EN LUGN STUND (Une heure de tranquillité)

Enkelspårig spring-i-dörrrna-fars, Frankrike 2014
I rollerna: Christian Clavier, Carole Bouquet, Valérie Bonneton, Rossy de Palma, Stéphane De Groot
DVD/Blu-Ray/VOD
(Njutafilms)

En lugn stund är en farsartad fransk komedi av Patrice Leconte (Änkan från Saint-Pierre, Hårfrisörskans make) med Christan Clavier (Bröllopskaos, Visitörerna) i huvudrollen.

Christan Clavier är just nu aktuell i Bröllopskaos – igen! och alla som sett den filmen vet att Christian Clavier är en komiker som verkligen kan konsten att tappa fattningen och få högljudda utbrott … på ett sätt som är sällsynt franskt komiskt!

Den som vill se Christian Clavier få ännu fler utbrott … kan passa på att se En lugn stund. I denna komedi finns inte en enda lugn stund!

Ett vinylfynd i hemmets lugna vrå

Christan Clavier spelar läkaren Michel som gör ett fynd på en loppmarknad – en jazzskiva (vinyl så klart!) som han letat efter i evigheter! Genom att gå på loppmarknader. (Han har tydligen inte tänkt på att leta på den franska motsvarigheten till Blocket eller e-bay).

Som vanligt när Michel är ute och går så kommer folk fram och berättar om sina krämpor. Men så småningom når han hemmets lugna vrå och där ska han lyssna på skivan …

Älskarinnan, fruns otrohet, svartjobbare, grannfest och annat

Fast han får inte en enda liten lugn stund. Älskarinnan ringer hela tiden på telefonen. Frun vill tala ut om sin egen otrohetsaffär, och avslöja att den bortskämde, ohängde sonen egentligen har en annan pappa (Michels bäste vän). Hemhjälpen (en Almodóvar-kändis!) går runt och är snuvig. Svartjobbande hantverkare slår sönder vattenrören i lägenheten. Den bortskämde, ohängde sonen kommer oanmäld med en hel hög flyktingar som han “räddat” (i jakt på snygga tjejer) och grannarna bestämmer sig samtidigt för att ha årets stora grannfest hemma hos Michel …

Behöver komma bort från springet i dörrarna

Låter det rörigt?

Det här är baserat på en teaterpjäs, och det märks verkligen att det en gång i tiden har varit en klassisk spring-i-dörrarna-fars, där folk ska springa ut och in på scenen hela tiden. Det är verkligen ett jobbigt och repetitivt grepp – särskilt på film. Teaterpjäser som filmas på detta sätt stagnerar, man behöver komma bort från “scenen” och dörr-springet, ut från lägenheten.

Dessutom; Det är meningen att man ska tycka att Michel är självisk. (Det är bland annat filmaffischens tag-line). Istället verkar han väldigt vanlig. Jobbar som läkare på en privat mottagning praktiskt taget dygnet runt … så visst känner han för att ha lite helgledigt, och lugn och ro, utan byggjobbare, flyktingläger och grannfest i lägenheten. Samtidigt. Vem som helst hade blivit irriterad.
Med eller utan jazzskiva.

Enkelspårigt och jobbigt

Alla personerna verkar vara tunna karikatyrer, man har inte alls jobbat med deras personligheter. Borde inte Michel bli förbannad när han får reda på att hans son inte är hans son? Sonen som han haft som “sin” och försörjt i över 30 år? Istället för att bara tänka på att lyssna på sin jazzskiva?

Det är meningen att det ska vara komiskt, men det blir snarare enkelspårigt och jobbigt. Stressigt jobbigt. Efter att alla har sprungit runt och slagit i dörrarna i ungefär en timme och en kvart, då längtar man verkligen efter att själv få En lugn stund!

Skriven 2019-11-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners