SPARKS lever alltjämt i ögonblicket efter ett halvt sekel och tjugofyra(!) album

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De är stilbildare, ständigt oförutsägbara, alltjämt produktiva och kan med all rätt beteckna sig som rocklegendarer. Namnet är Sparks, och efter drygt femtio år är bröderna Ron och Russell Mael fortfarande relevanta och aktuella med ny musik. Alldeles färska A Steady Drip, Drip, Drip är deras tjugofjärde album i ordningen, och än verkar ingen av herrarna se något slut på karriären trots att svensk pensionsålder uppnåtts med god marginal av dem båda. Likt en evighetsmaskin rullar (rock)tåget bara på. Men Corona-virusets konsekvenser rår inte ens vanligtvis ostoppbara musiker på, så svaret på den uppenbara frågan om hur läget är får ett inte alldeles entydigt svar.

Försöker hålla profilen på sedvanlig nivå

– Well, i dessa tider är det en svår fråga att svara på, men vi försöker hålla oss aktiva, menar Ron Mael när jag når honom i hemmet i Los Angeles. Fast med en nedstängning av allting som den här får man göra saker på egen hand, så jag passar på att skriva nya grejor nu.

Samtidigt sticker Ron inte under stol med att han saknar live-elementet. Det är det sorgligaste av alltihopa med den uppkomna situationen, menar han. Av den enkla anledningen att ingenting kan ersätta det, tillägger han. I vanlig ordning försöker bröderna dock göra sitt bästa för att hålla profilen på sedvanlig nivå. The show must go on, och en naivistiskt tecknad video till förstasingeln One for the Ages utgör ett påtagligt bevis på detta.

Kände suget efter popsånger efter affärsgrejor

Liksom själva releasen av fullängdaren som helhet, för övrigt. Så när samtalet glider in på det nya verket – som jag betecknar som lekfullt, varierat, kul och inte minst fullt av bra melodier – verkar Ron åtminstone tillfälligt glömma allt vad Corona-virus heter. Det går i alla fall hem hos honom när jag avslöjar att min faiblesse för melodier befinner sig på sucker-nivå.

– Jag är ju också en sucker för melodier, så då är vi två om det. Men saken den att vi lade en ganska stor del av förra året på att göra den här skivan. Samtidigt hade vi en period då vi arbetade mycket med att få vår film färdig*. Dessutom var det mycket affärsgrejor vi var tvungna att avsluta, så då kände vi suget efter att att göra tre-, fyraminuters popsånger. Det var uppfriskande att göra den här plattan, men vi ville försäkra oss om att vi inte bara gjorde det på rutin. För om den inte blev fantastiskt bra hade det inte varit någon idé att göra den.

Svårt göra statement med varje album

– En del kritiker verkar tycka att ert förra album Hippopotamus var er återkomst till mer poporienterade marker. Ser du någon relevans i det påståendet?

– Yeah, för det finns uppenbarligen kopplingar. Däremot var det inte en situation där vi närmade oss sångerna stilmässigt likadant. Men i våra ögon finns det mer djup på den här skivan, så jag tycker det är ett steg framåt.

– Jag har läst att ni vill göra ett musikaliskt statement med varje album. Det låter jobbigt att mer eller mindre börja från scratch varje gång?

– Det är jättesvårt. Sedan går det naturligtvis inte att göra det här fullt ut, men vi försöker göra det så mycket som möjligt. Vi brukar alltid börja med att tänka; ”vilket intryck vill vi göra med det här albumet?” Fast det går förstås inte att helt skaka av sig sitt förflutna. Däremot är känslan av att vi får det bästa av två världar om vi arbetar på det här viset.

Vill revoltera mot det ordinära uttryckssättet

På samma sätt kan bröderna Mael säkerligen aldrig skaka av sig sin högst personliga lyrik. Den står alltid ut på ett eller annat sätt. På A Steady Drip, Drip, Drip figurerar bland annat en sång om att köra en gräsklippare och en om att vara ett helgon. Eller kanske snarare om att inte vara det. Men fråga inte var de får idéerna. Ron har i alla fall inga tydliga svar.

– Well, jag vet inte var allt kommer ifrån. Men till större delen kommer det i alla fall inte från personliga erfarenheter. Snarare handlar det om en önskan att skriva om olika saker i ett popformat. Vanligtvis blir närmandet till ämnena då så generiska. Vilket är okej, men vi vill prata om det på ett annorlunda sätt. Rent allmänt kan man säga att vi vill vi revoltera mot det ordinära sättet att uttrycka saker på.

Iphone sedan mänsklighetens begynnelse

– Ett av spåren bär titeln Iphone och är en slags satirisk anti-sång om våra telefonvanor satt i ett historiskt sammanhang. Jag är förvånad ingen skrivit en sådan låt redan?

– Yeah, det förvånar mig också. Det är ett normalt tillstånd att människor nuförtiden kan vara helt bortkopplade från verkligheten och totalt omedvetna om omgivningen och folket runt omkring dem. Så visst, det är klart det är märkligt ingen skrivit om det tidigare. Men det svåra med vår sång var att inte få texten att framstå som gnällig och anti det moderna. Därför försökte vi skildra det här som att iPhonen funnits där sedan mänsklighetens begynnelse.

Viktigt stanna i ögonblicket

Sparks själva må inte ha funnits där sedan mänsklighetens begynnelse, men att de existerade sedan väldigt tidigt i rockens historia är sant. Redan 1967 medan Beatles fortfarande var aktiva såddes de första fröna till en karriär under Urban Renewal Project. Året därpå föddes Halfnelson, som sedermera blev Sparks några år senare. Totalt tjugofyra album har det blivit sedan dess under ett halvt sekel. Ett faktum många band skulle betrakta som ett livsverk att se tillbaka på, men Ron tänker inte så.

– Well, you know, på ett sätt är vår karriär något att förundras över, att vi kunnat göra det här så länge. Och vi är stolta över att vi kunnat upprätthålla kvaliteten. Fast det betyder inte att det vi gjort nu är en berättelse om slutet. För vi är lika samtida som alltid. Det är inte så att vi ser tillbaka och minns gamla tider. Det viktiga för oss är att stanna lika mycket i ögonblicket, som vi alltid gjort. Så om en ung person hör det här albumet kommer han eller hon inte dra slutledningen att vi funnits så länge.

Giorgio Moroder och en förräderianklagelse

– Ni har överlag haft en karriär där ni gjort vad ni velat. Ni har bytt stil när ni känt för det och aldrig kompromissat. Jag antar det varit skönt på många sätt, men det måste gjort livet svårare också?

– Det har det absolut. Det är tufft att få beröm när man är på ett sätt, och det sedan försvinner när man förändras. När vi bestämde oss för att göra No. 1 in Heaven kände vi att vi kommit så långt vi kunde med det vi gjorde då. Så vi gjorde något helt annat med Giorgio Moroder, och plattan blev slaktad. Vi blev anklagade för förräderi, men folket i England och andra länder gillade den åtminstone. De var mer framsynta än kritikerna.

– Det var ju skönt?

– Ja, och sedan blir saker omvärderade över tid också. Men du vet, man måste vara tjockhudad. När man får höra elaka kommentarer måste man ha en stark tro på det man gör.

Delar samma sensibilitet

– Och i ert fall har det väl handlat om att du och Russell haft ungefär samma syn på den kreativa biten också?

– Yeah, det är liksom nyckeln till att vi varit så långlivade. Vi delar verkligen samma sensibilitet vad gäller hur popmusik ska vara. Det är klart vi har haft mindre diskussioner om hur en basgång ska låta och sådant. Men det är ingenting som skulle kunna hindra oss från att fortsätta tillsammans.

Etablerade som en musikalisk kraft igen

– Om allt går som det ska kommer ni till Europa igen i höst. Det verkar som om ni gått en ny vår till mötes här på senare år?

– Yeah, och jag tror att Lil’ Beethoven var albumet som etablerade oss som en musikalisk kraft att räkna med igen. Sedan har så många unga människor upptäckt oss genom olika kanaler också. Uppenbarligen har de gått igenom vår katalog, så det är jag väldigt tacksam för, och jag ser verkligen fram emot de här showerna.

Dokumenär från Tokyo, Mexiko City och tv-shower från sjuttiotalet

– Men ni har mycket annat på gång också. Som en dokumentär av Edgar Wright, som bland annat regisserat Shaun of the Dead och Baby Driver tidigare?

– Ja, han följde med oss på turné runt världen till ställen som Tokyo och Mexiko City, och letade upp grejor från tv-shower vi gjorde på sjuttiotalet och konserter. Han ville att den skulle släppas på bio, och vi hade planer att åka till London för att se den på en biograf, men det kommer inte att hända nu.

En musikal som drömprojekt

Ett trist scenario får man väl säga, men filmen är trots allt färdigställd. Dessutom är detta inte det enda filmprojekt duon har på gång. Utöver denna ännu så länge titellösa dokumentär ligger även musikalen Annette och väntar på premiär. Adam Driver och Marion Cotillard spelar huvudrollerna medan fransmannen Leos Carax (De älskade på Pont-Neuf, Holy Motors) har regisserat efter ett manus av Ron och Russell. Hela projektet har tagit åtta år från ax till limpa, men nu är filmen äntligen redo för att avtäckas för världen.

– Ja, det har tagit några år, och historien har förändrats en del, men den grundläggande strukturen är kvar. Allt är inspelat, och nu håller man på att avsluta redigeringen i södra Frankrike. Tanken var att filmen skulle visas på Cannes-festivalen, men nu har ju allt blivit försenat. Det är frustrerande. Den här filmen är väldigt speciell för oss. Det har varit ett drömprojekt för oss.

Tim Burton och en mangaserie i ”development hell”

Och tro det den som vill. En tredje film relaterad till bröderna kan också bli verklighet. Men frågan är om det inte krävs ett mindre mirakel för att så ska bli fallet. Mai, the Psychic Girl, som filmen är betitlad är baserad på en japansk mangaserie, och har varit i ”development hell” sedan mitten på åttiotalet då självaste Tim Burton blev intresserad av projektet.

– Tim kontaktade oss igen för ungefär tio år sedan och sade ”Låt oss börja jobba på det här igen”, och idag sägs filmen fortfarande vara ”under utveckling”. Dessutom äger Tim fortfarande rättigheterna, så vi får väl se vad som händer.

Det bästa vore ett frågetecken efter namnet

– Avslutningsvis; du och Russell lever alltjämt väldigt aktiva liv efter alla dessa år. Men hur skulle du vilja att ni blev ihågkomna när allt är över?

– Well, jag vet inte. Jag tycker det faktum att folk inte kan greppa oss gör att det vilar ett mysterium kring hela grejen, så det bästa vore nog om man bara satte ett stort frågetecken efter vårt namn. Det betyder inte att det är allt vi är, utan mer att vi bara vill accepteras för dem vi är. Också håller vi mysteriet levande samtidigt.

Skriven 2020-04-07

*Annette: Filmen och tillika musikalen som nämns i slutet av texten.

*Giorgio Moroder: italiensk producent som bland annat agerade medproducent och medkompositör till discolegenden Donna Summers sju första album. Har även skrivit Flashdance (What a Feeling) åt Irene Cara för Flashdance och Take My Breath Away åt Berlin för Top Gun. Bland mycket annat.

*Lil’ Beethoven: Sparksalbum från 2002 som bröt trenden med de närmast föregående årens syntiga ljudbild till förmån för en klassiskt färgad dito.

Så här såg det ut senast Sparks var på besök i Malmö & Köpenhamn

Foto: Michael Lindström (Kulturbolaget) / Henrik Hildebrandt (DR Koncerthus)

print

Våra samarbetspartners