HSB:S vedervärdiga experiment med människors hälsa

För några dagar sedan skrev jag ett debattinlägg betitlat ”Det sker ett överlagt mord framför våra ögon”. Det finns på flera ställen på nätet, exempelvis här och så finns det i e-postinkorgar hos bland andra Anders Svensson, VD för HSB, Sofie Roy Norelid, Vice vd, Affärsområdeschef Förvaltning (HSB), Charlotte Svalstedt, HR-chef (HSB), Anders Joachimsson, Affärsområdeschef Fastigheter (HSB) och Johan Ström, Chef Strategisk tjänsteutveckling (HSB).

Men det finns även hos andra mer eller mindre högtuppsatta, strunta-i-våra-lönebetalare, HSB:are, exempelvis dessa: reine.johansson@hsb.se; sandra.bergqvist@hsb.se; john.johansson@hsb.se; ulrika.malmsten@hsb.se; ann-sofie.kindbomuddh@hsb.se; anders.johansson@hsb.se; linus.danling@hsb.se; conny.fredriksson@hsb.se; jimmy.gotesson@hsb.se; daniel.nordgren@hsb.se; hakan.engstrom@hsb.se; stefan.langstrom@hsb.se; fredrik.swardh@hsb.se; eva.petersson@hsb.se; katarina.bokinge@hsb.se; cecilia.petraeus@hsb.se; johan.lindkvist@hsb.se; jorgen.gustavsson@hsb.se; magnus.gustavsson@hsb.se; mikael.kilen@hsb.se; daniel.e.johansson@hsb.se; peder.lindstrom@hsb.se; fredrik.f.olsson@hsb.se; dennis.mccrady@hsb.se; madeleine.a.andersson@hsb.se; dennis.mccrady@hsb.se; johannes.fred@hsb.se;

Debattinlägget ”Det sker ett överlagt mord framför våra ögon” beskriver Kristina och hennes långa misshandel från bostadsföreningen Fornkullen i Jönköping, där hon sedan ett kvartsekel äger en bostadsrättslägenhet.

83 människor reagerade på debattinlägget bara inom ett par timmar, och i skrivande stund är det 401 människor som hörde av sig till mig via mejl, och några via telefon.
Dock ingen, inte en enda, HSB:are hörde av sig, som om det inte rörde dem över huvud taget. Anders Svensson, VD för HSB, är tyst, tiger gör även Sofie Roy Norelid, Vice vd, och Affärsområdeschef Förvaltning (HSB), och likadant är det med hennes sammansvurna Charlotte Svalstedt, HR-chef (HSB), Anders Joachimsson, Affärsområdeschef Fastigheter (HSB) och Johan Ström, Chef Strategisk tjänsteutveckling (HSB).

Samtliga som hörde av sig uttryckte sympati med Kristina, samtidigt som de fördömde HSB:s handlande. Mest var jag förvånad över några solidaritetsyttringar med tro-inslag: ”Säg till Kristina att vi skall be för henne”, ”Fan ta HSB!!!!!!!!” och så vidare.

Förvånande många tyckte att det var fint av mig att jag hjälper Kristina, och till de har jag svarat, att det inte är Kristina jag hjälper, utan mig själv och andra mina medmänniskor.
Min syn på detta är nämligen den, att man måste bekämpa ondskan oavsett var den befinner sig och håller sin gemenhetens stridscentral. Jag tycker att man skall bekämpa dessa omoralens fanbärare där de befinner sig, helst innan de står utanför ens egen dörr.

Min syn är nämligen den att vi som följer regler och lagar och förordningar, borde vara åtminstone lika solidariska med varandra, som de yrkesgrupper som ständigt överträder anständighetens och den allmänna moraluppfattningens gräns, och aldrig blir straffade för det. Ni vet säker vilka dessa skändare är.

Vad fan får jag för pengarna?

Vad fan får jag för pengarna? var en retorisk fråga, som Leif Östling, som enligt eget utsago betalat 100 miljoner i skatt, ställde till en Tv-reporter?
Kristina kan också ställa sig frågan Vad fan får jag för mina hyrespengar?, och samtidigt svara på den genom att konstatera fakta: Ständigt buller i sin egen lägenhet, förakt från HSB-folket, dålig hälsa, förstörda nerver etc. (Läs ”Det sker ett överlagt mord framför våra ögon”).

I ”Det sker ett överlagt mord framför våra ögon” står bland annat att HSB:s folket uppsökte Kristinas lägenhet 5 gånger under många, långa tortyrveckor och ändå kunde inte hitta anledningen till oljudet. Och varför inte?
Jag skall återkomma till det.

Usama bin Ladin var också svår att hitta, men han kunde gömma sig precis var som helst i världen och hade dessutom hjälp av mäktiga organisationer och regeringar. Oljudets källa kan däremot inte gömma sig på annat ställe än i en enda trappuppgång på 9 våningar.

En ny, 6:e expedition uppsökte Kristina den 7 oktober. Återigen en tremannaexpedition. I Tjeckoslovakien, där jag växte upp, cirkulerade följande fråga: varför går alltid två poliser tillsammans? Svar: eftersom den ene kan läsa, den andra skriva.
Så expeditionens 3 visa HSB-män var hos Kristina och kom med följande bud: vi skall titta på OVK-rapporten. Förkortning OVK betyder Obligatorisk Ventilationskontroll. Jag har googlat det. Så här står det på en av många webbsidor ”Kiwa Inspecta hjälper dig att få en bättre inomhusmiljö med obligatoriska ventilationskontroller. Vi besiktigar ventilationssystemets tekniska delar och föreslår även åtgärder för att minska energianvändningen för ventilationen, utan att det medför sämre inomhusklimat.” Hela denna procedur tar 5 minuter och vad gäller Kristinas lägenhet så var denna kontroll genomfört i februari 2018, när hennes nyrenoverade badrum besiktigades och dessutom för några månader sedan när samtliga lägenheter underordnades denna kontroll.
Men HSB uppenbarligen behöver längre tid på sig. Jag återkommer till det.

HSB:s vedervärdiga experiment med människors hälsa

HSB kommer inte att hjälpa Kristina, åtminstone inte på jättelänge. Det är min bedömning, och jag önskar att den är felaktig.

I Sverige har pågått en hel del ”forskning” i stil med Vipeholms-experimentet, då ”Obildbara sinnesslöa” matades med godis under åren 1945-1955. Den högst ansvarige för den forskningen var lägkaren Hugo Filip Paulus Fröderberg. Vipeholms hjälplösa människor fick äta godis till deras tänder ruttnade, och sedan…
Utan bedövning.

Det finns bedragare inom flera branscher, vars främsta mål är gamla, sjuka, svaga, hjälplösa. Det är förståeligt. Så opererar även vargar och hyenor.
HSB har valt Kristina, en gammal, sjuk, svag, hjälplös och dessutom kvinna. Experimentet går ut på att ”bota” medels placeboeffekten. De vill genom Kristina bevisa att inga reparationer och ingen kunskap om mekanik etc. behövs, så länge placeboeffekten funkar.
Under långa, långa veckor fick och får Kristina höra att det jobbas på att hjälpa henne, och med jämna mellanrum får hon höra att nu har de skruvat fast en list och nu har de skruvat på en ventil och att nu borde det vara någorlunda tyst i hennes lägenhet.
Men Kristina är antagligen inte mottaglig för varken hypnos av detta slag, eller placebo. Hon hör detsamma som allt det HSB-folk som besökte henne för att lyssna på problemet alltid hörde.

HSB har stadgar. En av punkterna i dessa är att man har rätt att sova ostörd på nätterna. Men HSB vill inte lyssna på det örat. Eftersom Kristina är gammal, sjuk, svag, hjälplös och dessutom kvinna.

”Nu har vi skruvat lite till på en ventil”, säger en av HSB:s ”reparatörer”.
Jag hoppas att jag får sova denna natt och aldrig vakna mer, suckar Kristina.
Och än så länge får hon inte sova.

Den starkaste har alltid rätt

Den starkaste har alltid rätt, åtminstone i ociviliserade samhällen.
Jag var uppvuxen i Tjeckoslovakien i en liten tvåa. Jag flydde regimen, och mina föräldrar fick lov att fortsätta att bo kvar. Hade man lite sparade slantar, så gick sådant att ordna även om sonen betraktades som landsförrädare genom sin flykt. Så småningom dog min far, över 90 år gammal och kvar blev min gamla mor. Inte alla blev nöjda med det att en ensam kvinna levde i en tvåa. Man gjorde utfall mot henne. Den mest aktiva hyenan var bostadsrättsföreningens ordförande, som bodde i våningen under och terroriserade min mor natt och dag, för att hon skulle flytta. ”Vad behöver en sådan gammal kärring en tvåa för”, skrek han. ”Ni har en son i utlandet, han kan köpa er något som är mindre.”

Min mor grät i telefonen, ”säg Vladicku vad har jag gjort att Gud straffar mig så här?”. Troligen fattade hon inte att Gud hade inte mycket att göra med det, att det var människor som självmant iklätt sig Guds mantel.
Jag betalade mannen en summa pengar, mot löftet att han låter min mor vara. Och han höll sitt löfte. Cirka ett halvår. Sedan kröp hyenan fram igen.
Guds vägar är outgrundliga, brukar det heta och jag fick genom en av mina läsare i Kanada, kontakt med en människa som hade en pålitlig bekant i Slovakien. Och denne var en ganska så högtuppsatt polis. En sådan som kunde både läsa och skriva och även räkna pengar. Därmed blev bostadsrättsföreningens ordförande uträknad.

Är det ett sådant samhälle vi vill leva i? Kanske några starka, några mafiosos, skulle tycka att det skulle bli härligt. De glömmer nämligen att det alltid dyker upp någon som är starkare och mäktigare än de själva.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© vladimir oravsky

Skriven 2019-10-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners