BELLAMY BROTHERS, Nöjesteatern, Malmö den 8 oktober 2019

Gamla män gör så gott de kan. David och Howard Bellamy har hunnit fylla 69 respektive 73, men de turnerar alltjämt flitigt. Det blir fortfarande mastiga 150 gig per år. Ett av årets speltillfällen gick av stapeln igår, och man kan väl säga som så att bröderna väl gav ett lite trött intryck på detta första framträdande någonsin i Malmö. Men det får man ha överseende med, ungdomens undflyende och åldrandet förfall är ett elände ingen undgår.

Hits, hits och åter hits

Dock får man ändå konstatera att cowboysarna och deras band bjöd på en effektiv show. Tjugofem nummer på knappt hundra minuter säger en del i detta avseende, och man bjöds givetvis på hits, hits och åter hits. Större delen av dessa hämtades naturligtvis i sin tur från åttiotalet. Vilket bara var logiskt. Det var trots allt detta decennium som utgjorde duons absoluta storhetstid. Hela tjugotre topp tio-låtar på den amerikanska countrylistan noterades de för då.

Fångar tidsandan på kornet

På Nöjesteatern framfördes sådana brödraklassiker som å ena sidan Forget About Me och I Need More of You och å andra sidan Kids of the Baby Boom och Old Hippie. De två förstnämnda numrena utgjorde exempel på deras stämsångfyllda, mer västkustpoppiga sida sida medan de övriga två sångerna uppvisade den mer traditionella countryorienterade diton. Dessa satte för övrigt också några av herrarnas starkaste texter någonsin i fokus. Kärlekslyriken i alla ära, men när de som här skriver historier och sätter in sina karaktärer i en era känns det som om de fångar tidsandan på kornet.

Ballader närmade sig dansbandsgenren

På menyn fanns också de smäktande balladerna. Som Lovers Live Longer och jättehiten med den väl långa titeln, If I Said You Had a Beautiful Body Would You Hold it Against Me, och det var i sånger som dessa Bellamybrödrarna närmade sig dansbandsgenren. Med betydligt mer personlighet och genuinitet, men i alla fall.

Detta sägs motvilligt, men ska man vara ärlig hade dessa sånger relativt lätt kunna översättas åt Lasse Stefanz eller annan valfri dansorkester efter en del försvenskning i arrangemangen.

Första countryakten att ta till sig The Eagles

Fast med detta sagt har jag alltid sett Bellamy Brothers som den första countryakten som på allvar tog till sig The Eagles västkustrock. I alla fall från och till och i mjukare förpackning. Senare kom en hel radda band som följde i deras spår, däribland Blackhawk, Lonestar, Restless Heart och naturligtvis giganterna Alabama., men det var Floridaduon som kom före alla andra.

Detta hade jag velat se tydligare på Nöjesteatern. Gamla favoriter som For All the Wrong Reasons, Crazy from the Heart och den idag smått politiskt inkorrekta Do You Love as Good as You Look påminde en förvisso om detta. För att inte tala om genombrottet och megahiten Let Your Love Flow.

Bandet överröstade sången

Särskilt som David och Howard verkade ha sina pipor hyfsat i behåll. Stämsången som alltid varit deras styrka lät vad jag kunde höra fräsch. Synd bara att bandet alldeles för ofta överröstade sången. Kanske inte så mycket att det förstörde upplevelsen, men tillräckligt för att man skulle undra hur helheten tett sig om ljudteknikern låtit den hamna mer i fokus.

Lite mer tyngd och edge hade inte skadat

Med detta sagt skulle jag dock önska att det backande femmannabandet vågat ta i lite mer. Lite mer tyngd och aningen mer av det som smått odefinierat stavas edge hade inte skadat. Bättre tryck än i countryrockande Rip Off the Knob och reggaekryddade Get into Reggae Cowboy blev det aldrig denna kväll, vilket var lite synd.

Saknade anekdoter och adderad klaviaturfiness

Lite synd var det också att duon var så sparsam med mellansnacket. Några tackord för vi kommit och minimal snabbreklam för sin bok, dokusåpan(!) och nya skivan och inte så mycket mer var allt som kom över deras läppar. Jag och säkert många med mig hade uppskattat några anekdoter från den långa karriären.

Det hade också adderat välbehövlig näring till en show som i stort sett inskränkte sig till en del bensparkande á la Yngwie Malmsteen samt rusande över scenen från den till synes övervintrande hårdrocksgitarristen modell tidigt åttiotal. Bäst i bandet var dock klaviaturspelaren, som adderade musikaliskt finess och färg till en hel del av kvällens nummer.

Ursäktade likt Bob Dylan

Vad gäller herrarna i handlingens centrum? Tja, de stod mest tryggt, stilla och säkert likt stenstoder bakom sina mikrofoner från början till slut utan att knappt röra en fena. Men vad ska man säga mer än att de med ålderns rätt är ursäktade. Om nu en surgubbe och tråkmåns som Bob Dylan alltid rutinmässigt ska vara det bör Bellamybröderna verkligen också få åtnjuta det privilegiet.

Dessutom verkade de både glada och nöjda över att vi som kommit för att se dem i det närmaste fyllt stället. Det hade aldrig Dylan visat ens om han varit det.

Skriven 2019-09-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners