VLADIMIRS JULKALENDER 5 december: Fåglar, Kapitel 2: Fågel och höna

Fågel putsade upp sina fjädrar och började vandra på en liten stig som han fann i skogsgräset. Längre fram kunde han så småningom även ana några byggnader. Dit skulle han gå! Ofta bodde det fåglar vid hus, och om inte annat, kanske där fanns lite mat och vatten. Men var det vist? Skulle det inte kunna finnas fiender där?

Långsamt och åter långsamt, vann hungern och nyfikenheten över alla andra argument.
Äntligen framme, såg Fågel en liten pöl, som han drack ur. Pölen var alldeles blank och i dess sken såg Fågel en annan fågel som också drack. En stackars utmärglad sate.
Eller var det hans egen spegelbild som han såg? Han kände inte riktigt igen sig; han hade förlorat det glada som hade för vana att titta ut ur hans ögon. Men var det så konstigt egentligen?
Fågel var ganska förtvivlad. Och tom. Och osäker. Och rädd. Han ville vara tillsammans med sin mamma och pappa. Nu och på momangen. Han ville inte vara här.
Men så såg Fågel någonting annat i pölspegeln, något som väckte hans hopp och dämpade sorgen en aning. Han såg sin framtid.
Fågel såg en annan fågel, en enfärgad sådan.
Yippie!
Fågel blev med ens alldeles varm inombords. Han skulle få en vän, och nu var den såå nära! Han och hon, de båda, och så nära varandra.

Den enfärgade fågeln var i full gång med att gräva efter mask i jorden som hon sedan stoppade ner i en hink som hon bar runt på. Fågel tog sats och gick fram för att presentera sig, utan att veta att den han mötte var en höna.

”God dag”, sa Fågel glatt. Men hönan bara knorrade lite buttert till svar. Kanske hörde hon inte, bäst att försöka igen, tänkte Fågel.
”Hej! Ursäkta mig att jag stör. Jag är Fågel och…”
”Nej, det är du inte!” kacklade hönan utan att titta upp.
Det var som… Vad menade hon egentligen? Fågel blev förvirrad. Men kanske hade hon inte förstått riktigt. Lika bra att försöka igen.
Fågel harklade sig. ”Host, host. Än en gång ursäkta, men, jo, du förstår, jag är Fågel. Med all säkerhet”, försäkrade Fågel.
Men hönan hade sin egen bild av en fågel, och den var inte det minsta intresserad av att bli ändrad.
”Jag tror minsann att jag känner igen en fågel när jag ser en, och du är inte ens i närheten av en, så det så, och INTE på något annat vis!”
Hönan kanske inte var någon fågel-Einstein, tänkte Fågel, sånt bör man inte vara upprörd över. Han skulle helt enkelt bara förklara lite t y d l i g a r e för henne, vem han var och a voilà…
”Du förstår nog inte… Jag HETER…”
”Så det så, och inte på något annat vis!, sa jag! Sa jag kanske inte det? Ur vägen din konstiga typ, jag håller på att jobba här.”
Uppenbarligen var hönan inte villig att lyssna, och då kunde hon inte heller förstå.
”Alltså jag är ledsen, men jag är ny här, så…”
”Säger du det? I så fall är jag idel öra! Mitt namn är Höna.”
”Idel öra? Verkligen?” Fågel fick upp hoppet. Kanske var hönan inte så syrlig ändå. Men ack, så fel han hade.
”Nej, verkligen inte verkligen. Eftersom jag inte är intresserad! Jag är nämligen upptagen, det ser du väl?! Eller har du svårt att se på grund av allt det som dinglar framför dina ögon?” och pekade på Fågels vackra fjädrar som stack från hans hjässa.
”Jo, jag ser att du jobbar och det är väldigt imponerande. Jag hoppas att vi skall bli kompisar med varandra, därför undrar jag vad brukar du göra för kul, utanför arbetet?”
”För kul?! När jag inte jobbar? Jag går inte omkring och ställer dumma frågor i alla fall, det är ett som är säkert”, klargjorde Höna.
”Nehej, ursäkta mig om jag är lite påflugen. Men du förstår… Höna var det eller hur?… Jag har precis landat, eller snarare störtat…, jag föll från himmeln här…, och du är den första som jag stöter på. Så nu undrar jag bara vad du gör, så kanske jag kan hjälpa till?”
”Föll från himmeln och vill hjälpa till. Och ändå inte vet vad jag gör? Jag är alltför fin för att fråga vilken del av kroppen föll du på?
Jag arbetar såklart! Är inte det klart?”
”Ja, såklart, är det klart. Du arbetar. Det ser jag nu!”
”Gör du?” Höna tittade på Fågel ordentligt. Hon riktigt synade honom nerifrån och upp. ”Jag undrar det”, fortsatte hon. ”Jag undrar hur kan du se någonting med de där fåniga grejerna hängande framför ögonen, du, vad du nu än är?”
Fågel blev lite förnärmad, och dessutom tyckte han att det var ganska så underligt att Höna inte var ordentligt förtjust i hans fina fjädrar. Där hemma, hade var och en bara fina, berömmande ord att säga om dem. Och att de skulle störa hans syn? Det var ju precis tvärtom: de skyddade hans ögon… Fågel kunde inte komma på en enda anledning varför de långa färgglada fjädrarna skulle kunna störa Hönan?
”Tycker du verkligen att de är fåniga?”
”Skämtar du med mig? Alla är fåntrattfåniga som inte tycker att de där fånskrattfåniga grejerna är fåniga!”
”Jag tycker rätt bra om dem! Jag trivs i dem, de är en del av mig”, försvarade sig Fågel.
”Jag är inte förvånad!” utbrast Höna. ”Du är ju själv så fånig att du inte ens har hink och spade. Och ändå påstår du att du vill hjälpa mig!?”
”Får jag verkligen hjälpa dig? Jag kan börja hjälpa dig med detsamma”, utbrast Fågel glatt. ”Det är bara trevligt att få jobba lite, speciellt med en ny vän! Jag har ju, som sagt, precis kommit hit, och det jag vill mest av allt i hela världen, är att få hjälpa dig och att bli din vän.”

Vem som helst skulle mjukna av Fågels vädjande ord, men Höna var den hårdnackade typen. Hon viste inte vad Fågel hade gått igenom, och hon gav ju knappast honom någon chans att förklara det för henne heller. Höna fortsatte med sin barska stil.
”Fixa en egen hink och spade och sätt igång att jobba! Till att börja med. Det finns gott om mask här om du bara orkar anstränga dig lite!”
”Jaha?! Och vad skall vi med mask till?” undrade Fågel.
”Vad skall vi med mask till? Det är krubb. Grubb. Käk. Nagg. Tugg. Svull. Kabris. Är du upplyst nu, eller skall jag fortsätta? Brass. Gnag. Glufs…”
”Gulp!” Hur skall detta gå, tänkte Fågel. Mask smakar inte direkt fågel, det visste han, trots att han aldrig hade smakat på mask förut…
Men vill man passa in, så vill man, tänkte han. Så farligt äckligt kunde det väl inte smaka. Eller? Man skall gilla läget, så det så. Alltså: Nyckeln till varje gott samarbete är att finna något positivt i det. Så det så, och inte på annat vis.
”Börja leta, då!” befallde Höna.
”Nu är det ju så, att jag råkar föredra en annan föda…”
”En annan föda?! Du är verkligen inte härifrån, eller hur?” retades Höna.
Fågel undrade om Höna hade hört ett enda ord av det han hade sagt till henne.
”Nej, jag sa ju det, att jag är ny här…”
”Du SER inte ut att vara härifrån när jag tänker efter.”
”Nehej, jag…”
”Det vete fåglarna om du inte är en örn? Nu när jag tänker efter, det skulle inte förvåna mig, om du var en sån där örn. Du är här för att käka upp mig till lunch, ja, nu är du avklädd! En varg i fårakläder, en örn i töntkläder!
Jag tänker minsann inte bli örnmat, det ska du ha klart för dig! Men jag förstår dig, jag förstår alla: Vi hönor är mycket omtyckta. Alla tycker om oss…
Ha! Komma hit och hävda att du skulle vilja hjälpa mig att gräva mask! Du, jag är minsann inte född igår!” Höna malde på och Fågel lyssnade förundrat på. Han var Fågel och inte någon örn. Punkt.
Höna var benhård och ganska tjurskallig. Men troligen hade hon en anledning att misstänka Fågel. Man borde vara misstänksam mot allt som på något vis skulle kunna vara en örn. Och har man aldrig sett en… På något vis skulle man kunna förstå Hönas tankar. Örnar åt hönor, och varje främling som bara hux flux dök upp på ens gård, skulle, rent teoretisk, kunna vara en örn.
”Skälet till att örnar gillar att smaska på oss hönor är, att hönor är så otroligt omtyckta. Alla vill vara en höna, och de som inte kan leva upp till det, käkar upp oss av ren avund, som gnager hål i deras hjärnor”, förklarade Höna.

”Vi är otroligt omtyckta”, upprepade hon. ”Alla, alla, alla gillar oss.”
”Jag förstår. Till punkt och pricka. Alla har vi någon tung sten att släpa på.”
”Vi är så underbara, att var och en vill ha oss på sin matsedel. Är du helt säker på att du inte vill äta upp mig?”
”Bombsäker! Om jag var en örn, då skulle du säkerligen känna igen mig. Inte sant? Det kan knappast vara så, att du är rädd för nåt som du inte vet hur det ser ut? Eller”
”Nej, jag har inte sett någon örn! Av naturliga orsaker. Jag undviker varje närkontakt med en sådan. Det måste även den förstå som föll från himlen. Och dessutom, uppenbarligen direkt på sitt huvud.”
”Så hur vet du, att en örn vill äta upp dig?”
”Det vet varje höna! Vi föds kloka, dummer… Capish?”

”Här, gör lite nytta och håll i min hink, men håll din näbb borta från mina maskar.”
”Visst, visst. För, som jag sa redan, jag tycker inte speciellt mycket om mask och…”
”Och så håll de där fåniga grejerna på ditt huvud borta från min hink också. Man vet inte var de har varit inne i, om du förstår vad jag menar. Vad gör de för någon nytta egentligen?” Höna syftade åter på Fågels fjädrar.
”Gör? Jag vet inte om de gör någonting… De är en del av mig. De hjälper till när jag flyger, antar jag… De tjusar världen, de…”
”Knappast, kamrat! Det skulle jag märkt i så fall”, utbrast höna. ”De gör ingenting, absolut ingenting. Åtminstone ingenting gott! Om jag vore i dina skor, skulle jag absolut göra mig av med dem. Fjädrarna, inte skorna alltså.”
Va? tänkte Fågel. Skulle han vara utan sina fjädrar? Alla där hemma hade ju sådana, och alla verkade trivas riktigt bra med dem dessutom. Fågels tankar vandrade iväg till hans födelseland och han blev tung till mods.
Men han ville inte besvära Höna med sådant, hon verkade ändå förespråka att han skulle glömma allt det gamla, för att passa in hos henne.
Var det värt att göra sig av med fjädrarna för det?
Fanns det ingen annan väg? Att komma förbi…
Skärp dig, tänkte Fågel, och gör som Höna säger. Här letar du efter en vän, nu har du hittat en. Det är du som behöver henne, vill vara med henne… Då skall inte några fjädrar stå i vägen mellan dig och henne. Det är bara att gilla läget, nicka, ryck och le! Om det är den strategi som krävs här…
Och Fågel bet ihop, och ryckte bort sina röda fjädrar som satt mitt på hjässan. Aj! Smärta! Smärta! Och Aj!
Se så, och le! Visa Höna att du gör det med glädje, för hennes och vänskapens skull.
”Så där Höna, nu var det gjort! Hoppas att du inte ser något annat som står i vägen för vårt kamratskap nu? Nu är jag redo att sätta igång med samarbetet. Var så god, här är fjädrarna”, sade Fågel och sträckte en bukett av sina vackra fjädrar mot Höna.
”Vad skall jag med dem till? När jag inte tyckte om dem ens när de hängde på dig!”
”Fjädrar kan man ha till mycket…”, försökte Fågel men blev hejdad.
”Sluta kritisera äntligen. Det är mer än på tiden, att du börjar arbeta, om det är det du vill!” anmärkte Höna.”

Höna grävde i jorden och la de upphittade maskarna i hinken som Fågel höll i. Vilket teamwork. Vilket radarpar. Fågel kände att han passade in hos Höna. Lyckan spred sig i hela hans kropp.
”Oh, vad glad jag är för att jag redan passar in!” utbrast han, men var tyvärr ensam om denna uppfattning.
”Du? Och passa in? Här? Är du pippi, är du galen?”
”Men du har ju sagt att…”
”Sagt och inte sagt! Man säger så mycket. Du har tagit bort EN fjäder, och nu tror du att du är en Höna, va? Ta en ordentlig titt på dig själv. Man skulle kunna tro att du var en fågel från Papegojön eller Kanarieöarna, med alla de där ostyriga ansiktsfärgerna hit och dit. Mina ögon tar skada av det och jag blir snart blind som en…, som en… fladdermus om jag tittar på dig mer. Vaddå fladdermus? En sådan kan åtminstone flyga. Jag menar blind som en…”
”Höna?!”
”Vad? Vad svamlar du om?!”
”Även en blind höna kan finna ett korn…”
”Du är inte klok och trög som en tröglorit. Jag menar mullvad!”
”Är mullvaden trög?”
”Blind som en mullvad!”
Fågel blev förskräckt, han hade ingen aning om att någon kunde skadas av färgerna på hans fjädrar. Han ville verkligen inte göra sin nya kompis blind som en mullvad…
”Vad kan jag göra? Hur skall jag kunna…”
”Varför kan du inte vara enfärgad? Som exempelvis… som jag, exempelvis. Om du någonsin fick ett gott råd, så är det just det, var som jag”, rådde Höna.
”Jag har inget gott svar Höna. Jag föddes sådan. Hos oss är detta normen. Det normala…”
”Lyssna nu på mig. Att ha så många färger, kan INTE vara normalt! Att ha så många färger är onormalt. Till och med anormalt. Och hur kan anormalt vara normalt? Det vore onormalt. Vill du inte vara normal? Uppriktigt: jag är uppriktigt förvånad!
Titta ordentligt på mig. Jag är fullständig normal. Och hur många färger har jag? … Där ser du. En enda. En enda brun färg. Jag är brun. Det är nyckeln till, att jag är så omtyckt. Även du dras till mig, har jag rätt eller har jag rätt? Självklart har jag rätt. Alla skulle helst vilja vara bruna”, filosoferade Höna.
”Jo, jag vill vara som du, jag vill vara normal. Och mer än något annat, vill jag passa in hos dig Höna. Grejen är bara den, att jag är ju den jag är… Hur kan jag bli någon annan? Oavsett den goda viljan”, undrade Fågel.
”Kan du inte? Hur kommer det sig att jag inte ser den goda viljan du snackar om? Eller har jag redan blivit blind av din opassande mundering? Du kan! Om du verkligen, VERKLIGEN vill, så kan du. Men du vill uppenbarligen inte ens göra en sådan liten sak för min och normalitetens skull.”
”Självklart vill jag det, men jag vet inte hur! Färgerna sitter där de sitter, så mycket vet jag.”
”Nej du. Mig brandtalar du inte omkull med några floskler. Jag är en Höna, glöm aldrig det. Kan inte en kameleont byta färg kanske? Där ser du. Den kan smälta in. Själv tror jag, att du inte är intresserad av anpassningen ens det minsta…”
”Jag menar det verkligen!”
”Om du menar allvar…”
”Det gör jag! Det gör jag”, försäkrade Fågel.
”Då gör du dig av med åtminstone den där fjantiga stjärten! Det är verkligen inte mycket begärt!”
”Gulp!”
”Gulp? Där ser man. Du gör en mygga till en elefant. Du gör en höna av en fjäder. Du förlöjligar mig och du struntar helt i att din stjärt irriterar mig. Det är tacken för att jag utan något som helst motkrav erbjöd dig mitt kamratskap”, beklagade sig Höna.

Hjälp! Min fina stjärt? Ajajaj, det gjorde ont i Fågel, redan innan han ens hade börjat rycka ut fjädrarna.
Fågel svalde och kände hur det sved i hjärtat när han tänkte på att han skulle bli av med sin stolta stjärt, sina vackra stjärtfjädrar som visade vem han var.
Men så tänkte han, att han knappast kunde vara bara en stjärt. Och en stjärt, oavsett hur ståtlig den än var, kunde inte vara detsamma som han själv. Ju mindre Fågelstjärt han hade, desto mera Höna skulle han bli. Redan det var beviset nog att Höna ville honom rätt.
Fördelarna vägdes mot nackdelarna och nackdelarna mot fördelarna. Stjärt mot Höna, särpräglad karaktär mot inordning, individualitet mot kompisskap.
Kompisskapet vägde tyngst, ingen tvekan om den saken, även om kompisen i det här fallet var en smula envis, butter, egensinnig och mycket brun.

Höna hade återgått till jobbet, när Fågel fattade beslutet.
”Ja gör det! Om det är vad som krävs, så gör jag det! Jag tar bort stjärten. Du är min kompis och jag kan inte göra dig blind på grund av min fåfänga och andra personliga egenskaper och behov. Säg inte emot, försök inte övertala mig, jag har fattat beslutet och så blir det!”
”Du har så rätt. Du är stark, klok och självständig. Sånt respekterar jag”, lovsjöng Höna.
”Tack Höna för ditt stöd! Jag gör det, och jag gör det nu. Vad behöver jag en stjärt till? Den är ändå bara i vägen. Den svansar efter mig som en svans. Den tynger ner mig. Den är min barlast. Det här är en ny plats för mig och det betyder nya saker, annorlunda saker, stjärtlösa saker!”
”Ja, men gör det då, prata inte bara om det, så att jag blir alldeles snurrig av det också. Kackla det kan vem som helst!” snäste Höna.
”Jo! Jag ska göra det! Göra det nu. Nu gör jag det! Det här blir en helt ny upplevelse för mig.”
”Jag, väntar…”
”En sekund bara!” Fågel var trots allt ganska nervös.
”Ta all tid på dig du behöver, ta gärna en hel timme, det gör detsamma för mig, sluta bara att prata om det. Stör mig inte mer i mitt arbete. Jag är redan sinkad och förstår inte hur jag ska få ihop till dagsbehovet av mask.”
”Oj, förlåt. Om du ursäktar så…”

Fågel sprang bort, bakom huset, för att rycka bort de fjädrar som stod mellan honom och det eftersträvansvärda ”att passa in”. Varje fjäder han drog ut gjorde mer ont än han hade föreställt sig. Som om fjädrarna hade ett eget liv, långt rotade i hans kropp. Som om de visste att de inte var ämnade att skiljas från honom.

Väl tillbaka kunde Fågel inte hitta Höna. Hon hade lämnat stället och tagit med sig sin hink. Det fanns bara spillning kvar efter henne.
”Hallå!” ropade Fågel. ”Höna, var är du? Jag har något att visa dig.”
Fågel fick inget svar, och han gick några varv och letade. Till slut fann han henne.
”Där är du ju! Men vad gör du här?”
Höna tronade i dörröppningen av ett litet rött hus.
”Om du nu måste veta, din nyfikenstrut, så är det här mitt hus, och det börjar bli sent, så jag måste gå in och tuppa, så det så!”
”Tuppa? Det låter så mysigt!”
”Så inom en minut ska den här luckan vara stängd, så att räven inte får en chans att komma in och sluka mig.”
”Vad pratar du om? Finns det räv här?”
”Du vägrar att lyssna på mig. Annars skulle du komma ihåg, att jag sa att vi hönor är otroligt omtyckta. Alla tycker om oss.”
”Det sade du. Vilken tur att jag dragit bort alla mina stjärtfjädrar. Hur annars skulle jag få plats i ditt hus och vara i säkerhet inför räven?” ”Nej, du är inte så dum som du ser ut”, ironiserade Höna och stod i dörröppningen, så att hon tog all plats.
”Skynda på! Jag vill inte falla offer för räven för din skull”, sa Höna när Fågel försökte ta sig in förbi henne. ”Vad är du för en vän som riskerar mitt liv, bara för att skydda sig själv?!”
”Jag försöker och försöker, men utan min stjärt, är jag överhuvudtaget inte så rörlig, som jag brukade vara.”
”Seg-mes, slö-sparv, långsam-anka, det är vad du är. Ur vägen! Ur vägen stjärtlös! JAG måste in. Innan dörren stängs!”
”O ja, självklart, förlåt mig”, ursäktade sig Fågel och flyttade på sig. Så fort Höna hade kommit in stängdes luckan och Fågel blev lämnad utanför.
Höna hann precis sticka ut näbben för några sista ord till honom genom en springa:
”Okej, det här gick ju inte så bra. Så god natt på dig då, färgfågel.”
Fågel fattade ingenting. ”Vaddå, ’god natt’? Skall jag lämnas här för räven?” undrade han förskräckt.
”Simma lugnt. Glöm räven. Den är verkligen inte den stora faran. Den är nämligen rädd för vargen. Akta dig för vargen i stället”, upplyste Höna. ”Här kan du se, hur populära vi hönor är. Örn, räv, varg, alla tycker om oss”, snattrade Höna, innan hon drog sig tillbaka.
”Vänta Höna, vänta på mig! Låt mig försöka igen, jag vet att jag kan klara det! Det är inte mitt fel att luckan är så liten.”
”Det kanske du skulle ha tänkt på tidigare, din svanslöse tjockis”, fräste Höna och var borta. ”Det är som om du med dina fjädrar rev ut även det lilla förnuft du möjligen hade.”
Fågel bankade på den stängda luckan, men det enda svar han fick var
”Jag måste ju sova så här dags. Jag brukar lägga mig med hönsen, som man säger. Jag trodde att du var min vän, men du gör inget annat än stör mig!”
Fågel tänkte att Höna hade rätt, man stör inte en vän.

Vad skulle han ta sig till nu? Det var inte bara det att han återigen var helt ensam, det smög dessutom omkring livsfarliga vargar och rävar och allt vad det nu var, här i närheten. Utan stjärtfjädrar var allt farligare… Varför tänkte han inte på allt detta tidigare?
En sådan självupptagen en, som jag är, tänkte Fågel. Nu skall jag lämna Höna, inte bara min enda, utan även min bästa vän. Bara för att rädda mitt eget skinn.
Var och en är sig själv närmast. Hoppas att Höna blir medveten om detta och kommer att förlåta mig.
”Hejdå Höna. Jag skäms. Jag skäms så mycket. Förlåt mig. Kan du någonsin förlåta mig?” ropade Fågel i sitt avsked och började springa och hoppa och flyga, allt efter som hans krafter och förmåga räckte till.
Fågel sprang och sprang, hoppade och hoppade, flög och flög en hel evighet och möjligen även längre, så kände han det i alla fall. Hoppet, det förlorade han inte. Han var övertygad om, att där någonstans, var nu än det någonstans var, fanns det någon som väntade på honom, någon som ville vara hans vän, någon som ville älska honom.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

FÅGLAR
är sagan om den färgglada fågeln som försöker finna nya vänner genom att vara till lags på alla sätt och vis. Fågel erfar dock att en varaktig, likstämd och lyckosam gemenskap måste ta hänsyn till var och ens egna förutsättningar.

FÅGLAR
är en varm och humorfylld saga om utanförskap och gemenskap, själviskhet och inlevelse, egenkärlek och kärlek.

FÅGLAR
bygger på teaterpjäsen AAAHR!!! som korades till 2006 års vinnare i klassen Young children i den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights’ Forum, The International Theatre Institute och International Association of Theatre for Children and Young People. Den svenska översättningen av teaterpjäsen AAAHR!!! är redan utgiven i bokform under namnet ÄÄÄHR!!!

Skriven 2019-12-05

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners