HSB försöker lägga locket på min granskning

Detta är min 6:e artikel om HSB:s misshandel av Kristina, en sjuk kvinna som under många, plågsamma veckor inte lyckats utverka från HSB att avlägsna det missljud som dränerar henne på de knappa krafter som hon har kvar.

De första 5 artiklarna kan bland andra ställen läsas även här:
1/ ”Det sker ett överlagt mord framför våra ögon
2/ ”HSB:s vedervärdiga experiment med människors hälsa
3/ ”’HSB, jävla nazisvin!’
4/ ”HSB = Här Struntar vi i Bostadsrättsinnehavarna
5/ ”HSB och kriminalitet

Hur osannolikt det än låter, HSB fortsätter med sin misshandel av Kristina. Men allt tog en ny vändning den 11 oktober 2019.
Jag ringde HSB:s Boråsnummer 077 110 10 30, direkt på morgonen, för att fråga, vad som har hänt sedan processen återigen avstannat när jag äntligen lyckades utverka ett löfte att nu skall det rulla på. Jag ville prata med Margareta Josefsson, som verkade vara den som brydde sig. Men det gick inte för sig. En ny kvinna tog sig an samtalet och hon undrade vad saken gällde? Jag gav henne det slitna ärendenumret 2613983.
”Det här vill jag inte vara inblandad i”, sade kvinnan. ”Jag kopplar dig till tekniske chefen Daniel Johansson” varpå hon lade på.

Det var sällan jag har pratat med någon så nöjd som den tekniske chefen Daniel Johansson. Du är bortkopplad, jag får inte prata med dig, sade han segervisst. Men han ville uppenbarligen njuta av det han tydligtvis trodde var mitt nederlag. Och trots att han egentligen ”inte fick prata med mig”, berättade han, att ”Kristina” och bostadsrättsföreningens styrelse var i kontakt med varandra och att ”Kristina” inte längre önskade att jag skulle företräda henne, att jag således var ute ur leken.
Som om min kritik handlade om lek. Allt befann sig plötsligt på ruta ett.

Jag var säker på att han inte hittade på, eftersom jag vid det här laget känner Kristina någorlunda väl. Hon är så misshandlad att hon lätt skulle erkänna att det var hon som begick alla de mord som Thomas Quick numera är frikänd från. Vad som helst, bara för att få bort oljudet. Jag antar att styrelsen lovade henne att allt kommer att ordna sig, bara jag kopplas bort, och hon klamrade sig fast vid detta tvivelaktiga halmstrå. Skulle hon förneka mig och tack vare det få lägenhetens förfärliga oljud avlägsnat, då skulle hennes självförtroende plötsligt öka åtminstone flera tiotusen procent.

Ingen är förvånad över när en skabbig, misshandlad och ensam hund följer vem som helst, som bjuder den på en bit, möglig falukorv. Människor är inte alltför annorlunda i detta avseende, man ser och läser om det, dessvärre dagligen.
”Varför gjorde du det?” undrade jag.
”De kommer nu, de kommer nu, skall du se! Och allt blir äntligen OK.”

Och de kom, en fullödig delegation. De pratade en hel förmiddag med Kristina i hennes vardagsrum, utan att göra något. De försökte förklara för henne, varför det är så svårt att identifiera problemet med oljudet, och hon lyssnade, utan att förstå innehållet i deras pladder, och det passade dem naturligtvis utomordentligt väl.
Kristina kan inte ens sköta sin mobil, det vet jag, eftersom hon ber mig om hjälp. ”Jag förstår inte vad de säger, men det måste vara rätt, de är experter”, menade hon, och lät sig dras vid näsan än en gång.
Hon lär sig inte, och troligen kommer hon aldrig att göra det, eftersom meningen ”jag är för gammal för detta”, ledsagat henne sedan hon var femtio.

Så vad har HSB delegationen åstadkommit den 11 oktober 2019. De har stängt golvvärmen i hela trappuppgången, och dessutom stängde de varmvattnet, men bara hos Kristina, trots att det är uppenbart att oljudet kommer även då när hon försöker sova, med andra ord, oljudet kan inte komma från hennes egna kranar.

Hela ”arbetet” gick på 5 minuter. Att de fakturerade en hel arbetsdag för det, är jag tämligen säker på. Bedrägeri, även arbetsinsatsbedrägeri, måste löna sig. Inte sant?

Hjälpte dessa åtgärder? Naturligtvis inte. Inte den här gången och inte förra gången, och inte den förrförra då HSB-”experterna” försökte sig på ”reparationen”, enligt deras eget utsago.
Nu skall, gissar jag, HSB inte åstadkomma något på länge, nu skall HSB ge Kristina en läxa, för att hon hade mage att vända sig till en journalist och be om hjälp.

Någon gång under vecka 42, berättade Kristina, kommer reparatörerna byta ut köksblandaren både hos henne och i lägenheten strax ovanpå hennes. Det kommer definitivt ta kål på oljudet, menade HSB- ”reparatörerna”.

Jag är inte synsk och jag är inte vvs-tekniker, men jag är så gott som 100 % säker på att detta är ytterligare en undanmanöver som inte kan leda till någon som helst lösning, utan bara till ytterligare nya onödiga utgifter, som HSB-boende kommer stå för.
Varför?
1/ Oljudet härstammar inte från Kristinas kranar, se ovan.
2/ HSB reparatörerna konstaterade vid två olika tillfällen, när de var i lägenheten ovanför, att oljudet inte kommer därifrån. Så varför tänker HSB ändå byta kökskranen där?
3/ För en vecka sedan, under en sen eftermiddag, störde oljudet cirka 15 minuter i sträck och man kunde höra att någon höll på fylla ett badkar.
Jag ringde på hos flera Kristinas grannar för att fråga om någon håller på att fylla på badkaret. Jag började utfrågningen i lägenheten strax ovanpå Kristinas. I den lägenheten bor en, 93årig (!), trevlig, ensam Christel Irmgard Ruth Gustavsson, vars man gick bort bara nyligen. Hon bjöd mig in för att jag själv skulle förevisa mig om att ingen kran var på.
Christel Irmgard Ruth Gustavsson är inte bara 93 år gammal, utan hon är mycket skröplig. Hon är lika skör som Dödahavsrullarna som upptäcktes 1947.
Skulle hon bada i badkaret? Helt otänkbart. Skulle hon gå på toan, 4, 5, 6 gånger natt efter natt och tvätta händerna varenda gång efteråt? Det är lika otänkbart. Hon skulle inte klara av att sätta på vatten cirka 30 ggr under en dygn ens om hon hade en fjärrkontroll för vatten.

Att HSB har inriktat sig på denna nästan genomskinliga, 93-åriga timida människa, är av samma anledning som misshandeln av Kristina. Christel Irmgard Ruth Gustavsson kommer inte att protestera, eftersom hon inte kommer ha ork till det.

4/ Oljudet kommer inte från någon kökskran. Det är jag tämligen säker på.
Hur kan jag vara det när HSB-”experterna” söker felet just där?
Elementary.
Jag har undersökt saken, till skillnad från HSB-”experterna” som verkar ha som princip att ”jobba” i blindo.
Susningar kommer alltid omedelbart efter att någon var på toan – yes det är såpass lyhört i bostadsrättsföreningen Fornkullen – och jag har för mig, att det är tämligen sällan som man uträttar sina behov i köket.
Dessutom är det så, att de längst varande oljuden kommer när någon fyller på sitt badkar och när densamme duschar.

På natten mellan fredagen och lördagen den 12 oktober 2019 tvättade sig denne tvättbjörn 5 gånger, och under dagen den 12 oktober 2019 inte färre än 31 gånger, inklusive 2 bad i till brädden fyllt badkar.

När Olof Palme blev skjuten den 28 februari 1986, var jag övertygad om att hans mördare skulle hittas inom några timmar. Allt annat vore otänkbart. Inte bara för att han var vår statsminister, utan även på grund av att det skedde mitt i stan, när kvällsmänniskor pulserade i korsningen Sveavägen – Tunnelgatan, där mordet begicks. Polisen hade flera olika spår som skulle leda till mördaren, men störst krut lades på PKK-spåret. När en utredare tror sig ha facit redan innan hen bekantar sig med alla fakta och indicier, då tappar hen skärpan. Det gäller inte bara undersökningar av mord och bedrägerier och diagnosticeringar av olika sjukdomar, det gäller även letande efter källan till oljudet i Kristinas lägenhet.

Det var Kristina som bad mig att prata med HSB å hennes vägnar och hon läste även igenom mina artiklar innan jag skickade dem till en mängd redaktioner. Att hon förmåddes till att ta avstånd från min hjälp, var uteslutande på grund av falsk tro att om hon knäböjer med mössan i handen, då kommer HSB-herrskapet känna större sympati med henne. Det är beklagligt att man kan förmå en människa att tro något sådant.

En liknelse

Det är kanske svårt att följa det som HSB utsätter Kristina för, så jag skall beskriva det i form av en liknelse, där Kristinas bostadsrättslägenhet ersätts med en leasad bil. HSB är leasingföretaget i denna liknelse.
Kristina ringer till HSB och anmäler att den leasade bilen inte vill starta. Leasingföretaget lovar att komma och reparera bilen, så att den kommer att starta.
De första 3 veckorna händer ingenting, trots att Kristina ringer dagligen. Och dagligen lova även företaget att komma så snabbt som det bara går.
Men, förklarar företagets representanter, Kristina måste förstå att hon inte är den enda som har en leasad bil från dem, och att det är en hel del av deras bilar som inte startar, eller har något annat fel. Företaget har således fullt sjå, och de kommer omedelbart när det blir hennes tur.

Att avsluta leasingen får hon inte så länge bilen är trasig, inte heller kan hon få en prisreduktion, och att få låna en annan bil i ersättning under det pågående ärendet, kommer inte på fråga.

Till slut kommer tre reparatörer utsända från HSB för att titta på Kristinas leasingbil. De ser att bakom Kristinas bil står en annan, en röd bil, som Kristina tillfälligt lånat.
Reparatörerna konstaterar då att Kristinas leasingbil inte går att starta eftersom den finns en annan bil bakom den, en röd sådan.
• Om du omedelbart kör den röda bilen lite längre fram bort från den leasade, så kommer den leasade bilen att starta, säger de.
• Jag kan göra det med det samma, svarar Kristina.
• Gör det! Och skulle det inte hjälpa, kan du klaga hos HSB på nytt.
• Kan ni inte vänta ett ögonblick och övertyga er om att min leasade bil verkligen startar efteråt?
• Det behövs verkligen inte, vi är experter med långa erfarenhet. Dessutom finns det andra som väntar på vår hjälp.

Dagen därpå ringer Kristina till HSB på nytt och anmäler att hennes leasade bil inte startar.
• Men jag ser här att den var iordningsställd i går, säger telefonisten.
• Nej, det var den inte. Det fanns här tre reparatörer, men…
• Behöver du kunna starta den? Jag frågar eftersom du inte kan ana vilka småsaker människor anmäler. Att de inte kan stänga bagageluckan, att torkarbladen hoppar, att fönstren inte går att hissa upp, trots att vi upplever den hetaste sommaren på mannaminne.
• Jag behöver kunna starta bilen. Annars är den oanvändbar. Och jag betalar full leasinghyra till er…
• Jag lovar att skicka några reparatör för att titta på bilen.

Tre reparatörer kommer och de konstaterar inom en sekund att främre högra däcket inte är tillräckligt pumpat, och att det med största sannolikhet är det som orsakar att firmans leasingbil inte går att starta.
• Kör till en mack och pumpa upp däcket så får du se, att allt kommer att fungera som en schweizisk klocka.
• OK, men hur skall jag köra till en mack om bilen inte startar?
• Det ligger utanför vårt område, sånt måste du prata med någon annan om.

Kristina ringer till HSB:s tekniske chef för att beklaga sig. Efter ett regn av inledande floskler om hur viktiga kunder är för HSB, frågar den tekniske chefen;
• har du checkat att du har soppa i bilen. Du vet, kvinnor kan glömma sånt.

Och så fortsätter det, och fortsätter, vecka efter vecka efter vecka efter vecka efter vecka och tro det eller ej, ingen av de utskickade reparatörerna är villiga att lyfta på motorhuven och undersöka motorn och startmotorn.
Fast, som sagt, i verkligheten rör det sig inte om en bil utan om en diskfunktionell lägenhet.

Reine Johansson vd:n på HSB Göta

Efter flera misslyckade försök, fick jag äntligen prata med Reine Johansson VD:n på HSB Göta. reine.johansson@hsb.se; 010-442 36 07.
Han är van vid att tackla pressen, och tog snabbt initiativet. ”Visst känner vi varandra?” ”Har vi träffats förr?” ”Jag känner bestämt ditt namn.”, malde han på.
Jag blev meddetsamma så uppmjukat att jag tänkte kärleksbomba honom genom Euroflorist.
”Vladimir, varför skulle vi göra så som du anklagar oss för? Vad skulle vi vinna på det?” undrade han, liksom som två kompisar emellan.
Jag har visserligen beskrivit, vad jag tror att HSB skulle vinna på sin arrogans gentemot de som betalar deras löner, i mina tidigare inlägg, men jag tänkte att det är en fråga som bara han har ett fulltäckande svar på.

Jag tänkte på Al Capone som trots mycket omfattande kriminell verksamhet aldrig åkte dit. Han klarade sig gång på gång genom att genom sina advokater ställa frågan, vad skulle jag tjäna på all den kriminalitet som ni falskeligen anklagar mig för? Jag driver en helt laglig affärsverksamhet.
Det visade sig att just denna undanflykt, skulle kosta honom ett antal inte alltför härliga år på statsfängelset i Atlanta, och på Alcatraz. Han dömdes nämligen för skattebrott.

Även Reine Johansson, var mycket nöjd med att jag äntligen blev bortkopplad från Kristinas ärende.
Jag undrade om han verkligen trodde att jag därmed skulle sluta bevaka HSB? Jag undrade om han tyckte att allt gick rätt till i detta specifika fall? Han svarade: ”Jag har fullt förtroende för mina anställda!”. Detta trots att hans anställda vittnat om att Kristinas ärende och därmed Kristina, blev MISSHANDLAD.
”Jag har fullt förtroende för mina anställda!” sade vd:n för HSB Göta, Reine Johansson.
Var har man hört det senast? Var det dagarna innan Birgitte Bonnesen tvingades att lämna sitt jobb som vd för Swedbank och som ordförande för Svenska Bankföreningen?
Det är inte bara de svaga som aldrig lär sig, uppenbarligen lyder även det fina folket av samma åkomma. Fast hos dem kallas den övermod.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© vladimir oravsky

Skriven 2019-10-12

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners