VLADIMIRS JULKALENDER 15 december: Om mer eller mindre berömda sista ord

Annons

Omslag Till dig jag vänder åter av Vladimir Oravsky, Elena Dahl och Kurt Peter Larsen

Man stack en spik genom Giordano Brunos tunga när han brändes på bål för att man var rädd för att han skulle säga några sista ord vars eko skulle kunna skada dem.

Mina tankar ledds till böckerna ”Lathund för ambitiösa katter”, del ett och två. Följande är kort utdrag är dessa lika lärorika som underhållande encyklopedier, återgivna med benäget tillstånd av bokens författare, det vill säga mig själv.

Blueslegenden Robert Johnson dog av sin whiskey. Den var förgiftad. Toxindonatorn var mannen som förlorade sin tjej till Johnson. Även John Lee Hooker bjöds på en liknande whiskeyblandning och av samma anledning, men han överlevde. Vad kan man lära sig av detta förutom att man bör dricka sin whiskey straight, att man inte bör skryta med andras kvinnor för högt och att det gift man vill förstärka någons whiskey med bör vara av oantastlig kvalité?

”Mama Cass” Elliot var 32 år när hon kvävdes av en sandwich, fast officiellt hette det att hon dog av hjärtinfarkt. Janis ”Pearl” Joplins mage klarade den blandning av narkotika och sprit som hennes hjärta kollapsade av och Janis hittades död på sitt hotellrum bara 27 år ung.
”Pearl bjuder på drinkarna” var dem kärlekstörstande orden som hennes gravölgäster välkomnades med.
Patafysikernas fader Alfred Jarry var 34 år gammal när han bad om två tandpetare, och med denna minnesvärda önskan tog han farväl av det jordiska.

Plötsligt fick jag en idé. Jag skall utge en kalender med olika snubbars sista ord. Sån’t kan va’ roligt att vakna till. En morgonsmekning liknande den viskning, slaven utklädd till segergudinna upprepade för den romerske fältherren när denne efter en vunnen seger drog in med sin här i det gamla Rom, ”Memento te mortalem esse!” – det vill säga ”Kom ihåg att du är dödlig!” – för att påminna honom om alltings förgänglighet.

Inte klokt vad jag gläds åt denna idé. Jag är duktig på att tjäna mänskligheten. ”Jag kom hit för att hängas och inte för att hålla tal”, sa Cherokee Bill innan han mötte sin skapare. ”Mourir! Pourtant j’avais quelque chose là!” = ”Dö! Och jag hade likväl något här inne!” diktade poeten André Marie de Chénier under schavoten. ”Ursäkta, det var inte avsiktligt”, sa Marie Antoinette när hon trampade på sin bödels fot. Ömsint kvinna. ”O, sancta simplicitas”, det vill säga O heliga enfald kväste den böhmiske reformatorn Ján Hus när han stektes på bålen som kättare, ”Gör trummor av mitt skinn”, beordrade Ján Žiška, ledaren av Husitupproret. Han måste vara en stor idol för alla batterister. ”Mozart!” utropade Gustav Mahler när han leende dirigerade en orkester han trodde sig stå framför. ”Sa jag kanske inte att jag skrev den för mig själv?” frågade Mozart som dog under arbetet på en beställning av Requiem. ”Jag kan redan känna växande blommor ovanpå mig”, berättade den raffinerade sensualisten John Keats. ”Hon åker på torsdag” förkunnade den kärlekskranke Alfred Nobel på svenska till en skara fransmän utan att någon förstod honom. Vilken beskrivande bild av hela hans känsloplågade liv. von Goethe skrev in sig i min kalender med sin önskan ”Öppna även det andra fönstret, jag vill ha mer ljus.”
Ett ljust ställe drömde också Richard Ramirez om, varför han spådde: ”See you all in Disneyland.” Ramirez var brottslingen vars avrättning skapade stor debatt. Carl Panzram skröt med att ha bragt 22 människor om livet och snaran som drogs om hans hals avbröt inte bara hans enda liv utan även sången ”There was two cats” med vilken han ville muntra upp sin bödel. Oscar Fingal O’Flahertie Wills Wilde gillade inte tapeten i det parisiska rum som han hyrde och dog i, och han tyckte att någon av de två, antingen tapeten eller han, måste bort. Det blev han, 46 år ung, men man bör inte tillskriva honom just denna av hans många aforismer som hans sista ord. Däremot är det mer troligt att hans uttalande att ”jag har levt och jag dör över mina tillgångar” var den sista tragisktbittra vitsigheten som han förgyllde världen med. Wilde, som försörjde sig med och på sin penna, levde stora delar av sitt vuxna liv på krita och han dog efter en kostsam öronoperation som han dessvärre inte hade någon jordisk chans att betala. Och efter sitt frånfälle brydde han sig inte om den bagatellen.

”Om jag är så duktig, hur kommer det sig då att jag skall dö?” skojade Albert Einstein till det. Einstein var en berömd tänkare med mustasch, och hans hjärna kunde orientera sig i ett fyrdimensionellt, icke-euklidiskt universum.
För allmänheten är han mest känd för sina teorier om relativiteten, men det var hans uppsats om ljusets kvantumnatur som gav honom Nobelpriset.
Många människor förväxlar Einstein med Eisenstein trots att den sistnämnde inte hade någon mustasch alls. Många människor blandar också ihop Franz Schubert och Robert Schumann, Slovakien och Slovenien, Tjeckoslovakien och Jugoslavien, Sverige och Schweiz, fascism med kommunism och skolministerns funktion med utbildningsministerns, varpå den skralutbildade Persson slog ihop dem.

”Vi kan inte flyga i den skrothögen”, var Buddy Hollys memorable last words påstod trumpetisten Joe ”Lip”, i filmen ”The Commitments”, men Joe ”Lip” påstod även att han spelade ihop med Joe Tex och det under tiden när denne bevisligen inte bara var död utan även förmultnad och integrerad med det stora alltet ett antal år redan.

”Tjurfäktare imponerar inte på mig”, lär vara Antoine de Saint-Exupérys sista ord, något som är intressant inte minst med tanke på att han omkom vid en flygning.

Tjurfäktare imponerade däremot på Picasso och därför blev hans sista ord rätt tjuraktiga: ”Måleriet återstår att skapa”.

”Noli turbare circulos meos!” d.v.s. ”Rubba inte mina cirklar!” befallde Arkimedes de romerska krigare som år 212 f.Kr. trängde in på hans gård och trampade på hans cirklar i sanden. Sedan flyttade Arkimedes upp till himmelska moln och kollade om en kropp nedsänkt i en gas förlorar skenbart lika mycket i vikt som den undanträngda gasmassan väger.

Aischylos var också en stor tänkare ända in i det sista: ”Människor avskyr döden av okunskap. Döden är det bästa skyddet mot många sjukdomar och obehag”, förkunnade han.
”Jag ser vita möss och rosor”, var det sista som Dylan Thomas sade när han kollapsade på en scen likt en annan Jean-Baptiste Poquelin, det vill säga Molière, som säckade ihop under framförandet av sin egen pjäs ”Den inbillade sjuke” / ”La Malade imagainaire”.

”I himlen kommer jag att höra”, hoppades Ludwig van Beethoven. Och Burroughs, inte han med Tarzan utan han med ”Tjacket” och “The Naked Lunch”, William S. Burroughs sista nedtecknade ord var, ”Kärlek, vad är det? Det mest naturliga smärtlindringsmedlet”. Willy S. nämner bara med några ord sin hustru och sin, i drogmissbruk döde son, i sitt avsked från världen. Den kärlek han känner och skriver om är till hans många katter.

Den ömsinta fadersgestalten Josef Vissarjonovitj Dzjugasjvilis sista ord var ”min lilla mamma”, fast på georgiska. När Jesus hängde på sitt yttersta, ropade han på sin far och anklagade honom för att ha övergivit honom. Dzjugasjvili är mer känd under sitt antagna namn, Man av stål, det vill säga Stalin. Stalj på ryska är det samma som stål på svenska, fast det svenska stålet anses vara av bättre kvalité. Stalin var ute efter den nya, starka människan och så slutade han sina dagar ropandes efter sin morsa som en annan mammas lille pinknödige ponke.

Vishetsläraren Confucius förkunnade bland annat vördnad och lojalitet mot de överordnade och hans sista ord var en bitter och uppgiven förundring ”Kommer ingen härskare att göra mig till hans härskare?” När Martin Luther hittades död i sitt rum i Mansfeld den 18 februari 1546 hade han en anteckning bredvid sig: ”Vi är alla tiggare. Det är sant.” Hans sista yttrande var dock ”När jag kommer tillbaka till Wittenberg skall jag lägga mig i en kista och ge maskarna en stor och fet doktor att kalasa på”. Martin Luther trodde uppenbarligen på maskar. Och så trodde han på samvetet. Han sa nämligen att rättvisan är tillfällig, samvetet är dock för evigt. Så fel, så fel, och ändå så rätt. En annan lutheran, linköpingsbiskopen Nils Hermansson sade ”Svep min kropp i en säck och begrav den i en gödselhög”. Man vet inte om han därtill var nödd och tvungen. Det sägs att när de Voltaire låg på sitt yttersta, 1778 år efter vad man tror var Kristi födelseår, så ställde hans biktfader honom inför en delikat uppgift genom att fråga om han var beredd att ta avstånd från Djävulen. François Marie Arouet, ja det var den döende upplysningstidens förgrundsgestalts egentliga namn, svarade att han inte trodde att detta var proper tid att skaffa sig en mäktig fiende.

Huey Pierce Long plägade saga: ”jag brukade snällt be om …men det hjälpte inte, nu använder jag dynamit.” Han blev mördad. Hans sista ord var “Don’t let me die, I have got so much to do”.
”Jag har levt som filosof och dog som kristen.” Vems sista ord var det? Kan du räkna ut det? Han var översättare av Iliaden och själv i långvarig exil. Likt Odysseus tvingades han färdas över många hav och länder. Nå?
Fan, jag menar Gud, vad jag är stolt över mig själv. Jag kan börja jobba på en begravningsbyrå. Skriva några tänkbara sista ord och sälja till sådana som teoretiskt sett skulle kunna uttala dem. Jag kan till och med extraknäcka som sistaordstalskrivare. ”Ellipsen är sluten”; Piet Hein, skaparen av superellipsen. ”Det finns inga skatter i Helvetet”; Mogens Glistrup, grundaren av Framstegspartiet. ”Det blir min längsta resa”; Simon Spies, grundaren av Spies resebyrå. ”Jag tror på ett samgående mellan Himmel och Helvete”; P. G. Gyllenhammar. ”Tänk om Palme betalar igen med samma mynt, där nere”; Christer Pettersson. ”Rigmor mortis”; Rigmor Robert, en (lik)stel debattör av mansfrågor. ”Vem är den där Döderhultarn?”, Axel Petersson, träskulptör. ”Den förbannade Beckett!”, Eugène Ionesco, den absurda teaterns förgrundsgestalt som tyckte att det var han som borde få 1969-års Nobelpris. ”Bonjour Monsieur Godot! I was expecting you!”, Samuel Beckett, han som fick ”Ionescos” Nobelpris. ”Där på andra sidan anses mina arbeten vara skapade i den naturalistiska skolan.”, Pablo Picasso, en hängiven rökare och kvinnokarl som dog redan vid 92 års ålder. ”Bonjour Tristesse”, Françoise Sagan, författare till ”Bonjour Tristesse”, ”Äntligen lik-ställd”; Fredrika Bremer, den svenska kvinnorörelsens grundare. ”Min sista emigration”, Aurum Oravsky, humanistisk samhällsdebattör. ”Olsonbandet kommer att rädda mig”, Erik Baling, skaparen av det danska originalet till Jönssonligan. ”Jag har vetskap om att jag är väntad”, Stig Berling, spion. ”Ett nej, är ett nej!”, Göran Persson. ”Jag kräver folkomröstning om det”, Torbjörn Fälldin.

”Mitt sista skådespel”, kunde Ronald Wilson Reagan, före detta president och före detta Hollywoodskådespelare ha sagt. Det finns de som hävdar att det inte går att blanda konst och politik, andra säger att all konst är politisk; så det är lika bra att konstnärer agerar politiker, eller tvärtom. Sir Winston Churchill fick Nobelpriset i litteratur samtidigt som han var en lysande politiker i världsklass. USA-presidenten John Fitzgerald Kennedy fick Pulitzerpriset i litteratur och dessutom Jacqueline Lee Bouvier, Norma Jeane Baker Mortenson d.v.s. Norma Jean Mortenson det vill säga Marilyn Monroe och två ouppklarade kulor i Dallas.

I Luchino Viscontis film ”Döden i Venedig” / ”Morte a Venezia”, dör kompositören Gustav von Aschenbach. I Venedig. Till toner av Gustav Mahlers adagietto från symfoni nummer 5, och porträttlik med den store dirigenten och kompositören blir Mahler till ett lik i det döende Venedig. Wagner däremot dog faktiskt i Venedig. Han var gift med Cosima, Franz Liszts dotter. Han säckade ihop på en gata och innan han dog tvingades han att lyssna på Liszts nitton ”Ungerska rapsodier” som spelades i den trädgård som han släpades till i väntan på gondolieren Charon. Wagners sista ord var ”Liszt niemals mehr Liszt!”, något som bara är ett svagt avkok av Johann Wolfgang von Goethes sista ord och önskan ”Mehr Licht!”

Nero var inte bara kejsare, mördare och intrigmakare av rang, utan han utgav sig också att vara av konstnärlig natur. Han var sångare och citterspelare. När han själv begick självmord bara 31 år gammal, så uttalade han sina berömda sista ord: ”Vilken konstnär förlorar ej världen i mig.”
”Jag råkar vara genial, jag har vant mig vid det”, Marguerite Duras.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2019-12-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners