THE NIGHTINGALE

Regi: Jennifer Kent
I rollerna: Aissling Franciosi, Sam Claflin, Baykali Ganambarr, Damon Herriman, Harry Greenwood

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-11-29

Jennifer Kent slog igenom med The Babadook, en å det värsta lika hypad som minimalistisk spökeriskräckis, som jag ärligt talat hade svårt att se storheten i. Då är Nightingale avsevärt bättre. Skräckelementet finns dock här också, men då handlar det mest om skräck av det mänskligt skapade slaget i ett historiskt sammanhang.

Det är 1820-tal, platsen är Tasmanien. Där slavar irländska Claire åt en en djupt osympatisk brittisk officer på en straffkoloni. Hawkins är namnet, och denne skyr vare sig översitteri eller pennalism. Eller att begå våldtäkt mot Claire och mord på man och barn ska det visa sig. Det är alltså inte alls konstigt att den unga kvinnan får hämnd i sinnet efter att ha tagit sig samman efter det grova övergreppet.

Sagt och gjort. Snart befinner sig Claire och Billy, en ovillig vägvisare från ursprungsbefolkningen på en strapatsrik road trip genom ett ogästvänligt landskap. Duon är hack i häl på Hawkins och hans medlöpare, som är på väg norrut mot en befordran och de fina salongerna i stan.

Hur det hela slutar ska inte avslöjas, men man väl säga som så att Claire och Billy skipar rättvisa i en tid då det var omöjligt att få officiell upprättelse om man tillhörde de utsattas och fattigas skara.

Det ska villigt erkännas att The Nightingale är något av det mest våldsamma jag skådat på länge. Våldet är hårt och kompromisslöst, och sekvensen då Claire blir utsatt för en gängvåldtäkt är ytterst obehaglig. Samtidigt är Hawkins och hans anhang skildrade som genomruttna as, vilka utnyttjar sin position till max för att de kan. Eller rent av bara för att de gillar det. Vi talar typiskt upplägg för en hämndfantasi, helt enkelt.

Fast på samma gång är The Nightingale också en skickligt genomförd thriller i besittning av ett ständigt obehag, som kryper under skinnet på en. Det som sedan betraktar det hela mer i detalj på kommer att se att den manusförfattande regissören också tagit vara på de möjligheter som finns vad gäller att slänga in brasklappar om kolonialism, folkmord, rasism och vissa mäns svinaktiga beteende, och de sparkarna inbillar jag mig, går utmärkt att överföra på vår moderna tid också.

På en mer positiv sida av spektrat finns Claire och Billy, som initialt inte kommer nämnvärt överens, men som sedan gradvis inser att de har mer gemensamt än vad fördomarna säger. I denna duo ges toleransen och förståelsen ett välbehövligt ansikte.

Utöver allt detta är förstås The Nightingale också både en riktigt spännande och välspelad skapelse. Inte minst Aissling Franciosi som Claire lyser. Om något gör hon ett så kallat ”star making performance” medan britten Sam Claflin som Hawkins med den äran personifierar årets kanske största äckel på världens filmdukar.

Skriven 2019-11-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners