ANTONIO BANDERAS – hårdkokt action, Bocelli, The Laundromat och – givetvis – Almodovar

Antonio Banderas är på toppen igen, men det krävdes att han gick tillbaka till sina spanska rötter för att han åter skulle uppmärksammas på allvar. Rollen som den deppige och sjuklige regissören Salvador i Pedro Almodovars bioaktuella Smärta och ära renderade honom priset för bästa manliga huvudroll vid filmfestivalen i Venedig nyligen.

Att kollra bort statliga myndigheter och ruinera småsparare

Ja, också har han förstås en av de stora (svindlar)rollerna tillsamman med Gary Oldman i sprillans nya Netflixfilmen The Laundromat, en skapelse som trots titeln inte alls utspelar sig i tvätteribranschen utan i den alldeles för ofta genomruttna försäkrings- och investeringsbranschen där skalbolag och sinnrika företagskonstruktioner ser till att kollra bort statliga myndigheter och ruinera småsparare. Associationen till filmer som The Big Short och i viss mån Margin Call och klassiska Wall Street är lätt att dra. Däremot ser det lättsamma sarkastiska berättarhandlaget ut att komma direkt från förstnämnda titel. .

Ett förflutet med Almodovar tillbaka till 1982

Men det var alltså med Almdovar karriären en gång i tiden tog fart. Banderas har ett förflutet med Almodovar som går tillbaka till 1982 då han hade en liten roll i dennes tidiga Passionens labyrint, och samarbetet har fortsatt ända in i det nya millenniet med en huvudroll i obehagligt starka skräckisen The Skin I Live in och en biroll i skojigt lättviktiga Kära passagerare.

Kunde knappt ett ord engelska

Fast redan från och med slutet på åttiotalet hade även Hollywood vaknat. Banderas och Armand Assante – en gång i tiden en stenhård Mike Hammer, vart tog han vägen? – spelade kubanska musikerbröder i The Mambo Kings från 1992. Inspelningen föregicks av intensiva språkstudier för spanjoren eftersom han knappt kunde ett ord engelska.

Prestigerullar och blockbusters

Men det gick ju alldeles utmärkt ändå. Stora roller i en rad prestigerullar följde under nittiotalet, däribland filmatiseringen av Isabelle Allendes stjärnspäckade Andarnas hus, Jonathan Demmes Philadelphia mot Tom Hanks och Neil Jordans En vampyrs bekännelse med Tom Cruise och Brad Pitt och musikalen Evita med självaste Madonna.

Ungefär i samma veva som sistnämnda film släpptes breddade sig Banderas och fick blockbusterhits med nytolkningen av Zorro i två filmer medan papparollen i Spy Kids-trilogin gjorde honom till ett namn även inom matinésektorn. För egen del var jag av naturliga (gubb)skäl aldrig överdrivet intresserad av dessa barnanpassade Bondkopior, signerade Quentin Tarantinos kompis Robert Rodriguez.

Däremot slickade jag mer än gärna i mig hans skojiga rösttolkning i animerade spin-offen till Shrek, Puss in Boots eller Mästerkatten i stövlar på svenska. Liksom The SpongeBob Movie: Sponge Out of Water i vilken spanjoren tog hand om skurkrollen, för övrigt.

El Mariachitrilogin, Machete och The Expendables

Men för att nu fortsätta på Rodriguezspåret, så var det han som en gång i tiden fick in Banderas i den mer hårdföra actiongenren. Året var 1995, och den då okände Rodriguez fick chansen att göra en uppföljare till sin superlågbudgetrulle El Mariachi. De futtiga sjutusen dollar han skrapat ihop till föregångaren hade tack vare Columbia Pictures plötsligt förvandlats till sju miljoner i samma valuta när det blev dags att spela in ”tvåan”, och i det läget var Banderas en given kandidat för huvudrollen.

Rodriguez och Banderas avslutade sedermera trilogin med Once Upon a Time in Mexico åtta år senare, men dessa två moderna westerns var bara början på den sistnämndes promenad längs de mer våldsamma alstrenas aveny.

Lite i samma anda som Mariachifilmerna var Machete Kills med hårdingen Danny Trejo i titelrollen, och tro det eller ej men Rodriguez stod bakom kameran även här. Med tanke på denna meritlista kom det knappast som någon överraskning att Sylvester Stallone värvade Banderas för sin tredje The Expendablesfilm. Eller att Steven Soderbergh gjorde samma sak för sin gravt underskattade konspirationsthriller Haywire.

En smått klaustrofobisk liten thriller

2017 visade sig dock vara ett extremt produktivt actionår. Hela fem stycken mer eller mindra barnförbjudna gritty skapelser med Banderas namn högt i rollistan släpptes under denna tolvmånadsperiod. Vare sig Black Butterfly eller Simon Wests (Con Air, Lara Croft: Tomb Raider) Gun Shy har emellertid avnjutits. Däremot har såväl Security som Acts of Vengeance och Bullet Head inhandlats på BluRay och avverkats.

Med detta sagt ska väl sägas att ingen av dessa lär förändra filmhistorien. Däremot tycker jag nog att de alla är värda att se. Bäst i trion är Bullet Head, en smått klaustrofobisk och tämligen effektiv liten thriller om tre yrkeskriminella spelade av Adrien Brody, John Malkovich och Rory Culkin, som tagit sin tillflykt till ett övergivet lagerutrymme efter en misslyckad stöt. Så vad är Banderas roll här? Storgangstern förstås.

Föredrar mer vuxna actionrullar

Security i sin tur kan bäst beskrivas som en småskaligare variant på Die Hard i ett shoppingmall medan Acts of Vengeance är en tämligen traditionell hämnarrulle med en liten twist. Som sagt talar vi inga märkvärdigheter. Men för egen del måste jag säga att jag i många fall föredrar den här typen av mer vuxna actionrulllar, som både har en viss realistisk prägel, och samtidigt ignorerar alla tankar på amerikansk PG-13 censur med allt vad det innebär av begränsningar vad gäller våld, sex och språkbruk. Alla som inte växt upp på sjuttio- och åttiotalet förstår förmodligen inte vad jag pratar om här. Dagens explosioner i parti och minut med tillhörande klipphysteri som gör att det knappt går att se vad som händer på filmduken får en att längta tillbaka till gamla tider.

Banderas lyser upp ljummen biopic om Bocelli

Fast man kan förstås förstå om Banderas blev trött på att skjuta folk på film detta dådens år 2017. Kanske var det därför han också tog sig tid att medverka i DVD-aktuella The Music of Silence, en biopic om Andrea Bocelli i regi av veteranen Michael Radford (1984, Il Postino). Banderas spelar här The Maestro, mannen som tar sig an dramats protagonist Amos Bardi och guidar honom mot stjärnorna.

Att det här är ännu en verklighetsbaserad skapelse om en artist som lyckades slå de dåliga oddsen råder det förstås knappast något tvivel om, men det här är långt ifrån den bästa versionen av denna historia som finns där ute. Missförstå mig inte nu, fans av genren – och Bocelli – kommer förmodligen inte att bli uttråkade. Fast om sanningen ska fram är det här en rätt ljummen film utan större nerv och svärta. Även om Banderas tveklöst lyser upp helheten när han väl dyker upp halvvägs in i berättelsen.

En kommande filmvår av högprofilsprojekt

Men för att nu gå tillbaka till där denna krönika inleddes och knyta ihop säcken; vad kan man säga mer än att 59-åringen från Malaga har trätt in i en ny (film)vår. Lysande Smärta och ära och vassa The Laundromat är bara början. Nästa år bjuder på en hel radda högprofilprojekt, däribland ännu en remake på Doktor Doolittle, denna gång förkortad till Doolittle, titelrollen i biopicen Lamborghini och uppföljaren till roliga våldsamma actionkomedin The Hitman´s Bodygurard, nu kallad The Hitman’s Wife’s Bodygurard.

Det ser ljust ut

Ja, också är det tänkt att den ständigt försenade, mer skräckbetonade X-Men-filmen The New Mutants äntligen ska få premiär. Samt Down By the Water, en på pappret noirdoftande thriller inspirerad av sångerskan PJ Harveys sång med samma namn.

Så att hävda att det ser ljust ut för Banderas är knappast någon överdrift. Han har all anledning att gå runt och nynna på indiebandet Timbuk 3:s åttiotalshit The Future’s so Bright I Gotta Wear Shades i dessa dagar.

Skriven 2019-10-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners