KATHERINE WEBB, Gömställen (Historiska Media)

Originaltitel: Hiding Places
Översättning: Annika Sundberg

The Webb-master is back!

Det är efterkrigstid i ett mysigt lantligt England, där en seriemördare slår till. Katherine Webb lever verkligen upp till sitt namn, när hon återigen skapar en rik och myllrande väv, där nutid och forntid vävs samman.

Väven skapar under läsningens gång ett allt tydligare mönster, där olika sorters människor får bekänna färg, människor som bara har det gemensamt att de råkar befinna sig i Slaughterford …

Välkommen till semesterparadiset Slaughterford!

Ja, Slaughterford finns på riktigt. Det är kanske inte riktigt låter som ett namn för en mysig turistmagnet på den pittoreska landsbygden, men namnet har med blodiga historiska slag att göra, så alla veganer kan direkt lugna ner sig.

Deckare är en genre som mer och mer dyker upp i andra genrer – och de bästa deckarna finns ofta i böcker som inte marknadsförs som deckare.

Den historiska romanen – deckargenrens räddningsplanka

Det är också trevligt med deckare där folk faktiskt går runt och pratar med varandra, och försöker förstå hur andra människor lever och tänker, istället för att sida efter sida läsa om folk som bara sitter framför sina datorer, messar varandra, surfar på sina mobiltelefoner och hackar saker (och då menar jag inte lök till middagen). Vem vet, den historiska romanen kanske är deckarens framtida räddningsplanka?

Gömställen marknadsförs som en historisk roman, men romanen är helt klart en deckare, där två mord, som är exakt lika varandra, inträffar. Det är bara femtio år som skiljer dem åt. Brukar inte seriemördare slå till lite snabbare?

Pudding på spåret!

Problemlösare i romanen – alltså amatördeckare! – är stallflickan Pudding, en hårt arbetande tonårstjej, vars mamma lider av alzheimers och vars bror Donny blev allvarligt skadad i det första världskriget. Pudding är precis lika trevlig och morsk och kavat och pratsam och okuvlig som hennes smeknamn låter påskina. (Egentligen är hon döpt till Laeticia, vilket låter som ett salladsblad). Hennes grundinställning verkar vara “glad och optimistisk”, trots att hon av alla karaktärerna i boken har fått en av de allra hårdaste lotterna i livet.

Den perfekta syndabocken

Pudding försörjer sin familj och älskar hästar och att läsa deckare (gärna “true crime”!) och hon tar självmant på sig att lösa mordet eftersom hennes bror blir misstänkt … bara för att han råkar vara krigsskadad och inte kan försvara sig. Donnys minne är förstört, han får minnesluckor, han har svårt att kommunicera, och hans förståndsgåvor har blivit nedsatta. Han som en gång drömde om att studera till ingenjör!

Donny är alltså den perfekta syndabocken. Han kan inte ens säga emot anklagelserna. Det är bara hans syster som tror att han är oskyldig. Pudding resonerar som så, att hennes bror var ju inte ens född för femtio år sedan!

Men är det verkligen fråga om en seriemördare – eller talar vi istället om en “copycat killer”?

Det hårda livet på landet förändras inte

Nutiden i denna roman är 1922. Förr-i-tiden är som sagt femtio år tidigare, alltså viktoriansk tid. Men stora delar av livet på landet (speciellt för den fattigare delen av befolkningen) har inte förändrats mycket på 50 år, så nutid och dåtid glider sömlöst ut och in i varandra, utan att många läsare tänker på vad som är nutid och dåtid.

Anorektisk överklassfru från London får sin man mördad

Stora delar av romanen ägnas åt Irene, mordoffrets fru, och det är hennes fel att hennes man blir mördad. Hon börjar gräva i det förflutna och går iväg med en mystisk docka till helt fel personer, något som sätter igång ondskefulla händelser som förstör många människors liv i byn. Gömda hemligheter ska förbli gömda – gamla mordoffer blir ändå inte levande igen, verkar romanen föreslå. Irene är vacker, smal, anorektisk och rik Londonöverklass. Och som sagt, väldigt, väldigt korkad. Att gifta sig med henne var en dödsdom. Vilket också en av birollskaraktärerna påpekar … Ja, Irene var dödligare än första världskriget.

Mycket tid går åt att förklara vad Irene har haft för sig i London, där hon försökte stjäla sin bästa väns man (för det var ont om män efter första världskrigets slut, så folk blev inte så nogräknade med vad de gjorde för att få en man) och sedan hastigt och olustigt gifte sig med någon med ett lantställe, på bekvämt avstånd från London, för att komma ifrån skandalen. Men Irene hatar allt med landet. Hon tycker inte ens om hästar. Pudding kan inte förstå henne.

En verklig tragedi, yngsta offret 10 år

Nej, det skulle definitivt varit roligare att tillbringa mer tid med arbetarna i Slaughterford … än med den bortskämda, hårdbantande Irene. Det är meningen att man ska tycka synd om henne. Det gör man inte. Man tycker synd om alla i hennes närhet. Från hennes man till alla tjänarna och arbetarna runtom henne.

Sanna händelser finns med i romanen … som explosionen i pappersbruket som krävde tre arbetares liv. Den yngste av dem var tio år. Det hade varit mer intressant att läsa om hur verkligt grym ond bråd död påverkar ett samhälle. Om barnarbete och omänskligt tuffa levnadsvillkor.

Irene kunde man ha lämnat åt sitt öde i London. Då hade hennes man överlevt, och många arbetare hade haft sin framtid tryggad (med gratis stugor och extra kredit). Men då hade det också blivit en helt annan väv – utan mönster av överklassens guld och silver, lackbord från Liberty och påfågelfjädrar, och utan en ond docka som orsakar mord.

Skriven 2019-09-07

Skriv ut sidan

Våra partners