VLADIMIRS JULKALENDER 4 december: Fåglar, Kapitel 1: Fågel på flykt

”Mamma? Mamma, var är du?
Pappaaaaa!!!
Vad händer?
Varför brinner vårt bo? Och grannens?
Var är ni?”
Fågel såg förtvivlat på hur underliga varelser i konstiga munderingar höll på att utplåna hans hemby.
Fågel hade varit på en konsert och sedan tog han en flygtur, och när han kom tillbaka var inget sig likt.
Fågel hade ingen aning om vart hans familj försvann och höll hus. Det enda han såg från sitt gömställe under några träbjälkar var hur dessa rymdvarelseliknande gestalter satte eld på allt som fanns att sätta eld på.
Bara de inte upptäcker mig, tänkte Fågel, som förstod att typerna inte var att leka med.
Vad skulle han ta sig till?
Skulle han flyga iväg nu, då skulle varelserna alldeles säkert upptäcka honom och skada eller kanske till och med döda honom. Varför gjorde de det de gjorde? Vad trodde de, att hans by drabbades av pesten, eller?

Fågel satt blickstilla i sitt gömställe och till sin stora lättnad märkte han att typerna sakta men säkert började ge sig av. De tog med sig stora vita plastsäckar med något som rörde sig, halvt levande, halvt dött i, och försvann i sina kamouflerade bilar.

Vart är de på väg, undrade Fågel.
Vad fanns i säckarna?
Vad skulle de göra med dem?
När skulle han få träffa sin familj igen?
Och sina vänner?
Skulle han få se dem igen?
Det hoppades han naturligtvis på.

Innan Fågel vågade röra så mycket som en fjäder, satt han länge hopkurad under fallna trädstammar. Han ville vara helt säker på att ingen skulle kidnappa honom när han till slut vågade sig fram.
Han hade ingen aning om hur länge han hade suttit där. En timme eller en hel dag, eller möjligen ännu längre?

Försiktigt, försiktigt, smög sig Fågel till slut ut från sitt säkra krypin.
Det hade slutat brinna nu, bara några oidentifierbara rester glödde fortfarande. Det var hemskt, så hemskt!
Var skulle Fågel bo nu?
Och tillsammans med vem?

Självklart!
Hur annars?
På plats och ställe bestämde sig Fågel för att leta efter, och hitta sin familj. Familjen var ju hans allt, utan dem och sina vänner var han ingen.

Fågel började intensivt söka bland bråte som elden inte hade slukat. Bakom varje liten pinne och framför vartenda litet strå letade han, i hopp om att finna åtminstone det minsta spår efter sina kära.
Än en gång tappade han bort all medvetenhet om tid och rum, och återigen kunde under hans uppjagade letande förflutit tre timmar men även fyra dagar.
Till slut började hoppet rinna av honom. Varken hans familj eller vännerna var kvar här. Någon annanstans kanske, men definitivt inte här.

Det finns ingen anledning att stanna här, tänkte Fågel. Utan tvärt om. Det blir bäst att ge sig av. Att hitta någon som visste vad som hade hänt. Det finns en naturlig förklaring på allt. Och oftast inte bara en.
Och plötsligt blev han helt övertygad om att han kunde hitta sin familj.

Fågel flög, skuttade och vandrade om vartannat. Tankarna snurrade intensivt i hans huvud.

Fågel var trött, och inte undra på det, han hade knappast sovit något de senaste dagarna och det började dessutom bli kväll. Fågel bestämde sig för att sova en stund. Trots allt – om han hade tur, så skulle allt detta han varit med om på sistone, visa sig ha varit en dålig dröm, när han vaknade.

”Kolla in! Vilken regnbågspapegoja, eller nåt i den stilen. Kolla fjädrarna, va!? Har du sett nåt sånt tidigare? Det måste vara en riktigt sällsynt art!” sade någon.
”Sover den? Attans, den får inte vara död, då får vi inte storkovan för den”, upplyste en annan.
”Snabbt, fånga in den innan den flyr, de kan vara grymt snabba de där fjäderfånarna”, befallde en tredje.
Och röster hördes av ytterligare en och ytterligare en.

Innan Fågel hann tänka över vad som höll på att hända, satt han inburad och inlåst i en bur.
Vilka var de typerna som hade fängslat honom? Varför satt han nu instängd bakom lås och bom?
Och varför hade han en ring runt foten? Och varför sa de att ”… nu är du märkt, nu är du gift med oss till döden skiljer oss åt…”
Och varför basunerade de hela tiden ”var inte rädd, lilla försökskaninvän!”?
Liknande han en kanin kanske, om inte då rörde sig det hela om en missuppfattning, som säkerligen gick att förklara.
Ingenting han hade varit med om på sista tiden, var av sådan natur att han inte hade all tänkbar anledning att vara rädd, riktigt rädd.
Fågel hade ingen aning om vad som försiggick, vad som höll på att hända.

När Fågel tittade sig omkring upptäckte han att han inte var den ende som var inspärrad. Ett större antal burar trängdes i ett svagt upplyst, avlångt utrymme. Och vilket oväsen! Det dånade, det lät som om hela världen höll på att rasa.

Fågel tittade sig förskräckt omkring och fick syn på ett litet ovalt fönster. Och bakom det…
Nej, nu blev Fågel riktigt storögd; en präktigt upprörd örn flög jämsides med fönstret… Det kan inte betyda något annat då, än att även jag befinner mig i luften, tänkte Fågel.
Och så var det. Fågel var inlåst i magen på en stoooor fågel, som visserligen hade vingar, men flaxa med dem, det kunde den inte. Vilken misslyckad härmapa – det kan aldrig gå riktigt bra för den, tänkte Fågel, när det plötsligt… kaboooooooom!

Ett extremt oljud väckte Fågel ur hans tankar och sedan kände han hur han och de andra medfångarna föll neråt med en väldig fart. Och det gick minsann inte att motverka, oavsett hur intensivt och panikartat Fågel och de andra fladdrade med sina vingar. ”Flyget håller på att krascha!” skrek en i panik, ”nu är det slutgiltigt ute med oss”, fastlade en annan nedslaget.
Flygplanet bara föll och föll, det störtade ner genom ett moln och ett till och ytterligare ett och kraaaasch! kaboooooooom! baaaaaaaaang!
Det olycksdrabbade flyget kanade mot och på trädtopparna, som bröts som tunna tändstickor. Träden dämpade visserligen kraschen, men planets metalliska kropp klövs ändå i flera bitar. Delarna spreds över marken och några började brinna. Fågels bur slungades iväg en bra bit och vanställdes och sprack, så att Fågel kunde tränga sig ut ur den. Skickligt, det har jag gjort bra, sade Fågel till sig själv när han utrönte att han nästintill var oskadd och att bara en enda av hans fjädrar hade fastnat i den förvridna buren.
Oskadd och dessutom fri! Vilken tur, tänkte han.
Eller? Hade han så stor tur egentligen?

På bara några få dagar hade Fågels liv förändrats totalt.
Vid detta givna tillfälle var han utan sin familj, utan sina vänner, utan sitt härliga och hemtrevliga bo, omgivet av en paradisisk miljö. I stället befann han sig…
Ja, var i brinnande helskotta var han någonstans?
Och till på köpet helt ensam.

Eller? Fanns det några andra överlevare kanske?
Fågel traskade tillbaka till det störtade flygplanet. Han såg bara förödelse, så långt hans ögon räckte. Men plötsligt, i buskarna…
Tänk! Fågels hjärta började bulta av lycka…
Men reptilhjärnan ville annorlunda. Han tänkte på att det kanske var hans kidnappare som lurade kvar…
Han började springa bort, bort, långt bort därifrån, allt vad han orkade.

Oj! Jag tappade visst några av mina vackraste fjädrar. De slets loss av buskar som jag ålade mig genom… De tomma ställena smärtade av intigheten… Som om fjädrarna och han var en och densamma, som om de och han var oskiljaktigt förbundna med varandra.
Jag borde vända tillbaka och plocka upp den. Om inte annat, så för att inte lämna spår efter mig, tänkte han, men rädslans röst är för det mesta den, som vinner i tvistiga frågor.
Trots det återvände han. Sina borttappade fjädrar fann han dock ej. Som om någon plockat upp dem och tagit dem med sig.
Men om nu så var fallet, var finns denna någon, vad är avsikten, man kan gott undra.

Fågel var trött och förvirrad och inte tänkte han helt klart heller. Vid givna omständigheter, var det mer naturligt än oförståeligt. Dessutom var han hungrig. Hungrig som en varg som man säger.
Men Fågel var inte den som gav upp. Det behövs mer än ”rymdvarelser”, kidnappare och störtade flygplan och bortslitna fjädrar… Han skulle kämpa!
Hur annars skulle han få en chans att få se sin kära familj igen?
Och om han inte lyckades?
Med smärtan i hjärtat tänkte Fågel även på detta alternativ.
Men han ryckte upp sig igen. Eftersom, tänkte han, det finns alltid andra att tycka om och vara omtyckt av.
Fågel var fast besluten att skapa sig en egen familj, eller i alla fall träffa en vän att hålla kär. För alla behöver vänner, det kände och visste Fågel. Eftersom ensamhet sällan gör någon hel och odelbart lycklig.
Fågel hade haft riktiga kompisar hemma, så hur svårt skulle det behöva vara, att hitta någon eller några på andra ställen?

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

FÅGLAR
är sagan om den färgglada fågeln som försöker finna nya vänner genom att vara till lags på alla sätt och vis. Fågel erfar dock att en varaktig, likstämd och lyckosam gemenskap måste ta hänsyn till var och ens egna förutsättningar.

FÅGLAR
är en varm och humorfylld saga om utanförskap och gemenskap, själviskhet och inlevelse, egenkärlek och kärlek.

FÅGLAR
bygger på teaterpjäsen AAAHR!!! som korades till 2006 års vinnare i klassen Young children i den världsomfattande dramatävlingen utlyst av International Playwrights’ Forum, The International Theatre Institute och International Association of Theatre for Children and Young People. Den svenska översättningen av teaterpjäsen AAAHR!!! är redan utgiven i bokform under namnet ÄÄÄHR!!!

Skriven 2019-12-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners