Klicka på bilden, för att se hela bilden
FAKTA
Regi: Robert Eggers
I rollerna: Robert Pattinson, Willem Dafoe, Valerila Karaman
BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2019-11-22
Visst är det intressant att vissa filmer visar sig vara exakt så som man förväntat sig att de är. Som till exempel Robert Eggers’ The Witch (eller The Vvitch, som vissa vill stava titeln) från 2015. Jag såg inte The Witch förrän häromdagen; kvällen innan pressvisningen av The Lighthouse, Eggers’ nya film.
Anledningen till att jag inte sett The Witch förrän nu, är helt enkelt att jag inte känt mig lockad. Visst blev den kritikerrosad och många älskar den, men efter att ha sett bilder och klipp, och läst recensioner, kände jag på mig att det här nog är urtypen för en skräckfilm för folk som inte gillar skräckfilm.
Så såg jag då The Witch, och jodå: den var precis så som jag trodde att den skulle vara! Filmen ser ut som ett bygdespel på Skansen, med en lokal amatörteatergrupp utklädda i 1600-tals-kläder. Alla pratar med konstig dialekt. Färgerna är så urblekta att filmen i det närmaste är i svartvitt. Filmmusiken låter som om någon stämmer sin fiol. Tempot är långsamt, spänningen är obefintlig, men så plötsligt blir den lite intressant – men då är det bara fem minuter kvar. Konstnärligt värre, alltså. Jag älskar gamla brittiska 70-talsfilmer på samma tema, till exempel The Blood on Satan’s Claw från 1971, men de har ett helt annat anslag än The Witch.
The Lighthouse är bättre. De senaste åren har jag sett en handfull skräckfilmer som utspelar som utspelar i fyrar, ibland till och med på ensliga öar med en fyr på. Här har vi alltså ännu en.
Willem Dafoe och Robert Pattinson spelar två fyrskötare som anländer till en minst sagt ogästvänlig ö i New England, på vilken det bara finns en gammal fyr. Dafoe är Wake, den gamle veteranen som bestämmer, Pattinson är den unge Winslow, som får finna sig i att lyda. De ska rusta upp fyren och efter två veckor kommer en båt och plockar upp dem.
På grund av en storm blir de kvar på ön. Wake super, Winslow plågas, fiskmåsarna går Winslow på nerverna, Wake blir förbannad när Winslow ger sig på fiskmåsarna, eftersom döda sjömän själar lever vidare i dessa fåglar. Winslow hittar mystiska saker på ön, han ser syner i vilka han konfronteras med en sjöjungfru, och både Winslow och Wake blir alltmer vansinniga i en historia som hämtar inspiration bland annart från den grekiska mytologin.
Att The Lighthouse är en utstuderat konsnärlig film står klart redan när den rullar igång. Inte nog med att den är svartvit, filmformatet är även beskuret så att bildytan närmast är kvadratisk. Kanske för att göra filmen mer klaustrofobisk, som fallet var med Fish Tank?
Dafoe och Pattinson är båda dugliga skådespelare, men här är de utspökade med mustascher och lösskägg, de pratar med konstig dialekt, och de tar i för kung och fosterland, de fläskar på med hela registret. I synnerhet när de blir galna. Överspel? Jo, jag vill nog påstå det.
Vid flera tillfällen sitter Wake och Winslow mittemot varandra vid ett matbord och blänger. I svartvitt. Och det slog mig: vänta nu här – är detta en amerikansk version av Turinhästen? Två skådisar, en plats, entonig musik, svartvitt, de sitter och äter. Hästen är utbytt mot måsar. Turinmåsen?
The Lighthouse är lite för uppfylld av sig själv, den är utstuderad in i minsta detalj. Men – jag tyckte att den var rätt bra. Tills jag tröttnade. Jag vill nog hävda att The Lighthouse är en halvtimme för lång. Det är väldigt utdraget och aldrig riktigt engagerande. Filmfotot är strålande, det är jättesnyggt, och miljöerna är inspirerande, men att sitta och titta på två överspelande ötokar i nästan två timmar är inte min kopp te. Jag sänker mitt betyg ett snäpp.
Vill jag ha långsamt och konstnärligt, väljer jag Jean Rollin.
Skriven 2019-11-21
