EVERGREY, KB, Malmö den 28 februari 2020

Annons

Sorcerer – tung musik i lagom tempo

Med sitt ursprung i Stockholm bildades Sorcerer redan 1989 och släppte några demokassetter varpå de gjorde sig ett namn. Dock rann allt ut i sanden, bandet splittrades, men 2010 blev de tillfrågade att göra några spelningar och sen var de igång igen. 2015 kom första riktiga albumet, och i maj månad kommer album nummer två. Man ska aldrig ge upp…

Sorcerer sorteras in i doomgenren och det är lagom långsamma låtar som kan gunga i takt med utan att bryta nacken. På sång har vi Anders Lindgren som även varit sångare i band som 220 Volt och Lions Share. Med rejäl kraft i sången och ett vibrato som får mig att associera med Dio på Rainbows tidiga plattor. Inte så ofta man hör alla stavelser när det är metal på scenen. Publiken verkade uppskatta bandets KB-debut och verkar som många lyssnat på detta band länge då det sjöngs med friskt.

Bra framfört och tusan så bra sjunget

Kvintetten öppnade med Sirens, ett spår från kommande plattan och spelade självklart fler låtar från nya plattan. Den långsamt malande Ship Of Doom vittnar om hur albumet kommer att låta. Och det är inte alls illa. Vi fick även höra titelspåret The Crowning of the The Fire King. Som avslutning blev det som sångaren presenterade “en gammal dänga” betitlad The Sorcerer. Bara att konstatera att det var bra låtar, bra framfört och tusan så bra sjunget.

Fifty Shades of Evergrey

Även kvällens headliner var ett band som funnits i rysligt många år. Tjugofem för vara närmare exakt. Dock har Evergrey lyckats betydligt bättre rent kommersiellt än supportbandet, och reser ständigt jorden runt och sprider sin mörka progressiva rock. Tom S. Englund som är bandets sångare och motor klev med sina vapendragare in och fläskade på rejält. Både med volym och intensitet. Den tunga och mäktiga A Silent Arc från nya plattan fick inleda och allsången i refrängen vittnade om att många fans hittat hit denna fredag. Weightless, också hämtad från senaste plattan har även den en refräng och melodi som inte går av för hackor. Nästan gåshud på det.

Evergrey vill gärna ha mycket av allt i sina låtar och där av blir kompositionerna gärna sju, åtta minuter långa. Det är taktskiftningar och olika teman som avlöser och det tunga dominerar men då blir de tunna och skira partierna gör det hela väldigt dynamiskt. Maestro i bandet vet hur han ska skriva musik.

Melankoli och snygga melodier

Något som Evergrey gillar är album med teman och The Atlantic från 2019 är inget undantag. Den här gången handlar det om att korsa havet. Ska man beskriva Evergrey med två ord är det melankoli och snygga melodier. Det blev visst fler ord, men ni förstår budskapet. Låter som jag vill sälja in albumet, men det behövs inte, det gör de själva med att köra ytterligare spår. Då den powerballadiga All I Have. Tusan vilken bra låt. Med två gitarrister och keyboard finns det massvis med möjligheter att variera och skapa spännande musik vilket utnyttjas väl.

Åttaminutersepos med tunga riff, massiv kör och dramatiskt piano

Dilbas I’m Sorry finns med i deras setlist. Kan ju tyckas lite underligt, men de har väl fastnat för låten helt enkelt. Och som sångaren sa, våra fans tror vi skrivit den men Dilba drar in kulorna. Ännu ett åttaminuters epos fick avsluta det ordinarie setet. The Grand Collapse från 2014. Tunga riff och en massiv kör (samplad) och dramatiskt piano var en snygg avslutning.

En bra konsert och ett musikaliskt minne rikare

Som väntat kom sällskapet tillbaka, och inledde med en batalj mellan keyboardisten och trummisen. Kändes som detta var mer improviserat än albumversionen, men fräckt blev onekligen när övriga musiker sedan klev upp på scen och bara byggde på tills låten kom igång i fullt ut. When the walls go down var titeln. Ja, Evergrey har mängder med bra låtar att spela och de hann spela nästan två timmar utan att det kändes långtråkigt. Med låten King of Errors tackade bandet för sig, och publiken var därmed ett musikaliskt minne rikare.

Låter som det var en bra konsert? Jo det var det, men om jag nu i egenskap av recensent ska gnälla över något var det att det blev lite grötigt ljud när alla vräkte på för fullt. Lyckligtvis har Mr. Englund en kraftig stämma som höll ihop hela konserten ändå, men drunknade en del i ljudmassan gjorde den allt ändå.
Fast jag borde ändå nästan skämmas som inte spelar mer Evergrey hemma.

  • Sorcerer - Foto: Zoran Cullibrick

Skriven 2020-03-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners