THE LIGHTHOUSE

Regi: Robert Eggers
I rollerna: Robert Pattinson, Willem Dafoe, Valerila Karaman

BETYG: FYRA
PREMIÄR: 2019-11-22

Låt mig redan från början framhålla att The Lighthouse verkligen inte är en film för alla. Snarare tvärtom. Ingen skulle protestera om jag säger att det här är en smal skapelse för en art housepublik som inte skyr det mörka, skitiga och utflippade. Eller för den delen filmer i svartvitt. För jovisst, kära läsare det hela har skjutits färglöst också, något de flesta i dagens biopublik aldrig ens hört talas om.

Men med detta sagt ska ändå villigt erkännas att jag faktiskt uppskattade det som spelades upp på filmduken. För det första är skådespeleriet alldeles lysande, men bortsett från det präglas det här av en näsan parodisk eländesskildring. Svärtan är påtaglig om man säger så. Samtidigt finns här även en beckmörk humor, men den lär säkerligen en del missa mitt i all misär med tillhörande umbäranden.

Handlingen är enkel. Tiden är 1890-tal och platsen en fyr utanför New Englands kust. Dit anländer två fyrvaktare i form av gamle sjöbjörnen Thomas Wake och den unge Eprhraim Winslow för att spendera en kortare period. Dessvärre gör väderförhållandena att den inte särskilt dynamiska duon tvingas stanna kvar där på obestämd tid. Med inte överdrivet goda relationer dem emellan som följd. Konflikterna ligger för all del i luften från första stund, men i takt med att tiden förflyter växer frustrationen mellan dem allt mer.

Att den slutliga uppgörelsen kommer som ett brev på posten är alltså inte så konstigt, och allt har inte med den slitsamma situationen och karga miljön att göra. För saken är också den att den smått pennalistiske pratkvarnen Wake och den hemlighetsfulle lite asociale Winslow inte har mycket om ens något gemensamt. Vem som vi i publiken ska sympatisera med står dock omgående klart, men allt är inte lika svartvitt som själva filmen. Så småningom uppvisar även ungtuppen upp osympatiska drag. Samtidigt har de bara varandra, så när tillvaron blir för svår utväxlas både förtroenden och alldeles för många skålar.

På många sätt är det här förstås en tämligen komplex historia. På samma gång målar regissören Robert Eggers dock på sin (film)kanvas med tämligen breda drag, vilket kan tyckas vara en aning motsägelsefullt. Det är dramatiska känsloutspel, våldsamma konfrontationer och gräll knäpp symbolik som gäller för nästan hela slanten.

Samtidigt lyckas man göra det fula närmast vackert via ett superbt fingertoppskänslig nyanserat foto. Fast utan det utsökta skådespeleriet av Willem Dafoe och Robert Pattinson hade det inte fungerat. Deras insatser ter sig som en lika oemotståndlig som obehaglig studie i galenskap, och de kommer att leva länge.

Skriven 2019-11-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners