THE DEFIANTS – fokus på vänskap när spin off-bandet till Danger Danger följer upp rosad debut

Nämn Danger Danger, och väldigt många finsmakare av klassisk hårmetall lär få antingen något vått i ögonen eller ett mer eller mindre förnöjt leende på läpparna. Drygt trettio år in i sin existens är det dock inte i första hand denna konstellation som gäller för tre av de berörda DD-bandmedlemmarna även om drömmen om ett nytt album alltjämt lever kvar hos många. Istället är det spin off-projektet The Defiants som nu cementeras. Den självbetitlade debuten från 2016 följs nämligen nu upp av ett verk betitlat Zokusho. Kapitel två med trion Paul Laine, Bruno Ravel och svenske Rob Marcello har således inletts. Men det var ingen självklarhet att det någonsin skulle bli en uppföljare.

– Nej, absolut inte, erkänner den sistnämnde utan omsvep. Men när första skivan blev så uppskattad – och då menar jag inte på Elton John-nivå eller så, utan bland de som gillar den här typen av musik – var det bara att köra när frågan kom.

Att göra musik ska vara kul

Gitarristen deklarerar frankt att han är så ”himla stolt” över den nya sångsamlingen. Det är en skiva han själv också kan lyssna på i efterhand rakt igenom, är budskapet. Vilket är först gången. Men så jobbade alla inblandade också ”otroligt hårt” på den.

– Det var så himla kul. När man gör det här med sina bästa vänner är det kul, och musik ska vara kul att göra. När det inte är det ska man lägga ner. Sedan tycker jag låtarna på den här skivan är bättre än på förra. Den första är också bra, men den här kändes bra redan på demostadiet, och responsen hittills har varit positiv.

Dekorerade med skandinavisk touch

– Vad är skillnaden jämfört med första skivan då?

– Ja, först och främst är låtarna starkare. Paul och Bruno gjorde ett kanonjobb med dem. Sedan befann jag mig på en så positiv plats när vi spelade in. För även om vi bollade och ändrade, så var det en positiv vibb över processen, och sådant bidrager till helhetskänslan. Dessutom var det kul att Steve West (Danger Danger) var med och lirade trummor. Att få göra det här med musiker jag beundrar var en riktig ”treat!.

– Men var inte du med och skrev låtarna?

– Nej, de skrev melodierna. Men sedan när jag fick demosarna dekorerade jag med min skandinaviska touch. Bruno bad mig skicka idéer, men jag hade så fullt upp med Poodles förra året, så jag hann inte. De ligger på is nu, men det var roligt.

Hippa japanska snubbar

Den färdiga sångsamlingen har precis som nämndes inledningsvis fått titeln Zokusho, och om det nu ger japanska associationer är det helt riktigt. Även omslaget har tydlig österländsk touch. Men exakt vad Zokusho betyder är Rob inte alldeles säker på.

– Det här borde jag veta. Jag frågade Bruno om det, och det betyder ungefär The Second Coming (Den andra ankomsten). På förra skivomslaget var vi cowboys, så nu blev vi hippa japanska snubbar.

– Jag tycker det står ut bland alla fantasyorienterade omslag inom hårdrock och metal?

– Ja, jag måste säga att jag är väldigt nöjd med det. Sedan är jag inte mycket för det här med drakar och demoner. Jag är ledsen, det är inte min grej.

Åker inte runt i van och spelar för ostfralla

– Vad händer nu då? Tror du ni kommer att göra något live med den här skivan?

– Jag hoppas det, men där kommer vi också in på det finansiella. Det måste vara gångbart. Vi har fått förfrågan, men vi kan inte spela för noll spänn. Att åka runt i van och spela för en ostfralla gör jag inte. Det måste vara på ett bra sätt. Men dyker rätt möjlighet upp så…. Det är ju inte så att vi frågar efter månen.

Vid det här laget är det fyra år sedan The Defiants såg dagens ljus. Exakt hur bildandet gick till är Rob inte helt säker på. Det är av uppenbara skäl en fråga för Bruno Ravel som initialt fick förfrågan om en soloskiva innan det hela genomgick en evolution och blev The Defiants. Men han har goda skäl att tro att skivbolaget Frontiers högsta höns Serafino Perugino var inblandad. Det var i alla fall han som kom på namnet.

– Han är en fantastisk människa. Det är bara att tacka honom för allt han gör för den här musiken. Jag prisar Serafino. Sedan kommer jag ihåg att vi spelade in hösten 2015. Då visste vi inte alls vad det skulle bli av det här, men vi diskuterade namnförslag en del innan vi blev The Defiants.

Inga inbokade DD-gigs, men sköna vibbar och glädje

Fast långt innan The Defiants ens var en tanke i någons huvud gjorde som sagt Danger Danger avtryck i den melodiösa hårdrocksmyllan, och såväl Rob som Bruno Ravel och Steve West är alltjämt en del av denna enhet. I skrivande stund är dock vare sig någon turné eller ens några spridda gigs inbokade, men gitarristen hyser hopp inför framtiden.

– Ja, absolut. Men vi får se vad som händer. Ingen skulle bli gladare än jag om det blev av. Det är en väldig välsignelse att spela, jobba och skratta med sina bästa vänner. Det finns ingen prestige mellan oss, vi har så sköna vibbar, självironi och glädje. Jag är för gammal för att inte ha det så. Jag skulle aldrig palla åka runt och göra något jag inte tycker är kul.

Ted Poley – en ambassadör för glädjerock

– Då kanske det rent av kan bli ett nytt album med Danger Danger också vad det lider? Det har ju gått tio år sedan senaste skivan Revolve släpptes nu?

Ja, det vore ju otroligt kul. Jag kan inte säga någon om det, det är något Bruno och Steve måste besluta om. Men för egen del är jag helt på. Sedan är ju Ted (Poley, Danger Dangers sångare) en aktiv och fantastisk frontman. Det är skitballt att han är så mycket ute och håller fanan högt. Han är en ambassadör för glädjerock. Han har min fulla support.

En dundershow med The Defiants och två gånger DD

– Jag tycker det varit roligt om både Paul och Ted varit med och sjungit tillsammans någon gång?

– Vi gjorde två gigs på Firefest vid något tillfälle då vi körde någon låt med båda två på scen, och nu senast på Frontiers spelade The Defiants. Men det hade varit en bra grej om The Defiants någon gång varit förband, Danger Danger med Paul varit mellanband och sedan som avslutning vi avslutat med ett set med Ted som sångare. Vi hade kunnat sy ihop en dundershow. Men tiden får utvisa om det kan bli av.

Måste alltid vara på topp

– Du låter överlag väldigt positiv?

– Mitt liv är väldigt bra. Jag jobbar mycket med gitarrclinics och ljuddesign och håller i seminarium. Så jag flyger runt mycket. Och jag övar ihjäl mig. Jag måste alltid vara på topp, men spela rock är det bästa jag vet. Jag är tacksam över att jag får göra allt det här, och det är svinkul att träffa människor som är lika dyngpassionerade för samma sak som jag. Men jag har sparat mina globala listettor till nästa platta haha.

Skriven 2019-09-03

Information för den oinvigde:

Firefest – en hårdrocksfestival i Nottingham inriktad på AOR, hair metal, sleaze och melodisk hårdrock rent allmänt, som gick av stapeln under tio år fram till 2014. Denna ersattes sedemera av Rockinghamfestivalen, men den har av allt att döma tagit paus på obestämd framtid från och med i år.

Frontiers Rock Festival – det italienska skivbolaget Frontiers egen festival inriktad på ovannämnda typ av hårdrock med ”sina” band, som arrangeras i april varje år utanför Milano.

Skriv ut sidan

Våra partners