AD ASTRA

Regi: James Gray
I rollerna : Brad Pitt, Tommy Lee Jones, Ruth Negga, Donald Southerland, Kimberly Elise

BETYG: ETT
PREMIÄR: 2019-09-20

Ad Astra. Det låter som ett läkemedelsföretag. “Var jobbar du någonstans nuförtiden?” – “Jag har fått nytt jobb på Ad Astra i Lund”.

Men det är det inte, nej, Ad Astra – mot stjärnorna – är en ny film av James Gray, som gjorde The Yards och We Own the Night. Producent är Brad Pitt, som även innehar huvudrollen som astronauten Roy McBride.

Främst av allt är Ad Astra en av de tråkigaste filmer jag någonsin sett. Filmen är ett uthållighetstest enbart för extrema självplågare. Det här är så vansinnigt jävla skittråkigt att jag fick sitta och örfila mig själv under speltiden för att kvickna till, och jag tittade på klockan oavbrutet.

Det är några år in i framtiden, och Roy McBride utses för att skickas ut i rymden, där han ska leta upp en försvunnen rymdstation. Ombord på stationen finns Roys farsa Clifford (Tommy Lee Jones), man man trott dog ett par decennier tidigare, men som verkar vara vid liv – och besvärlig. Roy måste hämta hem farsgubben.

Till en början har Roy Donald Sutherland med sig på resan, men han blir kass redan när de kommit till Månen, och Roy ska vidare till Mars. Sedan blir besättningen ombord på raketen till Mars lite snea på Roy, så tumult utbryter och alla dör utom Roy, som fortsätter ensam. Fast ibland tänker han på sin fru, som spelas av Liv Tyler i ett par scener.

Ad Astra känns som en film gjord av en jävligt pretentiös gymnasieelev. Bilderna är fantastiskt flotta och maffiga; rymdskepp och astronauter och grejor, det är pampigt och svindlande. Men i övrigt är det är så pretentiöst att det blir parodiskt och löjeväckande. Filmen är låtsasdjup. Brad Pitt agerar berättarröst, hans medvetandeflöde halvviskas fram. Ibland tittar Liv Tyler in i kameran och viskar någonting. Ibland får vi se minnesbilder på Brad Pitt och Liv Tyler där de håller om varandra. Eller står i ett landskap med utslagna armar. Filmens tempo är så långsam att filmen kan misstas för att vara död.

… Men värst av allt är musiken. En konstant ljudmassa som låter som elektronisk avslappningsmusik. Som om vi hamnat på en tvåtimmars rymdkurs i yoga. Rymdyoga. Även under filmens två konstiga actionscener, varav den första – i vilken de överfalls av pirater på månen – är obegriplig, spelas seg avslappningsmusik.

Filmen handlar om livet, döden, eventuellt utomjordiskt liv, mänsklighetens överlevnad, och kosmos. Men för min del handlade filmjäveln mest om att den skulle ta slut, så att jag kunde släppas ut ur salongen, gå på dass, och åka hem.

Jag skulle vilja släppa ner Ad Astra i Rambos underjordiska tunnlar, så att Rambo kan sätta en skarpslipad högaffel i den.

Skriven 2019-09-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners