VLADIMIRS JULKALENDER 10 DECEMBER: Donald Trump, Pablo Picasso och konstens äkthet

Klicka på bilden, för att se hela bilden

I oktober 2017 spred flera amerikanska tidningar, exempelvis ”https://www.vanityfair.com/news/2017/10/donald-trumps-fake-renoir” ”nyheten” att Donald Trump äger en falsk Renoirtavla. Det rör sig om Pierre-Auguste Renoirs impressionistiska tavla från år 1881 benämnd LES DEUX SŒURS. Tavlan med samma motiv hänger även i Art Institute of Chicago och både Donald Trump och Art Institute hävdar att det är just de som äger originalet. Inte någon av dem som uttalat sig om Trumps tavla som hänger i hans luxuösa apartment i New York menar att det kan röra sig om Renoirs original, och det trots att ingen av dem i ”debatten” inblandade, hade sett den i verkligheten, utan uteslutande refererar till tv-bilder och tidningsfotografier. Det är sannolikt att den tavla som hänger i Chicago är originalet, men vi vet också, att det finns hundratals kopior av kända verk hängande på fina museer världen över, och inget museum vill frivilligt gå med på att erkänna att deras original i själva verket är fake.

LES DEUX SŒURS är det namn som Renoir benämnde sin omdebaterade tavla till, men i Chicago visas den under namnet SUR LA TERRASSE, alltså en titel som en av tidigare ägarna, Paul Durand-Ruel, döpte om den till. Undrar vilken bevekelsegrund som drev honom till detta namnbyte? Bland tavlans ägare fanns Charles Ephrussi och den excentriska konstsamlerskan Annie Swan Coburn. Det var den sistnämndas dödsbo som skänkte den till Art Institute of Chicago år 1933.

Det kan också förhålla sig på det enkla vis att båda exemplaren av denna Renoir är kopior, då det inte finns mycket som till 100% kan ifrågasätta ett sådant hypotetiskt antagande, men det kan även förhålla sig på det viset, att båda tavlorna är äkta. Fast den möjligheten vill inte experterna gå med på, med hänvisning till att Renoir alltid målade sina motiv bara en enda gång.
Det här argumentet ger jag inte mycket för, eftersom jag har varit med om en hel del säkra uttalanden förr, och dessa så småningom visade sig vara antingen medvetet falska eller påhittade med hänvisning till vad som var sannolikt vid tidpunkten av deras utlåtande.
Dessutom är det så att åtminstone Renoir-tavla BAL DU MOULIN DE LA GALETTE finns i två bevarade exemplar – den mindre versionen (78 x 114 cm), ägs av en privatsamlare i Schweiz, den större (131 x 175 cm), hänger på Musée d’Orsay. Båda versionerna har samma titel och tavlorna är, bortsett från storleken, nästan identiska.

Renoirs tavlor är inte alltför billiga, vilket naturligtvis försvårar möjligheten att undersöka deras äkthet. Varför skulle någon vilja ta risken att eventuellt få veta att just hans/hennes/deras tavla är fake? Sådana tester görs oftast bara om man av en eller annan anledning är tvungen att sälja.

Den mindre versionen av den ovannämnda BAL DU MOULIN DE LA GALETTE, såldes på Sotheby’s i New York för 78,1 miljoner US dollar år 1990. År 2012 såldes den än en gång, och trots att den försäljningens summa inte är offentlig, kan man vara rätt så säker på att tavlan inte direkt reades ut.

Renoir var ingen latmask. Han lämnade efter sig över 4 000 verk. Exakt hur många, kan experterna inte enas om, eftersom de till dags dato är oeniga om antalet. En anledning till denna tvist är det faktum, att man inte kan komma överens om vissa tavlors äkthet. (Regissören och manusförfattare Jean-Pierre Jeunet skämtade med detta faktum genom att låta i filmen LE FABULEUX DESTIN D’AMÉLIE POULAIN (AMELIE FRÅN MONTMARTRE) karaktären Raymond Dufayel, även känd och tilltalad som Glasmannen, måla en kopia av Renoirs tavla LE DÉJEUNER DES CANOTIERS varje år i 20 års tid. En av Glasmannens minnesvärda repliker är den som beskriver hur viktigt det är att vara på sin vakt: ”Lycka är som Tour de France. Du väntar, och det blixtrar förbi dig. Du måste fånga det medan du kan”.)
Till kuriositeten hör även att Renoir målade, åtminstone under senare åren, med en värmande levande katt i famnen, och de olika katthåren äro behjälpliga att datera tavlornas tillkomst. Exakt vetenskap är beroende av många kända och förväntade, liksom även överraskande variabler.

Den självlärde konstnären Wolfgang Beltracchi tjänade miljoner US dollar under sina mest aktiva och mest missledande år 1965–2010. Hans specialitet var förfalskningar av Pablo Picasso, Max Ernst, Fernand Léger, Vasilij Kandinsky, Albrecht Dürer, Paul Gauguin, Heinrich Campendonk och Kees van Dongen.
Beltracchi fortsätter dock att måla men han förfalskar inte namnteckningar längre. Ändå står köpare i kö för att förvärva hans falska tavlor, och dessa köpare är kanske inte presidenter, men de är definitivt inte några fattiglappar.

Robert Driessen, Icilio Federico Joni, Han van Meegeren, John Drewe i samarbete med John Myatt, Eric Hebborn, Ken Perenyi, Thomas Patrick Keating, Yves Chaudron, Ely Sakhai, Shaun Greenhalgh är några av andra kända konstförfalskare som målade in sig i konsthistorien. Och så Mark A. Landis som avvek från de andra genom att, så vitt jag vet, aldrig begära pengar för sina trovärdiga förfalskningar. Han skänkte sina verk till museer, konstgallerier och institutioner, vilka han besökte under olika alias och olika förklädnader. Landis var svindlarkonstvärldens Felix Krull.
Varför gjorde han det? Här är hans svar: “It obviously isn’t a crime to give a picture to a museum, and they treated me like royalty. One thing led to another, and I kept doing it for 30 years. Have you ever been treated like royalty? Let me tell you, it’s pretty good.”
Var det svårt att göra så originaltrogna förfalskningar som under mer än 30 år accepterades av välbetalda och särdeles betrodda konnässörer? Här är hans svar: “I know everybody’s heard about forgers that do all these complicated things with chemicals and what-have-you. I don’t have that kind of patience. I buy my supplies at Walmart or Woolworth – discount stores – and then I do it in an hour or two at most. If I can’t get something done by the time a movie’s over on TV, I’ll give up on it.”
Sam Cullman, Jennifer Grausman, Mark Becker gjorde ART AND CRAFT, en utmärkt dokumentärfilm om Mark A. Landis.

Hur förhåller sig expertisen till en konstnärs eller en författares utsago och ställningstagande till huruvida hens verk är förfalskad eller ej?
Är konstnären till verket fortfarande vid liv och vill han eller hon engagera sig i fallet, så ligger det nära till hands att låta konstnärens besiktning att gälla. Jag drar mig till minnes ett omskrivet fall med ett verk av Picasso i centrum. Kan det lära ut något? En känd förfalskare anklagades för att han inte bara förfalskat en Picassomålning utan även Picassos karakteristiska signatur. Den anklagade nekade, trots de kärandes mycket säkra expertutlåtanden. Men som det brukar vara när det gäller experter, det finns alltid lika många motexperter. Den svarandes sida kom med ett genialiskt, om än riskabelt drag, den kallade in till vittnesbåset ingen mindre, än självaste Picasso. Hans personliga vittnesbörd förutsågs att avge ett odiskutabelt avgörande, lika ofelbart säkert som ett särpräglat fingeravtryck och oefterhärmligt DNA. Picasso tittade på konstverket och med en orubblig röst förklarade att sagda verk både var skapat och signerat av honom själv.
Dock, mötte även han mothugg. Hur kunde han, Picasso, som under sin livstid skapade kring 13 000 dukar, 100 000 litografier, 34 000 illustrationer och 300 skulpturer, vara så säker? Fanns det inte någon som helst chans att han misstog sig? Då drog Picasso fram ett ess ur rockärmen, och på ett bestämt vis deklarerade, att vad som är äkta Picasso, avgörs av äkta Picasso.

16 november 2017 blev världen extatisk att höra att Leonardo da Vincis målning SALVATOR MUNDI / VÄRLDENS FRÄLSARE, har sålts för 450,3 miljoner amerikanska dollar, det vill säga 3 800 000 000 svenska kronor på auktionshuset Christie’s i New York. Hur mycket är det? Kan du föreställa dig talets storlek? Tre komma åtta miljarder minuter är ungefär 7 220 år. Got it?
Det pikanta i sammanhanget är, att experterna, och sådana finns det alltid gott om, inte kan enas om huruvida SALVATOR MUNDI verkligen är en äkta da Vinci. Fast om tavlan fanns i herr Donald Trumps ägo, då vore det antagligen höjt över allt tvivel att den var oäkta. Ägarens trovärdighet ifrågasätter och avgränsar nämligen även äktheten på allt som denne eller denna är förknippad med.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2019-12-10