CHER, Royal Arena, Köpenhamn den 15 oktober 2019

På frågan om vad hon tyckte om att fylla fyrtio svarade Cher kort och koncist ”It’s a bitch” då det begav sig för evigheter sedan. Arton år äldre var hon 2004 då jag avnjöt henne live senast, och redan då talades det om att pensionen var nära. Vilket den också var, året därpå bekräftades att Living Proof: The Farewell Tour verkligen var slutet. Trodde man. Men redan 2008 var den glamourösa sångerskan på plats igen där hon hör hemma. I Las Vegas, alltså. Då signerades nämligen ett fett treårskontrakt värt 180 miljoner dollar med kasinot Caesars Palace.

Ett farväl till de många trogna fansen

Fast denna senaste turné med den något självironiska titeln Here We Go Again måste väl ändå utgöra ändhållplatsen för en magnifik karriär. Eller vem vet, men vid sjuttiotre års ålder ligger det väl nära till hands. Trots allt. Det var i alla fall lätt att tolka denna sedvanligt lyxiga show som ett slags farväl till de många trogna fansen. Vilket i det här fallet inte bara betydde en sammanfattning av den musikaliska gärningen, utan även viss uppmärksamhet åt den tämligen varierade filmkarriären i form av diverse snuttar på videoskärmen i bakgrunden.

Bokslut över ikonstatusen, men mest över den genremässiga variationen

Givetvis var tillställningen också en orgie i skön och oftast färgstark over the top-klädsel. På Royal Arena bytte sångerskan mer eller mindre persedlar nästan varje nummer, och naturligtvis var det hon bar både en hyllning till kreativiteten och en blinkning till den egna historien.

Man skulle kunna uttrycka det som så att även om inget ännu är hugget i sten om Chers vidare (live)äventyr vilade det ändå en air av definitivt bokslut över hela tillställningen. För showens uppbyggnad skvallrar som sagt om en vilja att sammanfatta, och då talar jag kanske inte i första hand om hennes position som populärkulturell ikon eller bilden av henne som en lika frispråkig som mångfasetterad diva, utan, som sagt, om den genremässigt varierande musik hon spelat in genom åren.

Aldrig brytt sig om surmagade kritiker

Nu är det förstås inte alla som kommer undan med detta, men sångerskans kameleontartad beteende i studion har ofta varit lyckat. För Cher är alltid omisskännligen Cher. På något sätt är hon genuin oavsett vad hon än gör. Hon agerar efter eget huvud, och har aldrig brytt sig om vad surmagade kritikerna tycker. Däremot har fansen hängt med i utvecklingen, vilket om något märktes på responsen i den sedan länge utsålda arenan. Det spelade liksom ingen roll vilken musikalisk tidsålder som avhandlades.

Sonny; som ett spöke ur det förflutna

Fast det fanns förstås ett antal höjdpunkter som stod ut. I Got You Babe var en av dem. Den sedan länge avlidne partnern Sonny Bono figurerade här som duettpartner likt ett spöke ur det förflutna på videoskärmen bakom sångerskan. Över tjugo år har förflutit sedan Sonny lämnade jordelivet, men innerligheten och saknaden i hennes leverans här gick inte att ta fel på. Rörande är nog ordet jag letar efter.

En annan höjdpunkt kom mot slutet när det sena åttiotalets flirt med den melodiska FM-rocken skulle uppmärksammas. I mina öron är det kaloririka soundet på dåtidens albumtrio Cher, Heart of Stone och Love Hurts bland det starkaste i vokalissans katalog, och denna afton bjöds man både på en mäktig I Found Someone och en uppspelt If I Could Turn Back Time.

Fernando och ett häftigt diskoparty

ABBA-tolkningarna då? Jovars, tre stycken fanns med denna kväll, och som väntat var det Mamma Mia-låten Fernando som lyste mest. Den smådammiga Waterloo kunde man ha och mista, men den känslofyllda tolkningen av förstnämnda sång känns redan som Chers egen.

Som avslutning bjöds man givetvis på häftigt diskoparty i form av Believe med den där välbekanta auto-tunerösten och allt.

Visst levererade Cher, men ingen är perfekt

Summa summarum har jag ytterst svårt att tänka mig att någon på plats i arenan gick hem missnöjd. För visst levererade Cher det hon skulle och mer därtill. Rösten höll, överdådet var på förväntad nivå och showmanshipet lyste lika starkt som karisman. Dock skulle jag gärna sett att några jämförelsevis svaga sånger, typ österländskt färgade Gyatri Mantra bytts ut, det förvisso tänkvärt roliga, men väl långa mellansnacket kortats och att man kanske inte förlitade sig riktigt lika mycket på filmsnuttar på videoskärmen. Men å andra sidan; inget eller ingen är perfekt. Inte ens en sjuttiotreårig entertainer som levt sitt liv på scenen i fem decennier och mer därtill.

Foto: Michael Lindström

Skriven 2019-10-16

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners