LINDSEY STIRLING, Falconersalen, Köpenhamn den 23 september 2019

En gång i tiden sågade både Sharon Osbourne och ex-CNN-värden Piers Morgan var och en på sitt sätt Lindsey Stirling i talangshowen America’s Got Talent. Ozzys fru och tillika manager å sin sida hävdade att hon inte hade en chans att slå solo, utan behövde vara i en grupp för att dra folk medan den sistnämnde drog till med att talangen inte räckte till.

Tolv miljoner följare

Violinisten blev programenligt förkrossad. Fast skrattar bäst som skrattar sist. Idag nio år senare är hon både stjärna och ett internetfenomen med tolv miljoner följare och 2,7 miljarder visningar på YouTube. Fast framförallt är trettiotreåringen från Arizona en bästsäljande liveartist inne på sin fjärde världsturné på åtta år.

Classic crossover; en osannolikt stor succé

Inte illa, får man säga. Särskilt som det här är en artist som inte rör sig i någon av de mest omhuldade genrerna där ute. Visst classic crossover är stort. På många sätt till och med osannolikt stort. Men någon direkt konkurrent till de största musikstilarna är det här inte. Däremot går det inte att komma ifrån att de här tongångarna ökat i popularitet och ätit sig in i mångas medvetande, och de förlösande orden när förklaringen till succén ska förklaras är förstås just hybrid eller mix.

För det är ju just det som är grejen. Att blanda det klassiska med populärmusikens uttryck. Mer eller mindre. Vad gäller Stirling gör hon det möjligen mer än flera av sina kollegor, däribland kvinnokvartetterna Bond och Escala samt Vanessa Mae.

Från småflickor till metalheads

Fast oavsett vilket är det rätt typiskt att de här artisterna har en högst skiftande fanskara. I Falconersalen syntes allt från småflickor till metalheads, och däremellan unga kärlekspar, äldre damer och herrar och det där odefinierade medelålders segmentet som kan liknas vid amanuenser på Skatteverket eller något ditåt.

Utvecklat showmanship och tydligare professionalism

För egen del skådade jag Stirling första gången för sisådär fyra år sedan i samma lokal, och är det något man kunde konstatera denna afton, så var det att hon utvecklat sitt showmanship sedan sist. För inte nog med att det bjöds på mer av allt vad gäller utanpåverket den här gången – det bidrog fyra kvinnliga dansare, en snygg ljusshow och en heltäckande fond med ständigt varierande rörliga motiv och bilder till – helheten tedde sig mer genomtänkt också.

Och det var inte bara för att nya albumet tillägnats månens gudinna Artemis – detta faktum illustrerades för övrigt av en nedsänkta jättemåne stor nog för artisten själv att både stå och luta sig bakåt i – utan för att hon utvecklats som artist rent allmänt. Professionalismen märktes än tydligare den här gången än då det begav sig 2014.

Barockmusik, upbeat filmmusik med house och dubstepballad

Samtidigt var det också rätt uppenbart att Stirling breddat sig rätt ordentligt musikaliskt sedan den självbetitlade debuten såg dagens ljus i början på 10-talet. Då framstod repertoaren mest som en blandning av klassiskt och electrodance, men nu känns det som om hon rör sig över ett betydligt bredare fält soundmässigt.

Öppningsnumret, naturromantiska Artemis tedde sig till exempel som en allians mellan classic, folkrock och electro light, Masquerade gav associationer framförallt till barockmusik, men också en del österländska tongångar alltmedan piratinspirerade Master of Tides gav associationer till upbeat filmmusik modell house och Crystallize adderade dubstep till en ballad som tillhör det vackraste Stirling gjort.

Stötigt beat, violinriffande och metalkänsla

Ja, också bjöds man på avsevärd dramatik, tungt stötigt beat och violinriffande i häftiga Underground. Helt plötsligt var metalkänslan lika självklar som oundviklig. Och äkta.

Detta stycke följdes upp av Roundtable Rival, ett stycke i samma anda där ett slags klimax kom när Stirling och hennes gitarrist drog igång en underhållande läcker strängduell.

Som en älvalik (mån)gudinna

Så vad kan man säga mer än att Stirling är en dam med odiskutabel talang, skön positiv attityd och känsla för showande. Dessutom dansar hon allt som oftast som en älvalik (mån)gudinna på samma gång som hon spelar violin med lika delar känsla, finess och ackuratess. Bara en sådan sak.

Skriven 2019-09-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners