CELTIC WOMAN, Falconersalen, Köpenhamn den 3 november 2019

Succén med Riverdance gav uppenbarligen aldrig David Downes en av dess upphovsmän och tillika kapellmästare någon ro. Här skulle det smidas medan järnet var varmt, så 2004 bildade han Celtic Woman genom att rekrytera fem begåvade och fagra damer som fokuserade på det irländska musikarvet och annat i vuxen popfolkig new age-kostym istället för dansen. Om detta tilltag till stor del liknar klyschan för hur ett pojkband tar form, så har ni helt rätt för er.

Ett koncept snarare än en grupp

I fallet Celtic Woman verkar tanken dessutom ha varit att alla mer eller mindre är utbytbara. Till dags dato har närmare ett dussin vokalissor lämnat den framstående konstellationen, och ingen i den nu aktuella kvartetten har varit med längre än sedan 2013.

Och däri ligger väl också en del av problemet med Celtic Woman. Det är ett koncept snarare än en grupp. Detta i sin tur har lett till att personligheten saknas. Alla i sällskapet har sin plats, och om någon försvinner ligger det nära till hands att tro att ersättarens uppgift är att fylla föregångarens dito, snarare än addera något nytt och eget till helheten.

Allting var änglalikt

Samtidigt är det lätt att förstå attraktionen. För visst var det vackra, för att inte säga änglalika tongångar, som spreds av det här sällskapet i parti och minut denna söndagskväll. Vid närmare eftertanke är allting med Celtic Woman änglalikt, Om inte annat ser de både ut och låter änglalika samtidigt som både arrangemangen och ljusshowen ser till att förstärka den bilden.

Tjusigast när violinisten tilläts glänsa

Ljudbilden lade sig som en lika smekande som balsamerande massa kring örongångarna, och om nu något ska karaktäriseras som höjdpunkter måste senaste förvärvet Megan Walsh cover på Stings Fields of Gold nämnas. Liksom Éabha McMahon egenhändigt komponerande Garden of Eden, tillfälligt återvändande Susan McFaddens dramatiska ballad The Voice och den förenade insatsen på tralligt folky Ballroom of Romance.

Sedan, låt oss för all del inte heller glömma violinisten Tara McNeills insats överlag. För det blev aldrig så tjusigt som när hon tilläts glänsa och dominera. Som i inledande Ancient Land och varierade solonumret Tara’s Tunes.

En önskan om att damerna tittat utanför boxen

Men som sagt; det vilar något opersonligt och nästan irriterande prydligt över Celtic Woman som hotar förpassa dem in i menlöshetens arkiv, och då ska ni ändå veta att jag gärna slukar såväl sådant som många andra föraktfullt kallar smörigt, typ allas vår Barry Manilow och åttiotalets balladkungar Air Supply som new age och classic crossover från Enya och Clannad till idel fiolmästare som Bond, Lindsey Stirling och David Garrett. Jag hade verkligen önskat att dessa talangfulla damer vågat trotsa konceptet och titta utanför boxen för att på så sätt kunna lufta sina personligheter mer.

Tankar som dessa slog mig när showen blev som mest överflödig och förutsägbar. Jag syftar förstås på gruppens covers på Danny Boy och Amazing Grace. Vi talar klassiker och stapelvaror, absolut. Men Celtic Woman adderade knappast något nytt till dessa nästan in absurdum inspelade sånger.

En Over the Rainbow enbart på kraft

Det gjorde för övrigt verkligen inte Megan Walsh när hon gav sig på Over the Rainbow heller. Snarare tvärtom. Att göra någon slags musikalopera av verket ifråga kanske verkade vara en bra idé på pappret, men var fanns känslan och dramatiken som Judy Garland förmedlade i diverse olika versioner under sin levnad? Walsh verkade mest gå på kraft för att imponera på publiken, och hon blev bönhörd. Det här var ett av kvällens i särklass mest högljutt bejublade nummer.

Balanserar tidvis på gränsen till kitch

Trogna läsare av mina alster är säkert bekanta med att jag aldrig gnäller och sågar genrer som rent allmänt i trendängsliga kretsar hånas eller betraktas som ute. Den typen av kritik som går ut på att man inte ska uppskatta något enkom på grund av att att det inte är fint, viktigt och/eller nyskapande stavas von oben och minsta motståndets lag i min bok. Men med detta sagt, Celtic Woman balanserar tidvis på gränsen till kitch. I alla fall ibland. Sedan säger jag inte att de enskilda solisterna inte har hjärtat med i vad de gör, absolut inte – mitt beröm här ovan är både på allvar och genuint. Men känslan av produkt går inte alltid att komma ifrån.

Svårt att svälja med hull och hår

Sedan behöver det inte betyda att de fyra damerna, femmannabandet, säckpipeblåsaren och de två (River)dansande, körande herrarna med ett ständigt leende på läpparna inte levererade godset till de närvarande fansen. För det gjorde de visst det. Men för egen del hade jag svårt att svälja det här med hull och hår. Jag nöjde mig med att sätta i mig vissa enskilda smakliga småbitar.

Skriven 2019-11-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners