VLADIMIRS JULKALENDER 11 december: “The New Beginning”

Omslag till Lathund för katter & Rhapsody in Blue and Yellow av Vladimir Oravsky

Akt 1
Spelplats: en wrestling-ring med två vilo-pallar. En skådespelare träder in med ett notställ i handen. Han/hon ställer en planka tvärs över pallarna och börjar spela luftpiano: John Cages mest berömda musikaliska komposition, 4′ 33”, för solopiano.

Strax beträds scenen av ytterligare två musiker.

Den ene med en axelklaviatur och den andre en LP-spelare. Den ene spelar Mike Batts hel tysta digitala komposition One Minute’s Silence och den andre A Tribute to Billy Joel, en ”LP-tribut to one living legend”, en 40-minuter lång LP utgiven på skivmärket Skyclad och som innehåller inget annat än kompakt tystnad.
Alla tre spelare bråkar med varandra och anklagar varandra för att störa de andras musikaliska utövning, respektive lyssnarnjutning. Deras fight skall gärna likna den teatrala wrestlingen. De enda orden skådespelarna får använda är enstaviga utryck från serievärlden, så som ”swash”, ”boom” och liknande.

Bråket avbryts när ytterligare tre medverkanden kommer in. Två med var sin bok i handen, en utan. De två med böckerna läser högt från Stéphane Mallarmés dikter utan ord eller andra synliga tecken, och Carl Fredrik Reuterswärd bok Prix Nobel som består bara av kommatecken och annan interpunktion. När den som högläser från Prix Nobel inte orkar längre, tar den tredje, den boklöse aktören, både boken och ordet från sin trötte kompanjon.

Nu kommer in inte mindre än fyra aktörer och de förevisar var sin tavla ungefär så som vi förknippar med vilopauserna mellan ronderna vid exempelvis wrestling.
Tavlorna som de visar är
Robert Rauschenbergs och Robert Rymans helt vita tavlor, Robert Rauschenbergs Utsuddad de Kooning som är en Willem de Kooning-teckning som Robert Rauschenberg suddat ut, suprematisten Kasimir Malevitj kända tavla Vit kvadrat på vit botten och Aleksandr Rodtjenkos Svart på svart.

Samtliga aktörer ställer sig nu på en rad och tar ansats till att kasta sin rekvisita mot publiken. Och precis i kastögonblicket släcks ljuset. Mörkt.

Det är mörkt i 4’33”. När det blir ljus igen då är vi redan inne i

Akt 2
En grupp skådespelare kommer in på spelringens neutrala spelyta.
Gruppen är etnisk, genusmässigt, åldersmässigt och storleksmässigt jämlikt sammansatt. (Antal medverkande beror på teaterns ekonomiska förmåga.)
De medverkande beträder scenen och intar sina positioner. De är spridda i scenrummet och vända åt olika håll. Varje klädesplagg som de ber är försett med en bokstav eller ett ord eller valfritt lösryckt mening. Omärkligt börjar en efter en ta av sig långsamt, mycket långsamt sina kläder och kastar de olika plaggen till sina medspelare, ett klädesplagg till den ene, ett annat till den andre. Sedan börjar aktörerna klä på sig dem klädesplagg som de själva erhöll från sina medaktörer. Meningen är att åskådarna skall se att plaggen eller snarare det som står på dem, bildar meningar. Men eftersom scenljuset går långsamt, mycket långsamt ned, tills fullständigt mörker råder, får ingen se det budskap som bildas på aktörernas kläder.
När ljuset återigen går upp är de medverkande nakna eller nästan. De bugar sig och tar emot publikens applåder.
Och precis när publiken reser sig för att lämna teaterlokalen, kommer Hamlet in.

”Words, words, words”, framför han och bugar och med hela sin skådespelarpondus låter publiken veta att här slutar föreställningen.
Och precis när publiken reser sig för att lämna teaterlokalen, träder Josef II på scen, dragandes på Wolfgang Amadeus Mozart. Kejsaren uppmanar Amadeus att sjunga något. Amadeus tittar på sin manschett och precis när han är beredd att börja sjunga, flyger hans manschett iväg, liksom i den berömda scenen i Chaplins Modern Times. Amadeus ”improviserar”:

Se Bella ciu satore, je notre so cafore Je notre si cavore, je la tu, la ti, la tua / La spinash o la busho, cigaretto porta bello Ce rakish spagaletto, si la tu, la ti, la tua / Senora Pilasina, voulez vous le taximeter, Le zionta sous la sita, tu la tu, la tu, la wa / Se muntya si la moora, la sontya so gravora La zontya comme sora, Je la poose a ti la tua / Je notre so la mina, je notre so cosina je le se tro savita, je la tuss a vi la tua / Se motra so la sonta, chi vossa la travonta Les zosha si katonta, tra la la la, la la la.

Josef II:
Your work is ingenious. It’s quality work. And there are simply too many notes, that’s all. Just cut a few and it will be perfect.

Amadeus:
Which few did you have in mind, Majesty?

Hamlet:
The rest is silence.

Skådespelarna går ner till publiken och samtidigt som man från högtalare hör publikapplåder och hurrarop, delar de ut fröpåsar med olika blommor, gärna från samtliga odlings- och växtzoner.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2019-12-11

Fördjupande kommentar från dramatiker:

Pjäsen ”The New Beginning” markerar början på en ny epok inom världsdramatiken. Där man tidigare talade om ”Den absurda teatern” tar vi det konsekventa slutliga steget och förevisar ”Den subjektiva teatern”.
En vit tavla är mycket uttrycksfull, en tabula rasa, som avkräver åskådaren på ett subjektivt innehåll.
Att ingenting sägs alls är bara en naturlig, konsekvent utveckling av tidigare epokers framsteg, så att vi nu äntligen kan säga med övertygelse: ALLT är subtext, varje tolkning är befriad från det FÄNGELSE som orden normalt innebär.
Detta är med andra ord den ULTIMATIVA TEATERN.
Flera ORD är per definition överflödiga

© Vladimir Oravsky

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners