OM DET OÄNDLIGA

OM DET OÄNDLIGA
Regi: Roy Andersson
I rollerna: Bengt Bergius, Marie Burman, Amanda Davies, Tatiana Delaunay, Karin Engman

BETYG: TVÅ
PREMIÄR 2019-11-15

Sånger från andra våningen och Du levande såg jag i Cannes år 2000, respektive 2007. En duva satt på en gren och funderade på tillvaron såg jag på en galapremiär i Malmö 2014. Utan att vara överväldigande entusiastisk, tyckte jag att de här tre filmerna var rätt bra, i synnerhet Du levande. Men – jag kan omöjligt hålla dem isär. Det känns som om Roy Andersson gjort samma film tre gånger.

På dagen fem år efter galavisningen av En duva traskade jag genom ett regnigt Göteborg till en pressvisning av Roy Anderssons nya film, Om det oändliga. Vad skulle jag få se? Har han gjort samma film en fjärde gång?

Svar:ja. Fast den här gången är det mycket sämre än tidigare. Om det oändliga torde vara Anderssons sämsta film. Den är bara en timme och arton minuter lång, men känns oändlig. Det är en påfallande tom och tråkig film, och det är inte utan att jag misstänker att de recensenter som hyllar filmen ljuger, och är positiva enbart för att det är en film av Roy Andersson.

Återigen handlar det om en lång rad tablåer. Scener filmade med statisk kamera. En kvinnlig berättarröst inleder varje scen med säga “Jag såg en man som (gjorde något)”, eller “Jag såg en kvinna som (gjorde något)”. Jag tror inte att det är tillåtet att erkänna det här, men flertalet av scenerna är fullkomligt obegripliga och poänglösa. Till exempel den allra sista, i vilken en bil står på en landsväg och en man rotar under motorhuven. Berättarrösten säger “Jag såg en man som hade problem med sin bil.” Efter att vi fått se gubben och bilen ett par minuter är det slut och eftertexterna rullar. I en annan scen hjälper en man sin dotter att knyta skorna i hällregn. “En resa genom livets stora och små skeenden” kallar distributören det här. Ja, snacka om små skeenden.

Här och var blänker det dock till. En scen med en kypare som häller upp vin på en restaurang är kul, liksom en scen med en tandläkare som fått nog. Bäst är de scener som handlar om en präst som drömmer mardrömmar och som tappat sin gudstro.
Filmfotot är i vanlig ordning bra, det här ser ut som Roy Anderssons filmer brukar se ut, även om de surrealistiska inslagen och de imponerande scenografierna är färre än tidigare. Liksom i de tidigare filmerna fälls de fåtaliga replikerna på ganska märkliga sätt.

Många kommer att analysera den här filmen sönder och samman, och skriva spaltkilometer om den. Själv tycker jag att det är så tunt och ointressant att jag inte kommer på mer att skriva än det här.

Om det oändliga känns som en parodi på en Roy Andersson-film. En parodi på svår, konstnärlig film. Det här är ungefär som att stå och titta ut genom sitt fönster en grådaskig höstdag och notera de icke-händelser man ser nere på gården, och sedan göra film av dessa gråa icke-händelser.

Det hade slutat regna när jag kom ut från biografen.

Skriven 2019-11-14

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners