SABATON, Forum Black Box, Köpenhamn den 12 februari 2020

Annons

Alla goda ting är tre sägs det. Så är det kanske. Ibland i alla fall. Som igår på Forum när Faluns glada metalgamänger hade med sig både finska Apocalyptica och landsmännen i Amaranthe. Bandtrions gemensamma Europaturné är i skrivande stund verkligen inne på sluttampen, men alla parter kan trösta sig med att deras samarbete inte präglats mer än nödvändigt av hierarki och täta skott.

Generöst gästande av varandras gig

Detta kunde för övrigt alla närvarande i den välbesökta Boxen själva konstatera själva. Evenemanget handlade om helhetsintrycket och generositet, inte om småsinthet och ego. Således gästade först Amarantes metalgudinna Elize Ryd finnarna i två nummer, och sedan dök de klassiskt skolade herrarna i Apocalyptica upp med sina cellos och lyfte Joakim Brodén och gänget i ett antal sånger med gott häftigt resultat. Det enda som saknades var ett gästspel i Amaranthes inledande gig, men man kan väl inte få allt antar jag.

Sandsäckar, kanoner, en stridsvagn och taggtråd

Fast klimax på tillställningen kom som sig bör inte förrän Sabaton äntrade scenen. Som sig bör, får man säga. De var och är ju trots allt tillställningens headliners. Med allt vad det innebär av diverse utanpåverk, bör tilläggas. För det vet ju alla kännare av bandet att de tar ansvar för den biten med emfas.

Således togs man med till det första världskrigets fasor via scenografin med sandsäckar, kanoner, fronten på en stridsvagn och får man förmoda och hoppas fejkad taggtråd. Under tiden spelades kriget upp på fonden i form av gamla journalfilmer eller suggestiva datoranimerade krigsscener alltmedan bandmedlemmarna var inkorporerade rockandes till synes i nutid i storformat live där uppe på nämnda fond.

Knockande smällande och eldflammor

Ja, också förärades publiken pyroteknik. Massor av pyroteknik. Visst, norrlänningarna kan givetvis inte konkurrera med vare sig Kiss eller Rammstein i detta avseende, men omfattningen på det hela var ändå avsevärd. För oj, vad det smällde och hade sig under kvällens lopp. Under de två öppningsnummerna Ghost Division och Great War pangades det och slog upp eldflammor så det stod härliga till. Vi talar redig knock, och det här var ändå bara början.

Gasmasker på för att illustrera krigets elände

Sedan präglades låtlistan föga förvånande till viss del av fjolårets stabilt ambitiösa sommarrelease och temaplatta om första världskriget, The Great War. Drygt hälften av sångerna därifrån avverkades, däribland speedade The Red Baron och Attack of the Dead Men med sin marschartade refräng som gjord att hytta med näven till. Här tog alla bandmedlemmarna utom trummisen Hannes van Dahl för övrigt också på sig gasmasker för att illustrera verklighetens elände

Orgie av rim både genial och simpel

Ja, sedan spelades icke att förglömma klämkäckt episka Fields of Verdun också, om helvetet i samband med första världskrigets mest långdragna slag, och här måste jag också inte bara framhålla lyrikens historiska korrekthet, utan också orgien av rim man fått till. Eller vad sägs om följande; Fields of Verdun, And the battle has begun, Nowhere to run, Father and son, Fall one by one, Under the gun, Thy will be done, And the judgement has begun, sjöng Brodén med resolut inlevelse. Denna lyrik ju på sitt sätt både genial och simpel på en och samma gång. Så ska slipstenen dras när de tralligt krigiska historielektionerna ska berättas.

Glimmande pampighet

Men allt som glimmade hämtades förstås inte från senaste verket. Här fanns även sådant som smått folkdoftande Swedish Pagans dagen till ära förvandlad till Danish Pagans och To Hell and Back med sitt frejdiga flöjtintro. Men också The Last Stand, The Lost Battalion och en svensk version av storslagna Carolus Rex, tillbakablicken mot svenska stormaktstiden, och vad man om något slogs av med de tre sistnämnda alsterna var det pampighet som präglar många av Sabatons sånger. Men då ska det vara just saker som dessa där tempot inte är hysteriskt, snarare åt ett högt midtempohåll, trummorna är tungt taktfasta och körsången modell macho är uttalad.

Experimentlusta och subtiliet ingen hederssak

Sedan skulle den kritiske kunna hävda att Sabaton så här drygt tjugo år in i karriären målat in sig i ett hörn, men Joakim Brodén och hans mannar har aldrig varit trendängsliga. I deras fall är experimentlusta verkligen ingen hederssak. Inte subtilitet heller för den delen. Istället handlar det om att förvalta och för all del också förfina sitt arv av kaloririkt catchy metalalster. Det gäller bara att hålla inspirationen vid liv, så att de musikaliskt breda penseldragen inte tappar skärpan. Något herrarna nog ska klara av. Framtiden ser I alla fall ljus ut. Gårdagens show gav om inte annat intryck att hungern finns kvar. Det finns alltjämt fler och större arenor att erövra, så det skulle inte förvåna mig om segertåget fortsätter åtminstone ett tag till.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriven 2020-02-13

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners