APOCALYPTICA går tillbaka till rötterna och vägrar spela kändisspelet

Annons

En gång i tiden under det tidiga nittiotalet fick fyra klassiskt skolade musiker en galen idé. Varför inte spela Metallicacovers på cello, frågade man sig retoriskt. Detta resulterade så småningom i debutalbumet med den (över)tydliga titeln Plays Metallica by Four Cellos. Den efterföljande succén var lika oväntad som glädjande för de skeptiska bandmedlemmarna, som hade övertalats av en skivbolagsrepresentant att spela in sina udda versioner av det legendariska thrashbandets material. Och tur var väl det, idag gott och väl drygt två decennier efter releasen är Apocalypica alltjämt kvar i gamet. Samtidigt har det blivit dags att blicka tillbaka, något nya albumet Cell-0 utgör ett påtagligt exempel på.

– Ja, ska man uttrycka det väldigt enkelt kan man säga att vi återvänder till rötterna med tjugo års erfarenhet i bagaget, säger medgrundaren Eicca Toppinen. Det var först på tredje försöket vi gjorde ett album med bara originalmaterial, och det är ursprunget till allting vi gjort i vårt universum.

Påmindes om hur allt började

Eicca säger att Cell-0 ska ses som en variation på det som gjordes där och då i karriärens tidiga skede. Tanken var att hitta kärnan i det här gamla materialet och låta musiken växa fram utifrån detta, menar han. Samtidigt var det givet att det massiva turnerandet åren efter släppet av förra albumet Shadowmaker gjorde sitt till för att pocka på uppmärksamheten vad gäller det förflutna. Livespelandet påminde helt enkelt medlemmarna om hur allt började, vilket fungerade som en impuls att åter sätta det helinstrumentala i fokus.

– I samband med Shadowmakerturnén gjorde vi totalt 230 spelningar för att fira tjugoårsjubileet av Plays Metallica by Four Cellos. Det skulle bara blivit sådär tjugo, trettio stycken, men det där fick oss hur som helst att gå tillbaka till vårt kärnelement igen. Vi kände stor gemenskap med publiken och började förstå vad folk ser hos oss, och vad som är unikt.

Ett sound i dess renaste form utan sång

– Något ni tagit fasta på på Cell-0, vad jag förstår?

– Ja, Shadowmaker var ett väldigt vokalorienterat album, men Cell-0 spelades bara in med oss och en ljudkille i studion. Vi var inte ute efter någon feedback, vi ville bara göra det på vårt sätt. För att få fram ett Apocalyptica i dess renaste form var det nödvändigt att göra skivan helt instrumental.

En som påverkades av denna nygamla policy var Franky Perez, den amerikanske sångaren som varit en del av Apocalyptica sedan 2014. Men Eicca säger att det övriga bandet redan från början berättade för honom att den kommande turnécykeln ska genomföras utan honom.

– Vi har också gjort klart för honom att de vokala inslagen kommer att skötas av olika sångare nu. Men vi har en väldigt god relation med Franky, så det är möjligt att vi kommer ha med honom på turné igen i framtiden.

Apocalyptica hände av misstag

Framtiden Eicca pratar om ser i sin tur tämligen positiv ut. Inte minst de senaste årens långa turnévändor har visat att det finns ett stabilt och troligen också ökande intresse för bandet. Samtidigt kan sällskapet se tillbaka på ett förflutet som överträffat alla förväntningar. Något som i och för sig kanske inte säger så mycket. För initialt trodde till exempel ingen inblandad att det skulle finnas något större intresse för en skiva, men tjugosju år efter bildandet är Apocalyptica likväl aktuella med det nionde verket i ordningen.

– Jag ser på karriären med stor tacksamhet. Jag är väldigt stolt. Det här är något som hände av misstag. Vi hade inga planer alls när vi bildade bandet, och vi utsattes för mycket ignorans. Men vi fokuserade på varje liten sak ändå, och det är därför vi fortfarande är kvar. Vi har lyckats göra saker på rätt sätt och har fortsatt vara hungriga och leta nya vinklar i det vi gör.

Höjdpunkt spela med Metallica

– Vad skulle du vilja säga har varit höjdpunkterna?

– Jag vet inte. Det har funnits så många. Hm, det är svårt att säga, men spela på Rock Am Ring är en, att headlina Wacken en annan. Att spela med Metallica på deras trettioårsjubiléum* hör också dit, och det gör Wagner Reloadedspelningen på Wagners tvåhundraårsjubiléum*, som vi släppte som livealbum också. Men det är svårt att välja, så många coola saker har hänt. Därför är det svårt att greppa dem alla. Och de känns fantastiska när de händer, men samtidigt lever vi aldrig i det förflutna. När vi får ett pris är det toppen, men man måste se framåt. Det betyder inte att sådant inte är trevligt. Fast det går inte att lägga för mycket vikt vid det.

Supermotiverade och passionerade

– Så hur ser du då på framtiden i så fall?

– Den ser väldigt ljus ut, och det är framförallt på grund av att vi är i bättre form än någonsin. Alla är supermotiverade och passionerade. Vi är verkligen tända, det är därför vi hyser sådant självförtroende inför framtiden. Vi tror på att vi kan beröra de människor vi når på djupet. På samma gång är vi rätt säkra på vem vi är, och då talar jag inte om framgång och sådant, utan om hur nöjda vi är med att göra det vi gör.

Förändrad syn från skepticism till institutionsstatus

Eicca förtydligar och tillägger att alla i bandet alltid arbetat “superhårt” och gett allt i varje show. På så vis har de byggt upp en “väldigt” lojal bas av fans. Därför är det kanske heller inte konstigt att han ser Apocalyptica som en institution efter alla dessa år. Man behöver inte förklara allt för publiken längre, menar han och antyder att det finns en trygghet i det. Fast då det begav sig 1993 fanns det förstås inte på kartan för Eicca att ta ett ord som institution i sin mun. Skeptikerna var många där på Sibelius-Akademin i Helsingfors när han och vännerna bildade bandet.

– Fast min lärare var väldigt positiv. Han var med i en annan grupp som spelade allt möjligt av Jimi Hendrix. Det var från honom jag fick idén till bandet. Jag tänkte att om han kan spela Purple Haze, så kan vi spela For Whom the Bells Tolls. Men han var förstås inte superglad när bandet tog tid från studierna. Fast annars har han varit väldigt stöttande och recenserat oss på ett väldigt färgstarkt och ärligt sätt.

Är inga klassiska snubbar

– Vad tycker du är den största missuppfattningen om Apocalyptica?

– Den största är att vi bara är några klassiska snubbar som spelar Metallicacovers. Det är tjugofem år sedan vi gjorde det. Idag är vi mycket mer metal än då. Vi har spelat det här längre nu än den klassiska musiken. En annan missuppfattning är att vi använder gitarrer. Det gör vi inte, allt som hörs är våra celloinstrument. Men vi lyssnar inte när folk pratar på det viset, det är slöseri med tid. Skulle vi snöa in på sådant finns risken att det skulle påverka våra beslut och perspektiv, och det hade inte varit hälsosamt.

Vill inte spela kändisspelet

– När ni inte är på turné eller släpper ny musik verkar ni hålla en ganska låg profil. Är det något medvetet? Försöker ni hålla er undan den offentliga biten av jobbet?

Inte medvetet precis. Men jag försöker undvika kändisgrejen. Jag vill inte objektifiera mig själv. Jag försöker leva ett normalt liv, vilket är svårt för i Finland vet alla vem jag är. Sedan måste man vara lite aktiv ändå på sociala medier, men jag försöker hålla en bra balans och inte berätta för mycket om mig själv. För jag behöver inte publicitet. Jag vill kunna vara anonym, och bara njuta av det.

– Så det blir inte mycket kändistillställningar för din del?

– Nej, om jag får femtio inbjudningar tackar jag ja till en eller kanske två, och då är det oftast till filmpremiärer för att jag vill se filmerna. Eller också kanske jag följer med en vän som frågar mig, men då undviker jag helst att visa mitt ansikte. Och alla i bandet är likadana. Ingen av oss spelar kändisspelet.

Skriven 2020-01-21

Två förtydliganden
*Apocalyptica var med Metallica på scen på The Fillmore i San Francisco under ett veckolångt firande av deras trettioårsjubiléum 2011.

*Den 5: och 6:e juli 2013 spelade Apocalyptica i Leipzig för att hylla kompositören Richard Wagner i samband med dennes 200-årsdag. Spelningen är förevigad på albumet Wagner Reloaded – Live in Leipzig.

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners