DAVID LAGERCRANTZ, Hon som måste dö (Norstedts)

The Girl Who Lived Twice låter som en alternativ flashig James Bond titel, och The-Girl-böckerna finns nu överallt, på flygplatser och i kiosker och i snabbköp och i boklådor runtom i hela världen.

Marknadsföringskampanjen är enorm. Genomslaget är totalt.
Millenniumserien är världens mest säljande serie.

Den här boken markerar slutet på en era, slutet på en trilogi – eller snarare, slutet på två trilogier.

Serien som måste ta slut

Den svenska titeln är mer prosaisk.

Hon som måste dö.

Hon … Är den enda kvinnan på en Mount Everestexpedition: blond, snygg, åtråvärd … tills hon får ansiktet förstört av köld.

Hon … Är Lisbeths vackra tvillingssyster: blond, snygg, åtråvärd … tills hon får ansiktet förstört av eld.

Ja, det finns paralleller så det förslår. Vi rör oss fortfarande i en värld av Män som hatar kvinnor, och en värld av Män som definierar kvinnor

När det gäller kvinnor beskrivs deras utseende och hur pass attraktiva de är, när det gäller män behövs inga sådana beskrivningar, de är ju män.

En flicka som är 40-plus

Lisbeth Salander har blivit synonym med Millenniumserien, som på engelska alla heter någonting med The Girl … och det är Lisbeth som är flickan. Något förminskande. Hon är väl en kvinna? Som är 40-plus! Eller så är hon en serietidningshjälte i alla fall … På nästet kallar hon sig Wasp (Wasp är en serietidningshjälte, tänk Ant-Man and the Wasp i MCU) men mest påminner hon om DC-hjälten Batman. Superrik och superstark och supersmart och en superdetektiv och tekniskt begåvad … och dessutom misstänker jag starkt att hon har lagt beslag på Batmans motorcykel.

Lisbeth är i den här boken upptagen med att hämnas på sin tvillingsyster Camilla, och Camilla i sin tur är ute efter Lisbeth. Det har de hållit på med i evigheter. Ungefär som Jokern och Batman. (Men ingen säger de bevingade orden “You complete me!”).

Omgiven av psykopater i det egna släktträdet

Samtidigt försöker Mikael Blomkvist att lösa ett fall med en död uteliggare i Stockholm, och han får hjälp via datorn av Lisbeth, för givetvis är hon också en expert på DNA-analys. Precis som allt annat.

Lisbeth har på gamla dagar börjat med släktforskning och hon har kommit till att det finns ett onormalt högt antal av psykopater i hennes släktträd. No shit.

Lisbeths självbiografi skulle kunna ha titeln: Omgiven av psykopater (och jag är också är en av dem ?!).

Lisbeth var tvådimensionell från början, men hon har blivit en allt mer osannolik karaktär. Och samtidigt allt mer “normal”.

Asocial och teknikberoende är det nya svarta

När hon skapades var hon “asocial” och bara intresserad av teknik, och nu har detta blivit “det nya normala”. Det ser vi bland annat när vi i den här romanen får träffa två tonårsdöttrar till en läkare på rättsmedicinska, de sitter båda som klistrade vid sina mobiler och kan inte prata. “En grej” är hela ransonen av en hel dags repliker från två tonårstjejer.

Japp. Asocial och teknikberoende är det nya normala. Knäpp är det nya svarta.

Svart är också det nya svarta. Lisbeth byter inte hårfärgningsmedel eller klädfärg i onödan.

Men att läsa om folk som ständigt sitter med en dator eller en mobil och kommunicerar via textmeddelanden är måttligt underhållande. Hackandet har också blivit till en ständigt upprepad deus-ex-machina grej. Allt kan ju lösas med lite hackande.

Cold case på Mount Everest

Uteliggaren visar sig ha unika gener, unika för folk som klarar livet på hög höjd (alltså sherpas) och han är nyckeln till ett verkligt “cold case” – ett fall som handlar om mord på Mount Everest (där det är svinkallt och ont om luft) som ligger i det förgångna, ett fall som har kopplingar till den svenska regeringen och en amerikansk affärsman och den ryska maffian. Som nu tydligen nu leds av Camilla, Lisbeths tvillingsyster.

Intrigerna kring Mount Everest är välkonstruerade (om än väldigt, väldigt långsökta) och små, små pusselbitar slängs ut likt brödsmulorna som Hans och Greta slängde ut i skogen för att inte gå vilse.

En “red herring” som serveras via Google Search är däremot skrattretande. Tyvärr ligger man långt före Mikael Blomkvist & Co när det gäller att lösa fallet och koppla ihop sambanden. Det är för enkelt.

Batgirl överlever allt

Intrigen kring Lisbeth Salander … hon är den karaktär som man först tröttnar på i boken. Hon är jämt lite lagom sur (ungefär som Clauda Galli i serien Svensson Svensson) och man vet vid det här laget att hon överlever allt. Så inget av de hot som hon utsätts för i boken känns allvarliga.

Självklart kan denna Batgirl slå ner en hel hop beväpnade MC-knuttar, helt själv, utan att bli ihjälskjuten av smattrande vapen. Det räcker med ett järnrör och en Bat-motorcykel!

Hela intrigen med Mount Everest ska klämmas in i Millenniumramen och passa ihop med Lisbeths liv och hennes familjs historia och hennes slutgiltiga hämnd … och då är det som om historien får slut på brödsmulor.

Slutet verkar vara kopierat direkt från pepparkakshuset, komplett med häxan vid den brinnande ugnen …och gissa vem som hamnar i ugnen?

Män som hatar kvinnor går igen

Flera scener känns också som direkt kopierade från ettan i bokserien (Män som hatar kvinnor) – tatueringsscenen är här strykjärnsscenen (med nästan exakt samma replik om att aldrig ha “strukit” något förr) och det finns en liknande scen med Mikael Blomkvist som blir torterad och måste räddas av Lisbeth.

Det är lite som Star Wars: The Force Awakens. För att försäkra fansen om att det är samma trilogi en gång till, trots att det är en ny trilogi, försöker man kopiera scener från den första trilogin. Men fungerar det att upprepa sig?

Lisbeth Salander har blivit äldre. Mikael har blivit äldre. Blir de inte klokare? Utvecklas de inte? Är det ingen som vill att de utvecklas, med tanke på hur bra “The Girl …” serien säljer över hela världen?

Medelålders gamla hjältar, som fastnat i en mall

Tiden går i Millenniumvärlden. Alla verkar ha slutat röka och dricka kaffe (omodernt?), alla sveper ett glas vin då och då, och alla svär tyst för sig själva (utan att svordomarna skrivs ut) när de kommer på något.

Tidningen Millennium hotas av nedläggning då och då (typiskt för gammalmedier) och mobiltelefonerna blir allt smartare och apparna står som spön i backen. Men varken Blomkvist eller Salander tycks åldras eller förändras. Visst, Mikael har börjat springa, men Lisbeth sitter fortfarande i mörkret med den senaste datormodellen och dricker whiskey och lever på skräpmat, eller innehållet i olika mini-barer i olika hotellrum, utan att få bristsjukdomar eller hjärtproblem.

Flickan som lekte med elden utbränd

Mikael Blomkvist närmar sig pensionsåldern. Lisbeth har nu hunnit bli 40-plus. Och hon ser ut som, eller beskrivs som, och uppför sig som, en 20-åring som fastnat i tonåren.

Slutet är verkligen en stor besvikelse. Har vi tagit oss igenom sex tjocka böcker bara för detta?

Pepparkakshuset har förlorat sin attraktionskraft. Eller så har flickan som en gång lekte med elden helt enkelt blivit utbränd.

Skriven 2019-08-30

Skriv ut sidan

Våra partners