnad från Guzmán inte flydde, utan blev kvar och filmade eländet i Chile, år efter år. Han vaktar sina värdefulla band som en hök, önskar att han hade filmat mer, att dåtidens batterier och band hade hållit längre … och beklagar sig samtidigt för hur svårt det är att filma demonstrationer idag och fortsätta att utöka filmarvet, för alltid är det någon som går i vägen med en mobilkamera och förstör bilden. Riktigt bra film får man först när vattenkanonerna kommer fram och mobilerna försvinner …

Höga berg och små tändsticksaskar

Anderna finns överallt. De ramar in Chile, de finns som muralmålningar i tunnelbanan, de finns på barndomens gamla tändsticksaskar – och fortfarande på nutidens nya askar! – och de ligger och vilar på oändliga naturresurser.

Patricio Guzmán har med Andernas drömmar avrundat en anslående och ovanlig filmtrilogi, där egna personliga minnesprocesser vävs samman med det kollektiva minnet och Chiles blodiga och tragiska historia. Minnets ruiner blandas med verkliga ruiner.

Tonen är genomgående lugn, eftertänksam och kontemplativ och filmen är lika stora delar fransk meditation som chilensk glöd.

Skriven 2020-04-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners